Monthly Archives: november 2015

Jag är sjuk … av avund!

Förstår ni…? /Wittgenstein

Förstår ni…?

Idag är det en stor dag för miljön eftersom det stora klimatmötet börjar i Paris.
Säkert en stor dag för många – men inte för mig. Jag sitter kvar här uppe i den snöiga nord och kokar av avund.
Jag är nämligen avundsjuk på alla som tycks förstå sambandet mellan koldioxid och global uppvärmning och därför fått åka ner till Paris och frottera sig med 1000-tals andra delegater.
Men jag får inte åka!
Det är ju så lätt och så självklart! Det är som religion – det är bara och tro! – men om man nu inte tror utan vill ha kunskap så är det väl bara att man frågar om sambandet. Men gör inte det.
De tillfrågade tittar då på dig som om du vore en som svor i kyrkan.

Observera! Jag tillhör varken de troende eller icke-troende – jag vill bara ha svar på en enkel fråga
I början, när jag frågade om sambandet, så fick jag mig till livs att koldioxid och växthusgaser är väl ungefär detsamma. Men så när jag frågade de ”troende” hur mycket av atmosfären som bestod av koldioxid, så fick jag de mest skilda svar. Jag beslöt mig därför att googla och fick då följande svar: Jordens atmosfärs sammansättning består av 78,08% kväve, 20,95% syre, vattenånga (i genomsnitt omkring 0,247%, National Center for Atmospheric Research), 0,934% argon, 0,040% koldioxid och spår av väte, helium och andra ädelgaser.
Koldioxid – 0,04%!?
Ja, det är inte utan att jag häpnade inför denna uppgift, men lät mig inte nedslås utan frågade vidare varför en så liten andel av atmosfären kunde ha en sådan påverkan på klimatet. Jag frågade ”troende”, jag frågade pålästa och jag frågade de som förutsattes veta bättre än de troende. Och svaren blev därefter. Alltifrån ”att tro” blev till lika med ”vet”, eller ”det väl alla” till att ”det är ytterst svårt att bygga realistiska matematiska modeller av den komplicerade växelverkan inom och mellan atmosfären, hydrosfären och biosfären”.
Här lät jag mig nöjas och förstod att det här med växthuseffekten inte är alldeles lätt.
Och sakta växer en avund inom mig. Alla verkar så säkra på sin sak. Framför allt den församlade journalistkåren, som jag förlitat mig på att de ifrågasätter och undersöker fakta. Är det bara jag som undrar?  Jag kan ibland få känslan av att bete mig som en kättare som inte förstår eller inte vill förstå.
Jag är faktiskt avundsjuk på alla som vet allt det där som jag inte vet.

P.S. Precis den här känslan hade jag när jag gick till valurnan 1980. Då gällde det kärnkraften. Men då kunde jag trösta mig med att jag inte var den mest okunnige i ämnet när jag hörde en man utanför vallokalen säga:
Jag förstår inte varför vi skall rösta om kärnkraften? Varför kan vi inte fortsätt med elen, så som vi har det idag.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

När behovet är som störst

Unknown

I veckan som gick hörde jag i radion att Migrationsverket skall få låna 30 personer av den svenska åklagarmyndigheten. Och det är väl kanske inte så uppseendeväckande om man betraktar det hela utifrån det kaos som gäller på migrationsidan – Migrationsverket behöver naturligtvis all hjälp de kan få. Och vad är väl då lämpligare än att välja utbildade jurister?
Men det är en sak som skaver och det är det officiella uttalandet från myndigheten: ”Åklagarmyndigheten har tidigare försäkrat att utlånet inte kommer att innebära att den brottsbekämpande verksamheten blir lidande.”
Hur skall man nu tolka detta uttalande?
Det är väl inte så att Åklagarmyndigheten har ett antal anställda som går och drar benen efter sig och inte behövs?

Samtidigt läser man ideligen om att ärendena hos myndigheten är i stark obalans. Sverige får alltsom oftast stark kritik för alltför långa häktnings- och  handläggningstider varvid myndigheten skriker efter mer resurser.
Men i det här läget är det kanske ett underfundigt sätt att låna ut trettio personer – inte för att de inte har något att göra – utan mest för att ha ammunition när nästa omgång klagomål kommer från allmänheten och man kan peka på behovet av ytterligare resurser.

Det är inte utan att man känner igen hanteringen från filmen Chaplins pojke – en film där Chaplin skickade ut sin pojke som torped för att krossa rutor och därefter kom Chaplin som glasmästare som en räddande ängel.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Soyez les bienvenues!

 

Skärmavbild 2015-11-28 kl. 11.24.01

Se där, en hälsningsfras som vi hoppas blir uttalad många gånger i Jazzbaren av en fransktalande publik*. Då gästar nämligen Gael Horrellou kvartett från Paris Uppsala och Katalin.

Nu skall man naturligtvis inte vara rädd för att skol- eller köksfranskan inte duger av ett antal anledningar.

Först och främst så är

  • jazzmusikens språk universell
  • gruppens medlemmar talar naturligtvis engelska
  • och dessutom kommer  svenske Viktor Nyberg

Viktor NYBERG tillhör kategorin « unga stjärnskott ».

Sen han flyttade till Paris har han etablerat sig på den franska jazzscenen och gjort sig väldigt omtyckt av de stora jazzmusikerna i Frankrike. Han spelar regelbundet på jazzklubben Duc des Lombards och konserterar med olika grupper runtom i Frankrike och Belgien.

Dessutom – det vill säga kvällens övriga huvudpersoner – hör kanske till de mest välrenommerade musikerna i Frankrike. Förutom Gael Horrellou på saxofon får vi höra Etienne Déconfin på piano och Antoine Paganotti på trummor.

*Förhoppningsvis kommer lokalen att fyllas av medlemmar från Alliance française i Uppsala som kan båda tolka, förmedla – och njuta av fransk kultur.

Som sagt; Soyez les bienvenues!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Åsa Romsons stora dag … eller när makt korumperar.

Det är inte utan att man må tycka synd om vår regering i dessa dagar – i en mycket turbulent tid.
En statsminister (S) utlovade i valrörelsen att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet 2020.
En finansminister (S) som utlovat social välfärd men samtidigt en budget i balans.
En skolminister (MP) som skulle reformera skolan från grunden och utlovade och att ”alla barn ska få en ärlig chans i skolan”.
En miljöminister (MP) som satte sig i regeringen i tron om att hennes stora dag skulle bli klimatmötet i Paris 2015.

Skärmavbild 2015-11-25 kl. 09.14.12Listan kan naturligtvis göras hur lång som helst och visst arbetas det i departementen på att hitta vägar för att uppfylla ministrarnas önskningar … men så var det här med flyktingströmmen. Likt en tsunami rullar denna våg genom Europa och når till sist land –(et) – Sverige. I början kunde man slå sig för bröstet och peka ”stolt”på Sverige, som det mest solidariska landet i världen. Men så visade det sig, genom att många andra länder såg om sina hus och stängde sina damluckor, att allt vatten kom att kanaliseras mot det ”stolta lilla landet uppe i kalla Norden. Från att i somras uppfattats som en naturlig flyktingström, väller nu krigstraumatiska flyktingar, blandat med ekonomiska flyktingar och andra ”lycksökare” och medialt sköljer över allt annat. (Vem talar idag om ”stackars romska tiggare”).
Stackars regering!
I medierna står inte en rad om de stolta parollerna om bekämpning av arbetslösheten, sociala reformer som skulle betalas via en budget i balans, skolans reformering och … men stopp nu!
Så var det det här med klimatmötet i Paris – miljöminister Åsa Ropmsons stora dag. Vad har hänt? Här står hon, på gårdagens presskonferens, som en liten flicka som spillt lingonsylt på sina fina examensklänning! Nästa gråtande fick hon stå bredvid statsministern och erkänna sitt Pompeji. Hon som leder och uppträtt som företrädare för det mest flyktingsolidariska  partiet, fick nu känna på maktens baksida.
I en situation, där miljöpartiet nu hamnat,  hade det enda raka varit att avisera partiets avgång ur regeringen … … biljetterna till Paris var ju redan bokade!

Stackars Åsa! Stackars Sverige!

 

P.S

En droppe, droppad i livets älv,
har ingen kraft till att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe:
hjälp till att hålla de andra oppe!

/Tage Danielssson

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Det lilla ordet om

Länstyrelsens klimatsamordnare i väntan på bättre tider

Klimatsamordnaren i väntan på sämre tider?

 

– Nä, nu får Expressen skärpa sig, tänkte jag när jag i natt läste en DN-artikel på nätet som behandlade den globala uppvärmningen.
Expressen har ju för vana att vid extrem nyhetstorka fournera den nyhetstörstande läsekretsen en väderprognos som sträcker sig över några månader, trots vetskapen om att det finns inga prognosmakare i världen som kan förutspå vädret mer än kanske några dagar. Men det hindrar inte att tabloiden försöker sälja på sin läsekrets prognoser under rubriken som så här blir vädret i sommar, eller annan passande årstid. En prognos uttrycker det mest sannolika, vilket ger att det handlar om 50%:s chans att spå rätt, men tydligen biter inte detta faktum, inte ens på den mest väderbitne redaktören.

Men nu handlar alltså inte nattens rop på skärpning hos Expressen, utan fastmer en reflexion, efter att ha läst en artikel i DN.
Rubriken löd: Vita vintrar inget att räkna med.
Nu handlade det inte längre om instundande vinter utan nu var perspektivet inställt på kommande sekelskifte!
Ja, jag vet att man bör skilja på väder och klimat, men fortfarande så handlar det om prognoser. Väder avser kortare tidsperioder medan klimat handlar genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, som temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, över tid. Men se när man läser DN-artikeln finns ingen tvekan om vart vi är på väg. Visserligen gömmer sig artikelförfattaren bakom ordet ”klimatanalys”, men det råder ingen tvekan om att Stockholms län – av alla ställen på jorden – kommer att drabbas av uppåt sex grader högre temperatur än i dag.  Analysen baserar sig på en utsaga av en, något så fint och upphöjt som en klimatanpassningssamordnare på länsstyrelsen i Stockholm. Och jag förstår – om just Stockholms län kommer att drabbas av ett tropiskt klimat i framtiden och apokalypsen är nära, då är det ju bra att det redan finns en samordnare på plats. Men nog tycker jag att uttalandena kunde vara lite mindre tvärsäkra. Så till exempel kunde ett litet ”om” kanske kunde vara på sin plats, men då försvinner ju grunden för hela analysen – och artikeln!

P.S. Expressen och DN lär sitta i samma hus och snart, vad det verkar – i samma båt.

 

 

 

 

http://www.dn.se/sthlm/vita-vintrar-inget-att-rakna-med/

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Vem stängde dörren?

UJW i Jazzbaren

Jag är född 1945 och har många gånger fått anledning att undra över ett fenomen som hände någon gång under sextiotalet. Ett fenomen som var högst livaktigt under all mina tonår, men som sedan helt plötsligt var borta – som om det aldrig existerat. Det låter kryptiskt och det blir inte mindre svårbegripligt av att jag verkar vara ensam om fenomenet. Jag har vänner som är födda samma år eller senare, men – visar det sig – jag bär på en företeelse som jag är tämligen ensam om.
Jag behöver inte skriva många rader så förstår all att det handlar om min faiblesse för jazzmusik, som fortfarande är mycket levande, men som jag fortfarande undrar över.
Vem stängde dörren?
Jag talar nu inte om någon fysisk dörr även om den fanns där redan före det jag fyllt femton, men då handlade det om att jag var omogen för inträdet i sådana ”skumma” lokaler som jazz kunde inbjuda till. Var inte utövarna av jazz alkoholiserade eller morfinister, så hängav de sig till skabröst leverne och inte nog med det – de rökte! Ja, så betraktades jazzen fortfarande under mina tonår. Men sedan, 1960, var jag mogen för inträde i vuxenvärlden och kunde debutera på skoldanser. Och där spelades det jazz. Det dansades till jazz och man spisade jazz och man började läsa i OrkesterJournalen om amerikanska stjärnor. Och visst var det stort när Count Basie kom till Eskilstuna och konserterade i Folkets Park och sedan spelade upp till dans – ett ögonblick jag kommenterat i en tidigare blogg. (Lyssna gärna till när det svängde som mest i Eskilstuna Folkets Park.)

Nog om detta … nu åter till frågan om vem som stängde dörren – dörren till jazzen – eller närmare bestämt – vad hände 1965?
Jag kom till Uppsala, men döm om min förvåning när det visade sig att alla mina nya studiekamrater, alla från samma årgång, överhuvudtaget inte lyssnade till jazz. Musikgenren fanns inte. Den var död!  Möjligen kunde man höra talas om att det spelades jazz på någon klubb, men då av utövare som säkert var 5-10 år äldre och följaktligen inte hade mycket gemensamt med. De var förlovade, de var gifta, de väntade sitt första barn – men för en knappt kysst, jazzälskande 20-åring fanns där ingenting. Och så har jag levt mina dagar.
Men så händer det! Tack mycket vare en son , som outsport började spela mina gamla skivor, så fick jag vara med om en revival – en andra andning. Genom sonens kontakter kom jag att lära känna ett antal entusiaster, i samma belägenhet som jag och som drevs av det egoistiska syftet att själva få lyssna till levande jazzmusik. Och resultatet är känt?
Jazzbaren är på plats – stället där det bjuds på högkvalitativ jazz och där det samlas människor som öppnat dörren och släppt in en ny generation jazzentusiaster.

Dörren är Öppen för alla.

Välkomna!

Nu på torsdag (5/11) spelar Ulf Johansson Werre Air Force i Jazzbaren.
Kom och lyssna – dörren är öppen!

Lämna en kommentar

Filed under Kultur