Vem stängde dörren?

UJW i Jazzbaren

Jag är född 1945 och har många gånger fått anledning att undra över ett fenomen som hände någon gång under sextiotalet. Ett fenomen som var högst livaktigt under all mina tonår, men som sedan helt plötsligt var borta – som om det aldrig existerat. Det låter kryptiskt och det blir inte mindre svårbegripligt av att jag verkar vara ensam om fenomenet. Jag har vänner som är födda samma år eller senare, men – visar det sig – jag bär på en företeelse som jag är tämligen ensam om.
Jag behöver inte skriva många rader så förstår all att det handlar om min faiblesse för jazzmusik, som fortfarande är mycket levande, men som jag fortfarande undrar över.
Vem stängde dörren?
Jag talar nu inte om någon fysisk dörr även om den fanns där redan före det jag fyllt femton, men då handlade det om att jag var omogen för inträdet i sådana ”skumma” lokaler som jazz kunde inbjuda till. Var inte utövarna av jazz alkoholiserade eller morfinister, så hängav de sig till skabröst leverne och inte nog med det – de rökte! Ja, så betraktades jazzen fortfarande under mina tonår. Men sedan, 1960, var jag mogen för inträde i vuxenvärlden och kunde debutera på skoldanser. Och där spelades det jazz. Det dansades till jazz och man spisade jazz och man började läsa i OrkesterJournalen om amerikanska stjärnor. Och visst var det stort när Count Basie kom till Eskilstuna och konserterade i Folkets Park och sedan spelade upp till dans – ett ögonblick jag kommenterat i en tidigare blogg. (Lyssna gärna till när det svängde som mest i Eskilstuna Folkets Park.)

Nog om detta … nu åter till frågan om vem som stängde dörren – dörren till jazzen – eller närmare bestämt – vad hände 1965?
Jag kom till Uppsala, men döm om min förvåning när det visade sig att alla mina nya studiekamrater, alla från samma årgång, överhuvudtaget inte lyssnade till jazz. Musikgenren fanns inte. Den var död!  Möjligen kunde man höra talas om att det spelades jazz på någon klubb, men då av utövare som säkert var 5-10 år äldre och följaktligen inte hade mycket gemensamt med. De var förlovade, de var gifta, de väntade sitt första barn – men för en knappt kysst, jazzälskande 20-åring fanns där ingenting. Och så har jag levt mina dagar.
Men så händer det! Tack mycket vare en son , som outsport började spela mina gamla skivor, så fick jag vara med om en revival – en andra andning. Genom sonens kontakter kom jag att lära känna ett antal entusiaster, i samma belägenhet som jag och som drevs av det egoistiska syftet att själva få lyssna till levande jazzmusik. Och resultatet är känt?
Jazzbaren är på plats – stället där det bjuds på högkvalitativ jazz och där det samlas människor som öppnat dörren och släppt in en ny generation jazzentusiaster.

Dörren är Öppen för alla.

Välkomna!

Nu på torsdag (5/11) spelar Ulf Johansson Werre Air Force i Jazzbaren.
Kom och lyssna – dörren är öppen!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s