Monthly Archives: december 2015

Tro mot bättre vetande

imagesOm man skall tro våra medier är människan en naken apa som förstör sin egen miljö och som på sikt hotas av sin egen undergång. Uttolkarna av denna apokalyps slår sig för bröstet, och pekar på att man nu har bilagt all oenighet och stakat ut den enda, i Paris formulerade, vägen.
Finns det bara en väg? Himmel eller helvete. Det känns nästa religiöst!

Precis som all annan religiositet går ut på att söka förvandla tro till vetande, så känns det konstigt om frågan om den globala uppvärmningen skulle vandra samma väg. Som det ser ut i dagsläget så tror en majoritet att jorden kommer att förvandlas till ”ett brinnande klot” om ingenting görs åt koldioxidutsläppen. Men frågar man så den yttersta vetenskapen så är man inte alldeles säker på sin sak. Här pågår alltså en process om att söka omvandla tro till vetenskap.

Själv sitter jag i den belägenheten att jag vet inte, samtidigt som jag inte tror. Detta gäller religion som den globala uppvärmningen. För det får jag kritik. Precis som Tage Danielsson så väl formulerat fenomenet; med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50%, så skall jag foga mig i majoritetens åsikt. Mot bättre vetande?

Eller kanske ändå enklare uttryckt: Jag vet inte vad jag skall tro.

Därför kändes skönt att läsa Johan Hackélius senaste krönika.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Hästahandlartakter – eller direkt från hästens mun

Unknown

Jag läser på en länk om migrationsöverenskommelsen mellan moderaterna och miljöpartie från 2011 och associationen till Mikael Wiehes visa om Titanic – det började som en skakning. Men nu är det andra tider. Men det är väl så här som svensken i gemen uppfattar den uppkomna situationen.

För fyra år sedan, då talades det vitt och brett om en liberal migrationspolitik men i ett perspektiv låter det nu mest som fagert tal. Då handlade det bl.a.  om att värna om asylrätten, att ta till vara arbetsinvandringens potential och ta till vara de dynamiska effekterna av en ökad invandring. Se där tre grundbultar som borde vara vägledande än i dag, men nu överskuggas allt av att arbetsinvandringen kommit att bli till en flyktingkris. Alla storvulna ord är nu som bortblåsta och som syn för sägen kan jag konstatera att den s.k. ramöverenskommelsen, även den är som bortblåst. Det känns faktiskt inte bra att läsa på Regeringskansliets hemsida sidan ”kan inte hittas”.

Jag vet att allt handlar processer, där omständigheter är i ständig förvandling och överenskommelser kan bli obsoleta, men att överenskommelser bara försvinner inger inte något större förtroende för hur avtal och överenskommelser ingås och bryts i politiken.
I min värld är begreppen avtal och överenskommelser synonyma begrepp varför jag alltid gett en viss tilltro till begreppet överenskommelse. Men nu verkar det som begreppen blivit synonyma med hästhandel –  något som förskönar politikens egenskaper eller, än värre, underlåter att berätta om politikernas möjliga tillkommakortanden.

Istället för att att visa en sida från regeringskansliet där den enda upplysningen är att sidan inte kan hittas, så tycker jag anständigheten gentemot ”Sveriges folk”, som vi så tjusigt omnämns i Regeringsformens första paragraf, tarvar en adekvat upplysning  om att överenskommelsen inte gäller längre.

Och än bättre vore om vi kunde upplysas om vad den brutna överenskommelsen ersatts av.

Upp flyga orden tanken stilla stå.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

far

Just så här blev min morgon för att för att travestera Sven Delblanc: Jag vaknar utsövd och nyter … men så läser jag på nätet, grips av vanmäktigt ursinne och så är den här dagen förstörd.

Vad är det jag nu läst, som kan göra mig ursinnig (lätt överdrivet)? Jo en krönika i Det goda samhället, författad av advokat Hans Kindstrand.
Istället för att jag bristfälligt skall referera innehållet uppmana jag till direkt läsning, men kan ändå inte avhålla mig från att kommentera artikeln. Det nya för mig, och som upprör, är ett begrepp som jag aldrig hört talas om – nämligen ordet Kandidatförsäkran*.
Att ett så litet oskyldigt ord kan uppröra så, men kanske beror det på att det besannade mina ondaste aningar.
För några år sedan läste jag AnneMarie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet och upprördes då av den ynkliga demokrati som hon blottlade – (för den som inte orkar läsa boken finns en halvtimmes intervju som sammanfattar eländet) – och hoppades, i min enfald, att boken skulle få fart på diskussionerna. Men ack nej; politiker, EU-parlamentariker, journalister, statsvetare – och väljarna! n.b. tycks nöja sig med att utfodras vart fjärde år. Och därmed är regeringsformen första paragraf om att all offentlig makt i Sverige utgår från folket vara uppfylld.
Men helt klart är att denna paragraf endast handlar om en Potemkin-kuliss.
Visst låter det tjusigt med att vi har en representativ demokrati – en riksdag där folkets 349 vald ombud sitter – men när man lyfter bort kulissen så återstår en genomrutten regeringsform – i alla fall vad den första paragrafen beträffar.

Om man dessutom betänker hur mycket av den offentliga (lagstiftande) makten som lyfts över till EU – kanske närmare 80% – så kan man faktiskt börja undra varför vi går till val vart fjärde år. (Det viktigaste valet torde väl därför vara EU-valet, men vem bryr sig?).

Är det att gå för långt att skriva om regeringsformens §1 till att lyda: All offentlig makt utgår från partiet/partierna och EU?

 

 

*)Kandidatförsäkran eller valetiska riktlinjer är en överenskommelse som upprättas mellan kandidat till en politisk befattning (motsvarande) och dennes parti. I Sverige har Moderaterna och Socialdemokraterna länge haft krav på att de som kandiderar för partierna ska skriva under en kandidatförsäkran.[1] I Storbritannien har BNP använt sig av obligatoriska kandidatförsäkran.[2] Syftet kan vara hålla ihop partiets valkampanj, försäkra sig om att de som är kandidater delar partiets politik och grundläggande värderingar och att de inte har en bakgrund som kan skada partiet. Betydelsen av kandidatförsäkran är främst moralisk, inte juridisk. Med stöd av kandidatförsäkran kan partiet uppmana den som kandiderar eller som redan blivit vald att lämna sin plats.[3]

Dokumentet är en ömsesidig överenskommelse mellan parterna om de krav som ställs på den som kandiderar. Det kan omfatta formella krav som till exempel närvaro vid möten och beredskap för olika ändamål men också etiska krav på kandidatens uppträdande. I dokumentet kan anges förhållanden som innebär att kandidaten måste avsäga sig sitt uppdrag. Dock saknar partierna tvingande medel för att avlägsna de som valts i allmänna val från sina poster, eftersom valresultatet i allmänna val bestäms av väljarnas röster snarare än internt inom partierna. Partiernas påtryckningsmedel är därför i första hand att de som inte följer kandidatförsäkran i framtiden inte kommer att ges möjlighet att få framtida politiska poster.

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

När man hugger i sten – eller – när skatterna blir en samhällsbevarare.

Sedan år 2006 har vi, som trafikerar Sveriges huvudstad, vant oss vid begreppet trängselskatt. Säkert var det många då som trodde att ordet egentligen skulle ge uttryck för ett önskat mål med skatten – nämligen icke-trängsel-skatt. Men tyvärr måste man väl konstatera att målet kommit på skam – och det med råge. Istället för målet, att trängseln skulle minska, har politikerna fått se sina stolta ambitioner, mer och mer kommit att förskjutas mot skapandet av en gigantisk kassako.
Om jag förstått saken rätt så var de ursprungliga ambitionen den att skattebelägga biltrafiken och använda medlen till att förbättra kollektivtrafiken. Det är mycket möjligt att så sker, även om det inte märks i någon större utsträckning – (i alla fall inte för oss som skall förlita oss på SJ).  Snarare känns det som om trängselskatterna har blivit den heliga ko, som inte går att slakta. Politikerna tycks ha fastnat i ett system där skatten blivit en viktig del i budgeten. Man har lärt sig att älska sin ko!

Men nu är det inte bara Stockholmspolitikerna som bitit sig i tummen och ser det kortsiktigt, utan fenomenet att använda skatterna som styrmedel sprider sig och tycks vara det bästa man kan hitta på. Det ger tecken på handlingskraft, men någon problemlösare är det definitivt inte.
Det kan mer liknas vid små nålstick ur ett globalt perspektiv.

Men om man nu menar allvar och vill ha bort trängseln och förbättra miljön – varför inte komma med radikala lösningar.
Till exempel kunde man införa globala begränsningar på hur mycket koldioxid ett fordon fick släppa ut genom att förbjuda fordon med högre utsläpp. En gräns som successivt skulle sänkas och på sikt bli lika med noll. Det skulle med andra ord primärt handla om utsläppsbegränsningar och på sikt skapa ett tryck på  samhället att skapa nya kommunikationssystem. Och där kunde säkert väldens bilindustrier bli vägledande(sic!).

Se här en konkret lösning som kanske skulle kunna avhandlas i Paris, men ack nej!
Det troliga är antagligen att de församlade politikerna lär av varandra – likt intagna i fängelserna – när de handlingskraftiga storstadspolitikerna slår sig för bröstet och berättar om något som verkar vara en outsinlig inkomstkälla.

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur