När man hugger i sten – eller – när skatterna blir en samhällsbevarare.

Sedan år 2006 har vi, som trafikerar Sveriges huvudstad, vant oss vid begreppet trängselskatt. Säkert var det många då som trodde att ordet egentligen skulle ge uttryck för ett önskat mål med skatten – nämligen icke-trängsel-skatt. Men tyvärr måste man väl konstatera att målet kommit på skam – och det med råge. Istället för målet, att trängseln skulle minska, har politikerna fått se sina stolta ambitioner, mer och mer kommit att förskjutas mot skapandet av en gigantisk kassako.
Om jag förstått saken rätt så var de ursprungliga ambitionen den att skattebelägga biltrafiken och använda medlen till att förbättra kollektivtrafiken. Det är mycket möjligt att så sker, även om det inte märks i någon större utsträckning – (i alla fall inte för oss som skall förlita oss på SJ).  Snarare känns det som om trängselskatterna har blivit den heliga ko, som inte går att slakta. Politikerna tycks ha fastnat i ett system där skatten blivit en viktig del i budgeten. Man har lärt sig att älska sin ko!

Men nu är det inte bara Stockholmspolitikerna som bitit sig i tummen och ser det kortsiktigt, utan fenomenet att använda skatterna som styrmedel sprider sig och tycks vara det bästa man kan hitta på. Det ger tecken på handlingskraft, men någon problemlösare är det definitivt inte.
Det kan mer liknas vid små nålstick ur ett globalt perspektiv.

Men om man nu menar allvar och vill ha bort trängseln och förbättra miljön – varför inte komma med radikala lösningar.
Till exempel kunde man införa globala begränsningar på hur mycket koldioxid ett fordon fick släppa ut genom att förbjuda fordon med högre utsläpp. En gräns som successivt skulle sänkas och på sikt bli lika med noll. Det skulle med andra ord primärt handla om utsläppsbegränsningar och på sikt skapa ett tryck på  samhället att skapa nya kommunikationssystem. Och där kunde säkert väldens bilindustrier bli vägledande(sic!).

Se här en konkret lösning som kanske skulle kunna avhandlas i Paris, men ack nej!
Det troliga är antagligen att de församlade politikerna lär av varandra – likt intagna i fängelserna – när de handlingskraftiga storstadspolitikerna slår sig för bröstet och berättar om något som verkar vara en outsinlig inkomstkälla.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s