far

Just så här blev min morgon för att för att travestera Sven Delblanc: Jag vaknar utsövd och nyter … men så läser jag på nätet, grips av vanmäktigt ursinne och så är den här dagen förstörd.

Vad är det jag nu läst, som kan göra mig ursinnig (lätt överdrivet)? Jo en krönika i Det goda samhället, författad av advokat Hans Kindstrand.
Istället för att jag bristfälligt skall referera innehållet uppmana jag till direkt läsning, men kan ändå inte avhålla mig från att kommentera artikeln. Det nya för mig, och som upprör, är ett begrepp som jag aldrig hört talas om – nämligen ordet Kandidatförsäkran*.
Att ett så litet oskyldigt ord kan uppröra så, men kanske beror det på att det besannade mina ondaste aningar.
För några år sedan läste jag AnneMarie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet och upprördes då av den ynkliga demokrati som hon blottlade – (för den som inte orkar läsa boken finns en halvtimmes intervju som sammanfattar eländet) – och hoppades, i min enfald, att boken skulle få fart på diskussionerna. Men ack nej; politiker, EU-parlamentariker, journalister, statsvetare – och väljarna! n.b. tycks nöja sig med att utfodras vart fjärde år. Och därmed är regeringsformen första paragraf om att all offentlig makt i Sverige utgår från folket vara uppfylld.
Men helt klart är att denna paragraf endast handlar om en Potemkin-kuliss.
Visst låter det tjusigt med att vi har en representativ demokrati – en riksdag där folkets 349 vald ombud sitter – men när man lyfter bort kulissen så återstår en genomrutten regeringsform – i alla fall vad den första paragrafen beträffar.

Om man dessutom betänker hur mycket av den offentliga (lagstiftande) makten som lyfts över till EU – kanske närmare 80% – så kan man faktiskt börja undra varför vi går till val vart fjärde år. (Det viktigaste valet torde väl därför vara EU-valet, men vem bryr sig?).

Är det att gå för långt att skriva om regeringsformens §1 till att lyda: All offentlig makt utgår från partiet/partierna och EU?

 

 

*)Kandidatförsäkran eller valetiska riktlinjer är en överenskommelse som upprättas mellan kandidat till en politisk befattning (motsvarande) och dennes parti. I Sverige har Moderaterna och Socialdemokraterna länge haft krav på att de som kandiderar för partierna ska skriva under en kandidatförsäkran.[1] I Storbritannien har BNP använt sig av obligatoriska kandidatförsäkran.[2] Syftet kan vara hålla ihop partiets valkampanj, försäkra sig om att de som är kandidater delar partiets politik och grundläggande värderingar och att de inte har en bakgrund som kan skada partiet. Betydelsen av kandidatförsäkran är främst moralisk, inte juridisk. Med stöd av kandidatförsäkran kan partiet uppmana den som kandiderar eller som redan blivit vald att lämna sin plats.[3]

Dokumentet är en ömsesidig överenskommelse mellan parterna om de krav som ställs på den som kandiderar. Det kan omfatta formella krav som till exempel närvaro vid möten och beredskap för olika ändamål men också etiska krav på kandidatens uppträdande. I dokumentet kan anges förhållanden som innebär att kandidaten måste avsäga sig sitt uppdrag. Dock saknar partierna tvingande medel för att avlägsna de som valts i allmänna val från sina poster, eftersom valresultatet i allmänna val bestäms av väljarnas röster snarare än internt inom partierna. Partiernas påtryckningsmedel är därför i första hand att de som inte följer kandidatförsäkran i framtiden inte kommer att ges möjlighet att få framtida politiska poster.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s