Monthly Archives: januari 2016

”En enstaka undersökning”

SIFO jan.-16

SIFO jan.-16

Så var det så dags igen och lyssna till när svenska politiker skall förklara det nya opinionsläget.
Denna gång handlar det om socialdemokraterna, som ständigt möts av frågor som varför? eller har du någon förklaring till att ni uppvisar det sämsta resultatet alltsedan SIFO startade sin opinionsundersökningar?
Naturligtvis är de svaret skyldiga, men man kan samtidigt inte begära att de skall svara – det vet jag inte – utan de försöker, så gott det går, svänga till med tillrättalagda svar som: det här är bara en enstaka undersökning eller det är resultatet på valdagen som räknas eller det är nu vi skall ta tag i Sveriges problem.
Alla dessa förklaringar står inte långt efter idrottens språk när ett lag förlorat. Då kan man få höra förklaringar som att vi tar en match i taget, eller vi känner att vi är på gång nu. Men man aktar sig för att säga att bollen är rund numera, för man har lärt sig att det låter enfaldigt när man måste svara på frågan – jamen, är inte bollen rund för era motståndare då?
Men se politikerna tycks inte ha lärt sig utan använder sig fortfarande av klyschan att vi inte har lyckats få ut vår politik till väljarna!
Den naturliga motfrågan blir ju då:
– … eller kanske det är just det ni lyckats med?

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Man tror inte att det är sant … ?

Varning! Tron kan försätta berg

Varning! Tron kan försätta berg

Jag har i ett tidigare inlägg uttryckt min oro för vad som kan hända i november 2016 i USA. (Men jag vill inte påstå att min oro blivit mindre sedan jag läst att en viss Mrs Palin anslutit sig till kandidat Trump.)

I alla händelser baseras sig min oro på att USA:s politik – inrikes- som utrikespolitiskt –   inom några månader kan komma att styras av en president som har kreationsismen som grundläggande ideologi. Jag har under alla mina år skrattat åt all dessa skapelseberättelser som alla religioner baserar sin tro på och tyckt, kanske lite avvärjande, att påståendet att den första människan var en ryss som uppfann sig själv i en flaska, var rolig på grund av sin orimlighet– men nu kan en dylika amsaga bli verklighet.
Dessutom har jag inte tagit den.sk. kreationismen på riktigt allvar, eftersom jag betraktat den som en ett utslag av amerikanarnas kulturellt förmenta trosuppfattning – en kultur där det tillhör pjäsen att man skall ”gå i kyrkan” – och inte som någon traditionsframkallad svensk kulturyttring. Men så kom jag att läsa en spalt i dagens UNT, skriven av Håkan Holmberg, där han hänvisat till en debatt som på gått i Dagens nyheter, en debatt som pågått den senaste tiden utan ha direkt uppmärksammats i någon större utsträckning. Och det är nu jag förstår att vi inte behöver ondgöra oss över amerikanska politikers naivitet – den finns faktiskt på närmare håll. I debatten förekommer nämligen ett inlägg från ordföranden i  föreningen Genesis, Göran Schmidt, som av förklarliga skäl inte spelar någon större roll i det svenska samhället gudskelov (sic!). Jag läste samtliga debattinlägg, men blev mest förvirrad, då Genesis talesman inte tycktes kunna skilja på kultur och biologi, då hans värdegrund bygger på att ”naturvetenskapen inte har några direkta bevis för evolutionen”.
Som tur är har nu Skolverket, som lade grunden för den i DN refererade debatten genom grumliga skrivningar i läroplanen, backat och skriver nu: ”Skolverket jämställer inte pseudovetenskap med etablerad vetenskap. Undervisning om livets uppkomst och utveckling ska bygga på den vetenskapliga teorin om evolutionen”. Det känns skönt att veta, men ändå förstärks min oro för att kreationismen är så vida spridd. Jag trodde att vi, i vårt förment sekulära samhälle, hade kommit längre än i USA.
Eller?
Kan någon tänka sig att en politiker i Sverige för ett ledande parti skulle utge sig för att tro på den fornnordiska skapelseberättelsen?
Men nej!
Men nu är det verklighet – I USA.

P.S. Detta inlägg gäller inte för ett inlägg i en trosdebatt, utan vänder mig mot att tro upphöjts till vetenskap i vissa religiösa kretsar.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Oh my god …!

Unknown

Oh my god ……………..! Snart smäller det.

 

Härom morgonen vaknade jag tidigt och fick som välkomsthälsning till den gryende dagen ”smaka på” en morgongudstjänst, utförd av en salvelsefull predikant. Hans huvudbudskap var att människan skapats till Guds avbild och det genom att Jesus kom till vår planet, för dryga 2000 år sedan.

Först berättar pastorn vilken sinnrik konstruktion som Gud skapat i tidernas begynnelse. Det handlar då om den den mänskliga kroppen och sedan målar han upp en dramaturgiskt intressant bild av när Gud kungjorde sitt faderskap. Detta skedde i samband med att Jesus klev upp ur Jordanfloden efter att blivit döpt. Det var då som ”himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom”. ”Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”.

Vid det här laget började jag vakna och började lyssna förundrat på den vidare predikningen.

Nu vill jag klargöra att jag inte är troende och därför kanske gjorde ett antal oexegetiska reflektioner, då jag hörde pastorn. För det första skulle jag dra slutsatsen att Gud är av människogestalt eftersom han skapade Jesus, och därmed mänskligheten, som sin egen avbild. (Just detta faktum har alla troende, som jag stött på under mina 70 år, förnekat. Man skall inte se Gud som varande en människa och framför allt inte av maskulint kön. Nej det skall vara något gudomligt över Gud(sic!).)

Men det som jag kanske mest reflekterade över, var Guds senfärdighet. Här har människan existerat i mer än kanske 160-tusen år, men först för 2000 år sedan kom han till skott och erkände faderskapet. Varför denna tvekan?

Nå, det är ju lätt att raljera över evangelisternas nedteckningar, men min avsikt är inte att chikanera en enskild, troende och salvelsefull predikant – var en och en får bli salig å sin tro – men det som skrämmer mig är när jag lyssnar till republikanska presidentkandidaters argumentation, som i många stycken bygger på just evangelisternas ”minnesanteckningar”, de som min morgonpredikant refererade till.

 Samtliga kandidater till USA:s högsta ämbete bekänner sig till ”den rätta tron”, som den beskrivs i evangelierna – allt annat skulle vara en dödssynd! Jag har faktisk aldrig hört en amerikansk politiker uttrycka det ringaste tvivel om Guds existens. Istället ser man den sittande presidenter ta sig för vänstra bröstet och utropa: God bless America. Men vilken gud som avses kan man bara gissa sig till.

USA är officiellt en sekulär stat. Det första tillägget till den amerikanska konstitutionen garanterar fritt religionsutövande och förbjuder inrättandet av någon religiös styrning, men samtidigt skall man veta att dryga 45 % av alla amerikaner är kreationister, det vill säga att en gud skapade människan i nuvarande form. Följaktligen ligger det faktiskt i farans riktning att världen kan komma att styras av en människa som tror att jorden existerat i högst 10 000 år och att Gud är en allsmäktig ”gubbe”, som åtminstone tagit 8000 år på sig för att ge mänskligheten en religiös symbol.
Vem kan stoppa Trump? Blir det Cruz, Rubio, Kasich, Christie, Bush eller Carson? Eller något ännu värre?
Tyvärr spelar det nog ingen roll, eller 
är jag fördomsfull när jag konstaterar att jag räds denna utveckling?

Primärvalen börjar den 1 februari i staten Iowa.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Ett riktigt födelsedagsfyrverkeri

UJW i Jazzbaren

Denna morgon hade jag för avsikt att gratulera Ulf Johansson Werre, men kände inte bara för att skriva ett Grattis på hans Facebooksida utan tänkte försöka hitta på något mer substantiellt. Och se; vad kunde man väl hitta? Någon gratulant som vaknat tidigare än jag, hade istället för  ”blommor” uppvaktat med en liten pedagogisk film – en film som man direkt kunde associera med Ulf´s image.
Efter att ha bevittnat innehållet kunde jag därför skriva till honom och uppvakta med ett pianostycke med Ulf i huvudrollen, som blivit något av min egen en hjärntvättare. Vill man koppla av, alternativt ladda batterierna så lyssnar jag – och tittar. Sammantaget har jag många gånger funderat över hur hur människans alla sinnen kan samverka i kombination med teknik, motorik, improvisation och samspel. Här är jazzen oslagbar.
Naturligtvis är det inte bara Ulfs eminenta pianospel som fångar, utan naturligtvis en mig närstående – samt Calle Rasmusson. Här bjuds på musik av högsta klass och trots att jag spelat upptagningen säkert ett otal gånger så går foten mest hela tiden.
Upptagningen är gjord för knappa 4 år sedan år sedan i anslutning till en avslutning för kursdeltagare i Senioruniversitetets kurs Jazz History Alive. Och som sagt – Ulf Johansssons pianospel är sanslöst. Kort sagt det svänger!
Men det som jag kanske mest fascineras av är kursdeltagarna. Här sitter jag och har svårt att hålla motoriken i schack, men se  … beskåda de församlade –  får man förmoda – jazzentusiasterna och deras flegma. Inte en min … inte en endaste liten vinkning med foten.

Men grattis Ulf! Jag vet att du satt dina lyssnare i rörelse!

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Lemmy är död.

Häromdagen blev jag väldigt gammal – i ett slag.

Jag kom i kontakt med en något yngre vän – det skiljer bara cirka 5 år – som lät meddela att Lemmy har dött!
– Lemmy? frågade jag.
– Ja Lemmy!
– Lemmy? Vem är det? undrade jag vidare.
– Det vet väl alla, berättade då min något yngre vän och tittade något undrande på mig och tillade lite roat:
–Vet du inte vem Lemmy var? Det vet väl alla vem Lemmy var. Lemmy är en ikon för hårdrocken. Hans bands hette Motörhead  men egentligen hette han Ian Fraser Kilmister. Som sagt, känner du inte till Lemmy. Han blev väl sjuttio – precis som du är ………
Informationen fullkomligt sprutade ut och jag kände mig mer och mer som en mindre vetande  vilket jag också var.
Vad gör man när man inser att man själv och en vän som man sett som en jämlike, i alla fall åldersmässigt, levt/lever i två, så skilda värdar.
Man känner sig naturligtvis tillplattad och undrande över hur det kan komma sig att man kan leva i  så skilda världar, för att en stund senare undra hur det kommit sig att vissa kulturyttringar har fått tolkningsföreträde. Alla vet vem Lemmy är men antagligen är det få som känner Jonathon Scott.

För att inte tappa hela tron på mitt existensberättigandes svarar jag därför med en motfråga:
– Visste du att Jonathon Scott har avlidit.
– Jonathon Scott? undrade min något yngre vän.
– Ja, John Scott!
– Johnathon Scott? Vem är det? undrande han vidare.

Ja, om inte annat får du väl gå hem och lyssna.

P.S.

Du, käre läsare som inte förstått vad jag menar med mitt inlägg har antagligen inte lyssnat till Jonathan´s tolkning av Wagners Tannhäuser. Inte bara musiken, utan kanske än mer om hur mänsklig hjärna fungerar.
Inget ont om Lemmy och hans musik, men min innersta undran kvarstår – varför borde jag inte känna till Lemmy, samtidigt som ”alla andra” kan svära sig fria från att känna till Jonathan Scott?

 

 

 

1 kommentar

Filed under Kultur