När samhället abdikerar – ett miljöproblem?

Unknown

När jag var ung – någon gång på tidigt 50-tal – så lärde man sig att veta hut.

Låter det förskräckligt?
På den  gård jag växte upp så var vi säkert ett 15-tal barn som lekte mest hela dagarna, då vi inte var i skolan –  och fick veta hut!
Och så, när vi kom hem så fanns det vuxna lite överallt, som alla såg det som det naturligaste i världen att fostra oss barn.
Jag kan inte påminna mig en enda gång att de vuxna luggade eller örfilade oss rackarungar, utan oftast handlade det om att man, i värsta fall, blev hemskickad. Speciellt minns jag vår ladugårdsförmans hustru, fru Bengtsson, som uppfostrade sju egna barn i två rum och kök – och inte nog med det. Var det någon annan i ungskocken som betedde sig illa så öppnade hon genast fönstret och avkunnande sin dom. ”Axel! Nu går du hem och kom inte tillbaka mer idag”. Och var man sedan utanför ladugårdsförmanshustruns jurisdiktionsområde, så fanns det alltid andra som tog vid. Överallt fanns det vuxna som …… brydde sig!

Men nu – nu verkar det som om ”vuxensamhället” abdikerat.
Dagligdags läser man om barn och ungdomar som inte verkar han några omkring, som bryr sig. Och orsakerna är många; – det anonyma samhället, – föräldrar som inte har tid, – nån-annan-ismen breder ut sig, – det rör inte mig, – det är skolans uppgift, – det får det sociala ta hand om …  ja, listan på ursäkter för att inte bry sig kan göras hur lång som helst. Men kanske det värsta som inträffat är respektlösheten och därmed rädslan. Vem vågar idag ingripa.
Jag försöker framkalla bilden vad som blivit följden om jag svarat fru Bengtsson – ”dra åt helvete kärringdjävel!” För det första skulle jag inte ha varit välkommen nånsin att leka mer på ”fru Bengtssons gård”, jag skulle antagligen inte vågat komma i ladugårdskarlns närhet, mina föräldrar skulle agerat och alla andra på gården skulle ha dömt ut mig. Och en sådan nesa gjorde att man visste att veta hut, även om det ibland kunde fresta på.

Varför nu dessa rader?
Ja; mina reflektioner baserar sig på en bussresa som jag företog häromdagen. Bussen var tämligen full, men längre bak i bussen fanns två platser lediga, sånär som på att det ena sätet ockuperades av en ynglings gymnastikskor. Något provokativt bad jag därför ynglingen ta ner fötterna från sättet, varvid jag bemöttes med: ”Gå och sätt dig nånannastans gubbdjävel!”
Och då hände det märkliga. Runtom såg jag hur omgivningen, unga som gamla, flinade lätt och iakttog min nästa reaktion. Ingen brydde sig! Och inte jag heller!
Rätt eller fel – vad vet jag? I alla händelser gick fram till chauffören och påtalade slyngelns förhållningssätt och trodde i min enfald att något skulle hända, men chauffören vände sig mot mig och tittade uppgivet på mig: ”Vem fan vågar ingripa – då skall du se på andra ställen!”

Dagligdags påminns vi om att vi skall åka kollektivt – för miljöns skull.
Vilken miljö?

Jag tar bilen.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s