Demokrati är svårt det.
Redan när jag läste Herbert Tingstens utomordentliga bok ”Demokratins problem” fascinerades jag av han teoretiska utläggningar kring begreppets innebörd. Bland annat ställde han frågan: En folkomröstning som ger majoritet (51%) för införandet av diktatur – är det ett demokratiskt beslut?
Den hypotetiska frågan visade på den svåra frågeställningen, hur långt kan man gröpa ur demokratien utan att det märks?
Tingstens bok dök upp i mitt huvud när jag läser en utmärkt artikel, Kompromissa inte, i vilken statsvetaren Magnus Norell analyserar de senaste årens angrepp på den svenska demokratin. Han påvisar här hur två parallella samhällen håller på att växa fram – ett jämställt och ett patriarkalt.
Hur är detta möjligt?
Jo, precis efter modellen som Tingsten skissat. En ökad tolerans mot det patriarkala/diktatoriska, som är en hörnsten i det jämlika/demokratiska samhället, gör att den nedärvda demokratien får hela tiden maka på sig. Och rätt var det är så är vi där. Metaforen att koka en groda genom att grodan får lugnt simma omkring i ett allt varmare vatten så plötsligt är det för sent. Grodan är kokt.
Vi har omedvetet avskaffat vår, genom seklerna, uppbyggda demokrati.
Var går gränsen?
Men så! – äntligen tar statsrådet Alice Bah Kunhke bladet från mun i DN och det verkar som många andra skribenter, även de, börjat tröttnat på sin världsfrälsarroll och ansluter sig till Kuhnkes statement. Här ser man vikten av ett fast ledarskap som kan hjälpa all PK-are.
Snart kan kanske samtliga skriva under på den ovan nämnde, Magnus Norells, utsaga:
Svaret på islamistiska terrordåd är inte mer information om islam (ett krav som brukar dyka upp efter varje islamistiskt terrordåd), utan ett oförblommerat och förbehållslöst försvar för demokrati och det fria, öppna och välkomnande samhällen vi byggt upp i väst.
För mig är det glasklart att demokratins grundbegrepp är heliga men religionens är religiösa – NB!
Axel Sjöstedt
