Var hittar man en musikens Lysistrate?

Skärmavbild 2016-08-21 kl. 13.38.02

Vad vore Robbie Williams utan … … ?

Namn som Lisa Nilsson, Veronica Maggio, Zarah Larsson … …,  ingen skugga skall falla på dem. Gemensamt för dylika artister är dock att de återfinns och inte bara fyller stora arenor, våra vanligaste TV-program och framför allt medias underhållningsspalter. De är samtidigt mycket beroende av sin omgivning – framför allt av professionella musiker.
Som grund för mina reflektioner denna morgon ligger en recension i dagens UNT (Upsala Nya Tidning), – en översvallande recension av sångerskan Lisa Nilssons framträdande i Uppsala.
Den reflektion jag gjorde när jag läste recensionen handlar om förhållandet mellan delar och helhet – eller mer specifikt; när delarna överglänser helheten. Nu handlade det inte ens om det. Recensionen ifråga handlade bara om en sak – en del – Lisa Nilsson.
Återigen; ingen skugga skall falla över hennes framträdande – superlativerna haglade – men märkligt nog fanns inte en enda rad om de övriga – till exempel musikerna.
Men så här har det alltid varit!

Ibland undrar jag om det inte är dags för en musikerstrejk, en strejk inspirerad av Aristofanes nära  2500 år gamla skådespel Lysistrate. Dramat behandlar kvinnornas strategi för att förmå männen att sluta fred i det pågående Peleloponesiska kriget. Tillsammans med kvinnorna i  Aten och Sparta försöker Lysistrate få ett slut på kriget genom att hålla en sexstrejk.

Nu vet jag inte vem som kan ikläda sig rollen som musikernas Lysistrate, men nog vore det  på tiden att någon framstående musiker – eller varför inte någon av våra framstående stjärnartister – vågar framträda och uppmana till musikerstrejk. Då skulle det antagligen bli tyst på våra arenor, i våra TV-apparater men kanske få följden att tidningarnas recensenter började uppmärksamma helheten inom musiken. Mycket väl utbildade professionella musiker kanske skulle åtminstone ges ett särskilt omdöme.
Men nu är det inte så här det fungerar. Recensenterna är i stora delar okunniga eller, så ser de inget intresse i att skriva om någonting som inte ger dem egen-revenu. Som alla vet, så lever artister och recensenter i symbios. Att skriva om ett anonymt, musicerande kollektiv eller att framhäva en person som skriver geniala arrangemang finns inte på kartan. Men hur skall man kunna begära något sådant av en kändisjournalist som endast vet att beskriva den glättiga ytan.
Eller kanske räcker det med att en grävande journalist synar ett av all dessa gigantiska evenemang där en artists gage ställs emot den musikaliska bakgrundens. Jag anar att jämförelsen skulle kunna stämma till eftertanke.
Att medierna skulle belysa problematiken av egen kraft är något man kunde drömma om, allrahelst då recensenterna lagt sig på den behagliga nivån – ”Vann rätt låt”.

P.S. För den som undrar över musikernas betydelse kan till exempel lyssna på Robbie William när han sjunger i Royal Albert Hall och reflektera över över alla delars betydelse för helheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s