Moderat kultur i tiden

Unknown.jpeg

Så har då en moderat partifunktionär varit ute och gjort bort sig. Huruvida denne figur känner till ordet moderat och dess innebörd låter jag vara osagt men han hade definitivt många synonymer att välja på – måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig – men lyckades missa samtliga valörer. Man kan säga att han gick genom rutan utan att ens vara medveten om det – stackarn!

Så, en vecka senare, har ytterligare en partifunktionär varit ute och gjort bort sig – igen. Att personen, som varit full och dum, tillhör Sverigedemokraterna förvånar inte. Partiföreträdare har härvid känt sig kallade att framträda med olika undfallande uttalanden – toppat med en förvånansvärt modererad Jimmie Åkesson.

Om man nu blickar bakåt så har Moderaterna hamnat i problem. Att vara måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig – dvs moderat – verkar inte vara något vinnande framgångsrecept,  nu när det gäller att sticka ut och profilera sig i den allt trängre mittfåran i svensk politik. Björklund (L), Lööf (C) och Busch Thor (KD) gör allt för att profilera sina respektive partier, men stackars AKB (M) som så gärna vill sticka ut allra mest, måste likt en eremitkräfta krypa tillbaka in i sitt gamla skall.

images
Det skall f-n vara moderat (M) i dessa tider!

Annonser

Efterlysning

images-1

Hammarby kyrka är sig lik även 100 år senare

 

I sin memoarbok JAG skriver konstnären Carl Larsson i ett inledningskapitel:
I Sörmland, i det gamla Rekarne , ligger en liten, liten kyrka i mitten av en liten socken. Denna heter som så många andra i gamla Svealand, Hammarby … och avslutar sedan kapitlet, Fäderna, med följande rader:
När jag förra sommaren satt i ett, den stengärdslade  kyrkogårdens hörn och målade av det åldriga templet (åt mina pojkar), hörde jag …*

img_1116

Om man nu beskådar oljemålningen ovan, så kan det kanske vara av intresse att veta att det här jämt hundra år sedan Carl Larsson avbildade kyrkan. Hur kan jag nu veta detta?
Jo, i min ägo har jag en kopia av ett foto daterat sommaren 1916 där konstnären ler så milt mot sin avporträtterare och motivet är omisskännligt. Och därför har jag känt till tavlans existens.

skarmavbild-2016-11-24-kl-11-18-47

Men efter att ha letat på nätet efter tavlans nuvarande hemvist, så hittade jag ytterligare en tavla med samma motiv, fast nu ur en annan vinkel – från norr. Det handlar nu om en akvarell men som antagligen är målad vid samma tidpunkt – sommaren 1916.

img_1117
I alla händelser skulle det vara intressant att veta var de avbildade tavlorna finns idag?

 

(Att Carl Larsson målade ”fädernas kyrka” 1916 kanske inte är så konstigt, eftersom han hade ett boställe inte långt ifrån kyrkan. Det dråpliga är namnet på gården – Minsta – kommer sig av att på trakten finns två gårdar med namnet Löfhulta – Stora och Lilla – och vad var då naturligare än att döpa sin bostad till Minsta Löfhulta. Enligt vad jag fått lära mig var det Carl´s hustru Karin som tyckte att det räckte med att säga Minsta).

 

*Om man vill veta vad han hörde rekommenderar jag läsning av Carl Larssons mycket läsvärda memoarer.

Kulturskymning …

skarmavbild-2016-11-23-kl-12-39-46

… i skuggan av Delmon Haffo … (bakom jackan.)

Så börjar dammet så lagom lägga sig över Moderaternas partikansli. En person har fått gå, en annan har omplacerats allt under bombastiska uttalanden som ”den här typ av uttalanden inte hör hemma inom Moderaterna!”

Det här är inget uttryck för en kultur i det parti jag leder, det gör mig ledsen och arg. Det är inte, och ska inte bli, vår kultur, säger Anna Kinberg Batra i en tidningsintervju, samtidigt som hon glider när hon försöker marginalisera den åsidosatte kommunikationschefen Per Nilsson i en TV intervju.

Inledningsvis är Kinberg Batra (AKB) väldigt bestämd när hon får frågan om det handlar om en kultur inom Moderaterna.
Hon svarar kosthugget: Nej!

Min följdfråga blir härvidlag: Hur vet AKB det?
Jag misstror henne inte, men jag har en stark känsla av att hon, som alla andra chefer, inte får konfronteras med verkligheten. Bara det att huvudpersonens taffliga ”test” bemöts av skratt från en osynlig omgivning borde stämma AKB till eftertanke.
Kan hon ens föreställa sig att Delmon Haffo skulle ha uttryckt sig som han gjorde om hon varit närvarande i rummet?
Nej; kultur är inte något som skapas av stunden utan det handlar om en ganska långsam process. Precis som jag noterat tidigare så borde alla organisationer, företag, politiska partier m.fl. skaffa sig en kulturchef. Annars kommer det antagligen att stanna vid ett uttalande från en nöjd ledare som sade: Vi har ingen kultur – vi har en anda.
Och det gäller nu mer än någonsin, när sociala medier tycks ha tappat fotfästet vad gäller takt, ton och finess … och vanlig hyfs.

 

 

 

I mittfåran

images-1

Jag har, som tidigare framgått, läst en mycket tankeväckande analys av läget i västvärlden, skriven av Johan Hakelius i tidningen Fokus.
För den som inte orkat eller kanske inte ens har för avsikt att läsa artikeln, vill jag ändå plocka ut en passus som åskådliggör västvärldens dilemma. Jag citerar ur artikeln:

I politikens mittfåra handlar det mesta om vad som inte är möjligt. Globaliseringen gör en del politiska beslut omöjliga. Dyrköpta erfarenheter visar att andra beslut är olämpliga. Internationella avtal och unioner gör vissa beslut olagliga. Och många beslut berör helt enkelt områden som politiker helst undviker. De går bort som oönskade.

Och vidare:

En stor del av politikernas arbete är att förklara varför de inte kan göra något: Företag kan inte hindras från att flytta. Protektionism kostar mer än det smakar. Vi kan inte investera i infrastruktur, för det går inte att räkna hem. Det går inte att höja skatterna. Inte heller att sänka dem.

Och så kommer Trump!

Man kan ha vilka åsikter som helst om honom –  att han är moraliskt förkastlig, han ljuger, han har inget program, han är populist … … – men vad gör han: Han ger hopp om ett bättre Amerika. Och där är vi nu.
Medan allt fler politiker gräver ner sig i mittfåran och den blir djupare och djupare (och trång!) – till sist har den blivit så djup så att ingen vet hur man skall ta sig ”över kanten”. Och så står  där en i diket och skriker – jag vet!
Vad blir då den första reaktionen. Jo, alla i diket ägnar sig åt gyttjebrottning som egentligen mest går ut på  att hålla kvar populisten. Men det nöjer sig inte de som ligger längst ner i dyn med – de vill upp!

För den som vill fördjupa sig (sic!) i problematiken råder jag att läsa hela artikeln för då får man en titt i backspegeln på köpet som kanske förklarar – hur kunde det bli så här?

Fy skäms!

images-1

Sedan en längre tid har det pågått en skämslund-debatt i våra medier. Och roten till denna debatt tycks vara för eller emot tiggeri. En vanlig fråga brukar vara – ger du pengar till tiggarna? Och på den frågan finns det ett antal svar varav åtminstone tre bör göra att du skall skämmas – i fallande skala.

  1. Nej!
  2. Ibland!
  3. Nej, jag ger pengar till hjälporganisationer.

Hur uppkommer då skammen?
Jo, naturligtvis beroende på vem som framställer frågan.

Tillhör frågeställaren kategorien PK, så är skammen uppenbar om du svarat ”nej”, eftersom svaret ligger utanför det politiskt korrekta . Svarar du däremot svarar ”ja” så är allt frid och fröjd. ”Du är en av oss!”

Om du istället svarar ”ibland”, så får du strax reda på att svaret är ofullständigt och bör kunna motiveras. Ursäkter som att du inte har lösa pengar är en dålig ursäkt. Man kan faktiskt se till att man har pengar – ”som när du lägger kollekt i kyrkan”!

Och försöker du urskulda dig genom att visa din goda vilja enligt punkt 3 så glöm det.
Skammen finns där, eftersom ”du kan väl skänka en slant i burken – dessutom!”

Nu kanske många tror att det här med kollektiv skam är något nytt – men ingalunda.
Jag glömmer aldrig när jag som 13/14-åring följde med min far till kyrkan en annandag påsk. Visst hade jag hört fabeln som föranledde att jag satt där i kyrkan, men det som blev nytt för mig var kyrkoherdens utfall mot oss församlade. Han, klädd i svart, höjde sitt beniga pekfinger mot oss och uttalade ordet Fy! – inte bara en gång utan upprepade ordet flera gånger, samtidigt som han vände sig i alla väderstreck från predikstolen. Fy! fy! fy!

På vägen hem från kyrkan funderade jag över varför jag skulle skämmas. Vad hade jag med  det att göra; att maktens herrar i Judeen, 2000 år tidigare hängt upp en kringvandrande judisk predikant på ett kors?
— Det är det mest effektiva, icke kriminella, maktmedlet som mänskligheten besitter, svarade då min far.

Och på den vägen är det!

På tu man hand

unknown
Hallå!
Nu är det inte många dagar kvar till Isabella Lundgrens och Martin Sjösteds framträdande i Jazzbaren på torsdag den 17 november. Men jag vill ändå ta tillfället i akt och belysa en aspekt inför torsdagens konsert som kanske inte alla känner till – nämligen Isabellas behov av att förmedla sina innersta känslor.
Björn Stenberg; kulturskribent i Uppsala Nya Tidning skriver apropå Isabellas senaste skiva:
Isabella Lundgren har gjort några riktigt fina album tidigare och nya ”Where is home” lär inte göra någon besviken. Inte minst imponerar hennes texter, där hon gräver djupt i själen för att bekämpa sina demoner.

Jag vill naturligtvis inte förta upplevelsen av Isabella Lundgrens speciella röstregister och att hon valt jazzen som sitt uttrycksmedel, men det som jag frapperats av är: Varifrån kommer alla dessa makalösa resurser ur en så späd gestalt? Och kanske framför allt – man hör henne hela tiden … gräva djupt i själen … som Björn Stenberg påpekar, oavsett om hon sjunger ur eget material eller något ur the American Songbook.
I alla händelser kommer det att bli en spännande och annorlunda kväll I Jazzbaren, allra helst som hennes ackompanjatör, Martin Sjöstedt, är väl införstådd med Isabellas personlighet.

P.S. För den som vill fördjupa sig i en ung sångerskas väsen kan jag rekommendera att lyssna på Isabellas sommarprogram.

Att förenkla verkligheten

250px-ohp-sch

Bra att ha när man vill förenkla verkligheten

Så har det då gått några dygn sedan ”the Donald” briserade.
Normalt brukar ett valresultat redovisas i medierna och sedan infinner sig en tid avsedd för reflektion. Men så är inte fallet denna gång, kanske mycket beroende på att de utsända medierepresentanterna blivit kvar ”over there” och därför får fylla sin tid med ingående reportage om varför det gick som det gick i presidentvalet. Och på hemmaplan sitter redaktionerna och sorterar de svenska reaktionerna från statsvetare, politiker och övriga sanningssägare.Och alla säger samma sak!
Det här påminner mig om en, idag hädangången chef, som drev en något förenklad analys i allt han företog sig och hans beslut blev därför som de blev. Hans geniala analys byggde på två identifierade punkter som han allt som oftast presenterade via en overhead. Punkterna kom att utgöra en åskådlig bild för positiva som negativa faktorer. Genom att förbinda punkterna kunde han peka på hur framtiden skulle komma att gestalta sig. Hela hans värld blev exponentiell! Till exempel kunde han visa att försäljningen alternativt kostnaderna skulle  öka, det visade ju kurvan tydligt. Men det mest geniala i sin analys var att han kunde vända på OH-bladet och vips hade han en kurva för motsatt förutsägelse.

Ungefärligen så upplever jag dagens analyser av det amerikanska presidentvalet.
Analyserna som förekommer i artiklar, intervjuer på ledarsidor bygger oftast på pregnanta punkter som sammanbinds. Med önskvärd(?) tydlighet tycker man sig ha beskrivit verkligheten med två ”punkter” – ”därför vann Trump” alternativt ”därför förlorade Hillary”.
Varför inte en stunds eftertanke? Läs Alice Teodorescu offentlig
Men sådant kräver samtidigt en viss kompetens.

skarmavbild-2016-11-12-kl-08-56-30             Alice Teodorescu offentlig

Rädd – för vaddå?

En gammal vän skrev för 15 år sedan, apropå Nine-eleven, och undrade om jag var rädd? Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men det var inte tu tal om jag undrade om; Är det här  slutet!

Och nu är så dags igen. Samma gamle vän framför samma undran nu, 15 år senare, apropå Eleven-nine:  Är du rädd? För the Donald! 
Min spontana reaktion var då: Nä?
Men sen började jag fundera: Rädd för vaddå?
Följaktligen måste jag ställa mig frågan: Vilken rädsla talar vi om?
Och kom fram till ett alternativt svar:
Jag är rädd för Erdogan, Obán, Duda, Putin, Kim Jong-un, Lukasjenko, Åkesson, Le Pen,  Xi Jinpeng … ja, listan kan göras lång … men inte ”the Donald”!

Inte än!

Sanningar bak lyckta dörrar

images
Egentligen får jag inte yppa vad som försiggår bak lyckta dörrar, men ibland får man inspiration av vad som försiggår därstädes. Det handlar naturligtvis om ett ordenssällskap, men som de flesta uppskattar just detta sällskap så handlar allting om att skapa parodi på det samhälle vi lever i.
I detta sällskap kan man hitta alltifrån, i staten höga herrar till näsflöjtspelande entusiaster – ibland kan de vara desamma i egen hög person – men gemensamt för alla är en gemenskapen varur mycken insikt kan hämtas.
I alla händelser så kan jag delge de utanför dörrarna varande en metafor som jag uppsnappade.
Vi var några stycken som kommenterade påvens besök förliden helg och därmed kom in på vad kristendomen egentligen handlade om. Som gemensam nämnare kunde då konstateras att Gud, det är Fadern, Sonen och den Helige Ande. Något som  förenar katolicismen  med protestantismen  Men den eviga frågan hängde i luften:
”Vad menas med Helig ande”?
Efter en stunds dividerande framlade en hög inom den svenska kyrkan, bak lyckta dörrar, följande metafor.
— Se Fadern som en stekpanna. Sonen är köttbiten i pannan. Och den helige ande – det är oset.

Snacka om exegitit!

Den nya Grottekvarnen

På något konstigt sätt har jag blivit drabbad av ett märkligt virus.
De klassiska fem sinnena – synen, lukten, smaken, hörseln och känseln – alla tycks drabbade. Dessutom har mitt balans- och kroppssinne, som talar om var jag befinner mig mentalt i förhållande till min omgivningen, närapå däckat mig.
Vadan detta?
Som exempel:
Tänk dig själv att du tvingades stå på ett och samma ben – timme ut, timme in i 24 timmar. Sådant tär på fysiken.
Eller tvingades lyssna till Ravels Bolero dag efter dag. (personligen blir jag avtrubbad redan efter 10 minuter.)
Eller tvingades titta på alla dessa trailers på SVT 1 och 2;  gång på gång … på gång på gång … på gång …
Eller att ständigt få reda på att jag lyssnar till ”P1 …Sveriges Radio”, mellan varje program precis som jag inte visste det.
Allting bara mal och mal!
Jo;
Jag faktiskt; jag känner att jag håller på att malas ned av vårt mediala samhälle. 
Ja, jag vet. Det är mitt eget fel. Det är ingen som tvingar mig att lyssna på radio, läsa tidningar, titta på TV, men om man nu vill vara med ett tag till och ”inte bara sitta i parken och mata duvorna” – vad gör man?
Jag har faktiskt försökt att avskärma mig och inte som tidigare, lyssna till morgonnyheterna, läsa morgontidningar och sedan framåt kvällen titta på TV. Jag har på prov försökt vara totalt avhållsam från denna vana. Men det räcker inte ändå.

För sätter jag mig ner för att tillgodogöra mig ett radio– eller TV-program som intresserar, så måste jag dessförinnan höra eller se en trailer om kommande program – program som inte intresserar mig ett dyft – men ingen skall komma undan! Och innan det önskade programmet startar (pirmärt i radion) så skall jag dessutom marineras av ”senaste nytt”, som för mig handlar om nyheter som jag redan sett, hört eller läst om. Som sagt – ingen skall komma undan! Den moderna kulturen med dess evigt malande …
Alla skall med … ned i Grottekvarnen.