Min demokrati

Sedan ett antal år tillbaka ingår jag i ett opinionsinstituts kader för att utröna huruvida mina och andras tankar och funderingar kan användas för allmänhetens fromma – eller möjligen för att säljas vidare till våra medier?
Frågorna handlar om alltifrån aktuell politisk hemvist till allmänna frågor om mitt tyckande i enskilda aktuella samhällsfrågor. De flesta frågorna är av harmlös natur, men så – en dag, uppmanades jag att beskriva min uppfattning av begreppet ”demokrati”. Med tillägget … ”skriv gärna utförligt”!
Hoppsan!
Demokrati? sa Bill … Utförligt? sa Bull.

Jag insåg att det var en mig uppgift övermäktig, allra helst som inte ens olika parlamentariska utredningar under årtiondens lopp lyckats sammanfatta vad ett sådant begreppet innefattar. Jag funderade ett slag utan framgång men kom strax istället att notera ner ett antal punkter för vad demokrati INTE är. Och så till sist fastnade jag för en punkt – den gemensamma valdagen!
Den gemensamma valdagen?

Vad har den med demokrati att göra?

Ett beslut om gemensam valdag fattades då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade majoritet i Sveriges riksdag – en hegemoni som man av naturliga skäl ville slå vakt om.
Meningen med att varva riksdags- och kommunalval, att det skulle underlätta väljarnas möjlighet att utkräva personligt ansvar, speciellt för beslut fattade i kommunala församlingar, upplevdes antagligen som ett hot för de som ville att samhället skulle styras uppifrån.
Men det var då det. Nu skriver vi 2017 och demokratin är under lupp – kanske därför opinionsinstitutets plötsliga intresse – och för mig börjar det bli uppenbart att människor börjar känna sig försatta i vanmakt eftersom ingen ”ansvarig” längre tycks ta sitt ansvar. Regeringen skyller på kommunerna, som fråntagits sitt kommunala självbestämmande till stor del, kommunpolitiker skyller på tjänstemän, tjänstemän skyller på regering … Och så går cirkusen runt, runt. Och några ansvariga för politiska beslut som tagits finns inte. (Skolan, migrationspolitiken, polisväsendet och inte minst sjukvården är exempel på där väljarna nu börjar tycka att det får vara nog.)

Mitt förslag är därför, att  i ett första steg, ge kommunerna och landstingen egna valdagar och ett valsystemet som ändras till direkta personval i enmansvalkretsar.

Då först kan verkligt ansvar utkrävas.

Skulle det inte vara ett bra steg in i vad man kan kalla demokrati?

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s