Min egen olympiad

Namnlös1
Så här i valtider då de politiska partierna försöker fösa in valboskapen i sitt bås finns det alltid de som inte finner sig i att bli en i kollektivet.
Jag är en sån!
Jag varken vill eller kan välja
Men det vågar man inte säga för då får man sig till livs att då har du inte rätt att klaga.
Men jag är säkert inte ensam om mitt prekära läge.
Tage Danielsson funderade mycket över detta öde i raderna:

”Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv och fann
en slags mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat
viktig grej,
att då gäller denna sanning bara mig.”

Så då får jag väl  får jag vika ner mig denna gång också och trösta mig med en annan filosof: Huvudsaken är det gör detsamma.

Annonser

Det är inte ens fel att två träta – det är inte ens fel … men?

Unknown
Låt säga att jag är sportintresserad och vill därför läsa om en fotbollsmatch mellan Hammarby och Djurgården.
Efter matchen utbröt ett veritabelt slagsmål mellan s.k. anhängare och ytterligare polisresurser kallas in. Kombattanterna drar sig från arenan, men likt, i Olle Adolphssons visa om det stora slagsmålet på Tegelbacken, så kokar ilskan vidare, för att så småningom dö ut. Men fröet är sått för ”framtida segrar”.
Och nu undrar jag om vi inlett en ny såningstid?

Som idrottsintresserad och inte varande på plats, så får jag mig till livs stora bildsatta reportage av slöddrets framfart. Själva matchen får jag möjligen del av via tidningarnas resultatbarometrar.
Bilden är varken ny eller särskilt unik för idrotten; det är så här jag upplever politiken också – sakinnehållet skyms hela tiden av kringhändelserna. Som nu senast. En politikers omdömeslösa handlade skymmer den viktiga frågan om politikens förhållande till medierna –  men ursäkta.
Partierna må känna sig åsidosatta av mediabevakningen, men har inte pressen ett eget ansvar för den uppkomna bevakningen av ett mycket allvarligare problem än att beskriva politikens huliganism.

Unknown-1

Sagt av Alf Martin, Sveriges Radios Londonkorrespondent 1945-73.
Pressens primära uppgift tycks vara att skilja agnarna från vetet och sedan publicera agnarna.

 

 

Välkomna den 9 september! Dags för årets kosläpp.

images

Det är bara att slicka i sig!

För ett antal år sedan diskuterades internt hos min dåvarande arbetsgivare huruvida bolaget skulle handla med aktier inom krigsindustrin. Opinionen däremot var stark varför resultatet blev att man då istället handlade med aktier i försvarsindustrin. Det var den tidens retorik.
Nu upplever jag att vi lever i en tid då samma fenomen återkommit, men nu handlar det om andra begrepp – populism eller missnöje – men retoriken är densamma.

Dessa termer ger uttryck för en och samma företeelse, men värderingen beror på avsändaren.
I populism döljer sig något ohederligt. Om man beskyller sina meningsmotståndare för populism så skjuter man sakfrågan ifrån sig, Men om man ”lyssnar till folkets missnöje” och tillskjuter medel, då framställer man sig som handlingskraftig.

Ibland undrar jag hur det blivit så här och kan bara hitta ett svar – bristen på visioner!
Se bara på våra politiska partier – idéfattiga och visonslösa. Samtidigt som man försöker  ge sken av just den egna politiken ger upphov till rättvis, trygghet, välfärd och andra allehanda floskler. Hur många miljarder har nuvarande regering strösslat och hur många fler miljarder har oppositionen ”satsat” för att stilla ”folkets missnöje”? Likt Lina Sandell-Berg kan jag bara instämma i hennes rader – jag kan inte räkna dem alla.

Dags för att öppna dörrarna för valboskapen.
Välkommen till årets kosläpp!

*Observera att visioner i min tolkning inte handlar om målsättningar, som sprids både ansvarslöst och lättvindigt, utan om visioner i betydelsen ”färdriktning”.

Det var dans bort i vägen …

Unknown
På något sätt känns som om Sverige stått still.
På måndag, eller under nästa vecka, börjar skolorna, och därmed är våra vanligaste politiska kommentatorer åter på plats. Jag missunnar inte våra politiska kommentatorer, än mindre tidningarnas ledarskribenter en förtjänad semester, men visst verkar det politiska landskapet något vildvuxet, trots sommarens torka.

Allt har stått still.
Kanske mest likt en politikens midsommarstång som restes innan semestrarna, men som ändå står kvar. Men alla vet nu sin plikt att fjärma sig från den resta stången som alla velat undvika, utan att veta varför.

Och nu väntar logdansen!

Logdansen, där midsommardansen kring stången kommer att förbytas i löften å björklövspyntad dansbana. Förföriska ord viskas inledningsvis i örat på trogna partners,  samtidigt som svängarna med de ännu ej förförda ökar i takt med musikens eggande rytmer.
Mörkret faller över de ännu ej frälsta.
– Jag kan lova dig mer än guld och gröna skogar! Låt oss därför dansa natten igenom till den 10 september vankas, då andra tider stundar.  Lyssna inte till de andra. De vill inte annat än att förföra dig för sitt egna behag. Skillnaden är att jag – jag menar vad jag säger.
– Men det sade du för fyra år sedan, då också … …?
– Men se nu stundar andra tider … kom i famn!

Och dansen går vidare.