Bakelser i ny tappning

 

per_bolund_agenda_650.jpg

Köp bakelser!

Marie Antoinette, Frankrikes drottning,  betraktades som en symbol för de privilegierade klassernas slöseri och kom därför att tillskrivas en snabbt spridd faktoid sedan hon fått besked om folkets nöd:
”Varför äter de inte bakelser? Låt dem äta bakelser!”.

Även om det handlar om för en sant hållen osanning, så är uttalandet ändå ett bra exempel på hur deformerade makthavare (inte) bör förhålla sig till sina undersåtar.

Som ett lysande, nutida exempel på hur fel det kan bli är när ”ansvariga ministrar” skall förhålla sig till Bensinupproret 2.0.
Att ≈ 60% av priset på bensin ger ett välkommet bidrag till statskassan, är kanske inte något man vill trumpeta ut, utan det är naturligtvis lättare att peka på den svaga kronan och det höjda priset på råolja, som orsak till Bensinupproret.
Ett argumentet föll, det höga bensinpriset är bra för miljön, eftersom det samtidigt visade sig att utsläppen ökat. Men säkert kliade det i fingrarna att få ge det raka svaret och mota Bensinupproret i grind med nypor à la Macron. Men som alla vet –  det hägrar ju ett val om två veckor och då gäller det att stryka alla medhårs.

Men så kommer då det underliggande perspektivet – ett uttalande jag hörde på bussen – ett uttalande som är mer talande än den politiska retoriken:
Ha, ha, Andersson och Bolund … dom har väl ingen koll på bensinpriset … dom åker ju tjänstelimon … … precis som Palme och mjölkpriset!

 

Annonser

Inför…ättestupan

Pensions-2-960x480

Jag läser i dagens SvD en artikel om det svenska pensionssystemet, som håller på att haverera. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), har nu, även hon, insett att dagens utveckling – att vi utbildar oss mer, går i pension tidigare och lever längre – den ekvationen går inte ihop. Det finns nämligen inte tillräckligt med pengar i det svenska pensionssystemet.
Det tråkiga var att när denna omöjliga ekvation presenterades, (2012), så kom den tyvärr från fel håll, eftersom det var den dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt (M), som lyfte frågan om en höjd pensionsålder. Åldern 75 – som var det riktmärke Reinfeldt  nämnde – möttes dock av ett ramaskri, främst från LO-leden, och underfinansieringen av pensionssystemet dränktes i vågorna av den debatten.
Men nu skall samma problematik upp på bordet med den stora skillnaden att lösningen är den vanliga – höj avgifterna!
Men naturligtvis – som ett brev på posten* – kommer frågan: Vem skall betala?
Och svaret blir det vanliga – ”Jag ska inte i det här läget gå in och låsa mig vid någon speciell finansiell lösning, om det fullt ut är arbetsgivarna eller om det är staten som går in och kompenserar”, säger socialförsäkringsministern.
Den första funderingen jag gör är då – vad menar hon med staten?
Nästa fundering blir – handlar det alltså om ett utökat tvångssparande?
I avvaktan på svaren i dessa frågorna finns det en åtgärd hon kan göra direkt – att visa pensionsavgiften i lönesbeskedet, (17,21 procent på lönen), för det är ju populärt med tranparens.
Det kunde kanske vara en bra början för alla löntagare att veta vad man får för sina pengar.

 

*ett uttryck som kanske bör uppdateras

Under ytan

Unknown-1
Säkert är det många med mig som undrar vad som håller på att hända i vår värld – och då tänker jag primärt på vår mediavärld.
Säkert har det inte undgått någon, paradoxen, att jorden håller på att gå under samtidigt som vi förbereder mänskligheten att flytta ut till Mars.

Först och främst; jag vill med emfas betona att jag har ingen som helst kompetens att bedöma all den vetenskapliga information som jag bombarderas med, men en sak ger mig viss ångest och det är mediernas sätt att informera.

Jag litar primärt på en forskning där forskarnas främsta uppgift bör vara, att berätta om det man vet – men samtidigt – tala om det man inte vet. Men så sker mycket sällsynt eftersom medierna går in och rättar till ”min bild”. Det finns bara EN vetenskap.
Att den seriösa klimatforskningen ligger nere oroar inte media, utan skapa en höna av en fjäder tycks vara ”den enda vägen” för nyhetsförmedlare världen över. Men jag oroas av hur forskningen redovisas. I stället för att låta forskare fritt granska de klimatmodeller, som dagligen publiceras, så har medierna kapitulerat inför något som jag skulle vilja likna vid en medial kollaps på klimatområdet – en kollaps som medierna själva skapat.
Som okunnig får jag själv ge mig ut på djupt vatten [sic] och söka information och hittar artiklar om vetenskapliga rön som jag inte är kapabel att bedöma varken till djup [sic] eller relevans. Som sagt; läs den du också.

The sky is the limit, hette det när jag växte upp och var då ett uttryck för att uttrycka att det omöjliga var möjligt. Och sånt kittlar naturligtvis den mediala nerven, för nu skall forskningen bryta även den vallen.
Men faktum är att jag hellre ser att vi satsar all forskning åt det motsatta hållet – på allt det där vi inte vet – under ytan.

 

 

Chaplins pojke

Unknown
Jag läser om Greta Thunberg.
Egentligen är det både märkligt och skrämmande det som sker.
En flicka åker omkring i världen och berättar om sin vånda och vad mänskligheten har ställt till med. Och överallt mottas hon som någon typ av klimatets Messias – en klimatets utvalda.
Det märkliga är att hon tycks få företräde överallt. Presidenter, påvar, parlament och andra församlingar bockar och bugar och ser mest generade ut – varför skall de bestås av sådan ynnest, som ett besök av en skolstrejkande flicka från Sverige?
Och det som är skrämmande är hur världen helt oreflekterat tagit henne till symbol för världens förestående apokalyps om inget görs. Och hela hennes Eriksgata framställs som om det är en spontan utflykt till världens ledare som skall nås av hennes frälsning.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på den snart hundraåriga filmen Chaplins pojke. En film som i stora stycken handlade om Charlie Chaplins egna ångest vad gäller hans barndom. Filmen handlar om en fattig pojke som hittas och tas hand om av en annan fattig man, men uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att skapa förutsättningar för deras överlevnad.
Den lille pojken får till uppgift, efter en noggrann plan, att springa in i olika kvarter och gator och panga rutor. Bak därefter kommer så Chaplin själv –”tillfälligtvis” – som glasmästare och erbjuder sina tjänster.

Min fundering blir därför: Ingår Greta i en större plan?