Två sidor av samma sak

Alltsedan jag gått i pension har jag tillägnat mig vanor – vanor som jag hänfört till begreppet – vanans makt.
Vanans makt kanske låter lite föråldrat men har oundvikligen kommit att symbolisera en viss trygghet. Man kliver upp, äter i stort samma frukost varje morgon, läser samma tidningar, förbereder middag samtidigt som jag lyssnar till Dagens Eko, dricker kaffe till Rapport … …
Ja, så går dagarna, med avbrott för allehanda engagemang. Raggmunk med ”grabbarna”, pianospel, måleri, skriverier och andra oändliga projekt.

Men så, sedan några veckor, hände något radikalt i min tillvaro.
Plötsligt blev jag kategoriserad och tillhöra nu en riskgrupp – 70+:are – och därvid fått lära känna ett likartat begrepp – men med en helt ny innebörd:
Jag har blivit försatt i vanmakt.

Vad det innebär har jag antagligen inte insett hela vidden av, men nog börjar jag ana vad som kommer att hända med mig på sikt.
Att jag visar hänsyn, som för mig innebär att jag tvättar händerna, hostar i armvecket och håller ett socialt avstånd då jag är ute och promenerar – allt detta och mer därtill – känns inte inte så betungande, men så är det det här med attityden. Myndigheten har sorterat in mig och alla i ett nytt kollektiv Vi kallas 70-plusare.

Därför en varning!
Alla ni som inte uppnått den aktningsvärda åldern. Passa er!
Rätt var det är, så är ni en av oss – en i kollektivet – oavsett förmåga, kondition, intellektuell spänst, gott omdöme och får uppleva hur det är att bli betraktad som barn på nytt.


…och med oss syndafloden!

Det finns ett ordspråk som säger: om man har en hammare som enda verktyg ser man alla problem som en spik – ett ordspråk som tyvärr tycks bli mer och mer relevant för dagens politiker.
Jag vet inte hur många gånger jag hör svaret från en pressad makthavare: … … det är därför vi tillskjutit extra pengar till … …(valfritt ändamål). Och jag vet inte hur svaret stämmer överens med uttrycket – en ansvarsfull politik – ett annat lika vanligt förekommande påstående som ofta uttalas i samma andetag. Våra politikers utsagor, kan man förmärka, har blivit mer och av rituellt slag.
Nästintill katekesliknande.
Men nu verkar det som våra makthavare kommit till vägs ände. Ingen har något konstruktivt att tillägga längre – pengarna är slut och den ansvarsfulla politiken likaså. Det enda som återstår är en modern apokalyps. Likt amsagan i Första Mosebok där Gud Fader såg att allt på jorden, hans skapelse, hade gått snett. Allt ”kött” var av ondo och härvid såg han ingen annan lösning än att dränka jorden. Och uppdraget gick till Noa och hans söner.
Dagens nationella överhöghet har kallat på Greta, när det gäller miljön. Men någon motsvarighet till dagens pandemi ur ett nationellt perspektiv går inte att skönja, utan allt tycks var insvept i tjock Ragnarök.