Livets pussel – eller när bitarna inte faller på plats.

Det är snart 6 år sedan min vandringskamrat, Daniel von Sydow, försvann in i evighetens dimmor. Upphovet till den här bloggen, Flanera.se, kom sig av de anteckningar vi gjorde efter våra ändlösa promenader. Att flanera handlade inte bara om en fysisk rörelse i landskapet utan kanske än mer i det intellektuella – det oändliga.
Om man skall banalisera vårt flanerande kan man säga att vi gick och lade pussel – Livets pussel.
I början var det enkelt att hitta ramen för våra rörelser i landskapet. Fyra hörnbitar var lätta att identifiera, likaså alla kantbitar. Men så kom vi till att lägga resten av livets pussel – att skapa en gemensam bild av vår upplevda verklighet. Vissa bitar var enkla, några fick man vrida och vända på, men allt som oftast stämde våra upplevelser av det reella livet.
Visserligen kom många flaneringsstunder att ända upp i ”himlen” och det vet ju alla att bitarna är lika, men ändå var tillfredsställelsen stor när en blå bit tycktes passa in i pusslet..
Och även om Daniel tog med sig de evigt fallerande bilderna in i himlen så har jag känt mig trygg i vår gemensamt lagda världsbild.

Men nu!
Corona-pandemin har vänt upp och ned på alla begrepp.
Jag skall inte här och nu rabbla upp allt som redovisas dagligdags, utan endast begränsa mig till en undran.
Min personliga bild av min verklighet är nämligen följande:
Dagligdags får jag höra att många är smittade – jag känner ingen – och att många dör – jag känner inga! Och jag känner många!

Kanske Daniel, i sin himmel, fick med sig den felande biten?
OSA axel.sjostedt@telia.com


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s