Dräktig, präktig … men sen?

 Skylten Ingenting har hänt

Det är inte mycket som förändrats över tid.

Det sägs att människans bästa vän är dräktig mellan 58-68 dagar.
Än så länge skall jag inte klaga, men utan att jämföra mig med mänsklighetens bästa vänner så börjar känna som om jag gått över tiden.

Min konception, alternativt min befarade konception av Covid -19 inföll tisdagen den  10 mars i år, vilket innebär att jag i morgon varit havande i 60 dagar. Helgen innan var vi hustrun och jag, i lag med goda vänner och vad jag minns yppades inte ett ända ord om Corona-smittan.
Så blev det måndag och då kanske för första gången reagerade jag över att det handlade om en pandemi som var i antågande. Virologer- och epidemikers röster började höras i media och jag började så sakteliga förstå att ett Coronasmittan skulle pågå i åtminstone 2 månader eller mer. Omedvetet ställde jag in alla sinnen på att nu gällde frivillig karantän – inga direkta social kontakter, 1,5 meters lucka och handtvätt var det som gällde. Det var lätt i början –  men så nu – nu börjar det skava. Det började kännas som om jag gått över tiden. (Naturligtvis vet jag inte vad det innebär efter en 9 månaders graviditet, men jag föreställer är att det är så här det känns.)

Ja; jag vet! Men ändå vill jag peka på fenomenet ”att gå över tiden” är något som upptar de flesta som går i väntans tider. Kanske något att ta fasta på för Folkhälsomyndigheterna – den psykiska hälsan! Nog så viktig för oss som lärt oss att hantera de existensiella dilemman som ligger framför oss.

P.S. Får jag påminna om tidigare reflektioner under sökordet Corona.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s