”Utan tvivel är man inte riktigt klok”

Vad vet du om EU?

En enkel fråga kan tyckas, men eftersom frågan ställs så sällan så fastnar de flesta svaren i dimman.

 – … … ää…äumh? Bryssel … parlamentet … … ministerrådet … EU-val … Ylva…. vad är det nu hon heter  … brexit! … just de´brexit men det handlar kanske mer om nej till EU?
– … … och vem röstade du på i senaste valet?
… … ??? parti menar du?

Just så här lät konversationen som jag hade för några dagar sedan med en god vän. Där fanns inte någon brist på intellektuella utförsgåvor – snarare tvärtom. Personen ifråga är välutbildad, lever ett framgångsrikt liv och i övrigt tjänar mänskligheten i stort varje dag.
Lite generat tillade min vän sen: Varför skulle jag kunna en massa om EU – en perifer företeelse för mig? Jag vet allt det där med kol-stål-unionen och att det startade som ett fredsprojekt och sedan utvidgades det till handelsprojekt … och då ville alla vara med. Och sen har det utvecklats till något som jag skulle vilja kalla, what´s in it for me?

Nu skall inte jag sätta mig på höga hästar och lossas att jag vet mycket mer om jag fick samma fråga, trots att jag försökt läsa in mig på ämnet. Och om jag skall vara ärlig så bryr jag mig inte längre. EU har sedan länge fjärmat sig från det stora fredsprojektet – man skulle kunna likna det vid en långsam avstötningsprocess där förtroendet minskar vartefter.
Och orsaken?
Jag har funderat mycket på detta fenomen.
Jag överöses dagligdags med nyheter via media, men det är ingenting som engagerar. Möjligen att jag, primitiv som jag blivit, retar mig mer och mer på alla bidrag, arvoden, skattebefrielser m.m. som utmärker några priviligierade. Å andra sidan förväntar jag mig då något positivt – att EU levererar, så som det så populärt heter nuförtiden. Men ack nej!
En tandlös församling om 705 personer som en gång i månaden flyttar sin arbetsplats(?) till Strasbourg.
Egentligen kan man inte skylla på dessa våra representanter i Parlamentet. De är ju folkvalda och har fått sitt mandat direkt från folket i direkta val.

Men den största anledning till mitt oengagemang är upplägget av vår demokrati. Vart 5:e år väljer vi ut vilka personer som skall få åka ner till Bryssel och åtnjuta ovanstående privilegier. Vart fjärde år väljer vi så ledamöter till vår representativa församling. Vid senaste val kommer jag inte ihåg en enda replik om vårt förhållande till EU.
Visserligen har Parlamentets makt ökat något, men den egentliga makten tillkommer Ministerrådet och Kommisionen – uppgörelser som sker i slutna rum och allt som oftast av personer som lider av grav sömnbrist.

Denna kria är föranledd av att EU-parlamentariker Thomas Tobé höjt ett varningens finger i en artikel (se nedan) vad gäller EU och menar att vi i Sverige måste ha en gemensam (min kursivering) idé om vad vi vill med medlemskapet för att ha en chans att få vår vilja igenom.

Kanske är det därför dags att börja på hemmaplan?

En valfråga

Alltsedan den 1 januari 2019 har diskussionen kring Public Service blossat upp. Dessförinnan – beslutet togs i november 2018 – var det tyst som i graven.


Hux flux beslutades att avgiften om 1% av den beskattningsbara inkomsten skulle debiteras samtliga medborgare – dock max 1300 kronor per person.
Fakta finns att hämta här.
I vanlig ordning fick svensken det serverat som ett faktum utan någon vidare debatt. Och för att ge legitimitet åt beslutet underströks att samtliga partier var eniga om beslutet. Men tydligen var inte medborgarna lika eniga med sina partier eftersom diskussionen kommit igång, först efter att beslutet var taget. Med andra ord – det klassiska svenska receptet att kasta in jästen efter gräddning var klar.

Nu undrar jag; varför är religionsfriheten så omhuldad, medan yttrande- och åsiktsfriheten skall styras via staten när det gäller Public Service?

Kanske handlar det om en dålig jämförelse, men visst får man känslan av gamla tiders statskyrka, som blivit fri från staten.
Alla som folkbokförda i Sverige betalar en s.k. begravningsavgift. Det förstår jag för här handlar det om allmänna tjänster som primärt är förknippade med allas vår hädanfärd.
Och sedan, för de som dessutom vill vara medlemmar i kyrkan fullt ut, betalar full avgift, s.k. kyrkoavgift.
Detta är en konstruktion som jag tror alla accepterar.
Men så; när det kommer till Public Service förstår jag fuller väl att det finns allmännyttiga som behöver en kanal.
Men var finns logiken att även ”oegennyttiga” program skall finansieras via skattsedeln?

Diskussionen har hittills mest kommit att handla om vad som innefattas i begreppet Public Service och inte undra på det. Så här står att läsa i ett PM från Regeringskansliet:

I lagen tydliggörs att avgiften bara kan användas för att finansiera public service.

Inte undra på att diskussionen blir mer än förvirrad. Alltifrån dejtingserier – (på gränsen till koppleri) – till feta hundar figurerar i debatten. Och till råga på allt elände så marknadsförs debatten vi Public Service-bolagen och där ”öppenhet och transparens” är ledorden.

På schavotten.

MP är ett enfrågeparti – eller kanske borde fortsatt vara det.
Detta framgår med all önskvärd tydlighet sedan riksdagen börjat sitt arbete med en upphaussad partiledardebatt. Samtliga partiledare uppehöll sig kring huvudfrågorna Coronapandemin och gängkriminaliteten sånär som på MP:s företrädare, språkröret Isabella Lövin, som försökte belysa en annan fråga. Miljömålet!
En ödesfråga för MP.
Men vilka lyssnade?
Knappt någon; eftersom pandemin, kriminaliteten och migrationen är det som upptar allas intresse – IDAG!
Jag kan inte annat än beklaga att MP är så illa tajmade. Klimatet och miljön må vara hur behjärtansvärda som helst, men politiken är oftast inte logisk.
Det mest logiska skulle ha varit att MP hållit sig borta från maktens korridorer och drivit sina frågor utan att snegla på vad det kortsiktiga perspektivet ger.
Genom att tvingas fatta beslut i fråga efter fråga som inte har med partiets kärnvärden att göra, slits man ner till ett alldagligt profillöst parti.
Och se; nu står man inför schavotten. Det enda som kan rädda partiet är att kliva av tåget innan regeringen måste fatta det oundvikliga beslutet – att godkänna Migrationskommitténs slutbetänkande och Preems ansökan om att bedriva utökad Brofjorden.
Nu är det skarpt läge och slutet tycks nära för vidare plakatpolitik.

Bakom masken

Annie Lööf – Wikipedia

Känner du Lars Bengt Roland Johansson?
Visste väl det, men om jag säger Joe Labero – illusionisten du vet – så nickar du säkert instämmande:
– Aha; han!
Om du skulle möta honom på gatan så tror jag att han antagligen skulle gå dig förbi helt obemärkt.
Men Joe Labero är ändå känd – men varför?
Jo, på grund att vi känner hans förmåga – att lura och förvilla våra inbillade föreställningar.
Med andra ord. Han är känd för sina trix – inte för sin nuna.

Men i politiken verkar det vara precis tvärtom. Där skall utseendet skyla illusionerna. Meningen är säkert att ett ansikte skall förknippas med något positivt, men tyvärr kan effekten ibland bli den direkt motsatta.

Kommer Du möjligen ihåg en kampanj som gav syn för sägen.
På en valaffisch kunde man läsa: ”Det här är Lennart”.

Meningen var att man skulle ge politiken ett ansikte. Men vad hjälper ett ansikte om man inte har någon politik att framföra.

Och nu tycks det vara dags igen!
Under den tänkta parollen ”Annie is back in town” skall  Centerpolitiken ges ett ansikte. Via stora bilder exponeras  Annies ansikte och lite undanskymt det hon möjligen står för.

Man tycks vilja vända upp och ner på det politiska innehållet. Ett ansikte – men inget budskap. Våra politiker tycks numer ha blivit handelsresande i kändisskap.
Annat var det på 60-talet.
Alla som var med då, kommer säkert ihåg den här affischen, där ansiktet återspeglade budskapet.

Jag är inte alldeles säker på att alla förknippar ingressbilden av Annie (ovan) med hennes sensmoral. Många är nog de som  i stället associerar hennes glada nuna med det stora sveket – att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.

Förr sade man att bilden aldrig ljuger, men det är, som vi alla vet. andra tider nu.

Föregångslandet

Hur många gånger får man höra om vi – vi i Sverige – skall föregå med gott exempel och vara ledande inom miljöpolitiken och den globala uppvärmningen. Och ibland än mer preciserat – ”för att vi skall uppnå Parisavtalets miljömål”.
Men vad säger det?
Hittills har jag inte mött en enda individ som kunnat besvara denna fråga utan möjligen har man hänvisat till att det inte får bli varmare och därför skall man dra ner på utsläppen till noll någon gång innan 2050. Och därför skall man vara klimatsmart.
Men om sanningen skall fram så har jag svårt att bli klimatsmart. Mig veterligen har jag aldrig köpt sugrör!

Skämt åsido; men för mig finns ett huvudproblem, som igen talar om och som inte nämns med ett ord i Parisavtalet. Jag har visserligen bara skummat avtalets 29 artiklar, men inte hittat ett ända ord om befolkningstillväxten. Och för mig är väl den som är den springande punkten. Idag är vi c:a 7,7 miljarder och beräknas vara drygt en miljard till år 2030. Och efter vad jag förstår så spås därför gyllne tider för t.ex. Electrolux, som producera tvättmaskiner och andra nyttigheter.

Nu väntar jag bara att Isabella Lövin skall klämma fram en tår och erkänna att vi måste bli ett föredöme och visa världen att vi – vi i Sverige – startar ett barnbegränsningsprogram.
– Därför kommer vi i Miljöpartiet att motionera om sänkt moms på kondomer.

”Detta är ett haveri” – en ständigt pågående process

Noll år är lagom som straff för berörda 
Ämbetspersoner som artigt blir hörda.
Ansvar krävs ut, efter lagom kontroll,
Nedåt, men aldrig åt motsatt håll!

/Tage Danielsson

”Jag står fast vid att det här var ett haveri!”
Så uttryckte sig statsminister Löfven under utfrågningen i KU våren 2018.
Vad han syftade på var skandalen inom Transportstyrelsen som  lagt ut känslig it-drift på entreprenad, bl.a. till it-enheter utanför Sverige som Ungern, Serbien, Rumänien och Tjeckien.
Klart framgick att tre ministrar, Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist varit informerade om fadäsen under ett års tid utan att slå larm till statsministern.
Hur detta är möjligt förbryllar, allra helst som Löfven inrättat ett särskilt säkerhetsråd med sig själv, Peter Hultqvist och Anders Ygeman för att kunna hantera säkerhetsfrågorna ”på ett mer sammanhållet sätt, både internationellt och nationellt”. (Anna Kinberg Batra i boken Inifrån.)

Herr Löfven uttryckte sig i drastiska termer sedan uppgifter om en av vår tids värsta mörkläggningsskandaler blivit ett faktum. När han uttryckte ”Detta är ett haveri” lät det som han menade och faktiskt insåg allvaret, men så var naturligtvis inte fallet. I själva verket handlade det om en väl utarbetad strategi – att rädda Regeringens anseende. Det han egentligen menade var ett Gemensamt haveri.
Gemensamt haveri är en term som används för att beskriva den situation då en uppoffring görs för att avvärja eller minimera en för ett fartygs och dess last gemensam fara. Som exempel kan nämnas att delar av lasten får vräkas i vattnet för att rädda fartyget och dess besättning. Och i det här fallet gällde det att rädda Regeringen – Löfven och hans ballast.

Två statsråd, Anna Johansson och Anders Ygeman fick gå för att slicka såren utanför Rosenbad. Kvinnan kastades överbord och fick resa hem till Göteborg. Den andre sattes i en jolle, men var snart ombord igen. Nu som Energi- och digitaliseringsminister, som om ingenting hänt.
Den tredje manen, försvarsminister Hultqvist räddades av Centern med Annie Lööf i spetsen.

Som alla vet så ligger ansvaret för rikets säkerhet hos statsminister. Ett faktum som alla känner till, utom en tycks det – statsministern själv.


P.S.
För att påminna mig om alla turer fick jag gå tillbaka till tidigare bloggar.
https://flanerase.wordpress.com/2017/07/21/tillit-igen/
https://flanerase.wordpress.com/2018/04/10/sveriges-watergate/
https://flanerase.wordpress.com/2018/04/13/ingen-vacker-syn/