Vad vet du om EU?
En enkel fråga kan tyckas, men eftersom frågan ställs så sällan så fastnar de flesta svaren i dimman.
– … … ää…äumh? Bryssel … parlamentet … … ministerrådet … EU-val … Ylva…. vad är det nu hon heter … brexit! … just de´brexit men det handlar kanske mer om nej till EU?
– … … och vem röstade du på i senaste valet?
– … … ??? parti menar du?
Just så här lät konversationen som jag hade för några dagar sedan med en god vän. Där fanns inte någon brist på intellektuella utförsgåvor – snarare tvärtom. Personen ifråga är välutbildad, lever ett framgångsrikt liv och i övrigt tjänar mänskligheten i stort varje dag.
Lite generat tillade min vän sen: Varför skulle jag kunna en massa om EU – en perifer företeelse för mig? Jag vet allt det där med kol-stål-unionen och att det startade som ett fredsprojekt och sedan utvidgades det till handelsprojekt … och då ville alla vara med. Och sen har det utvecklats till något som jag skulle vilja kalla, what´s in it for me?
Nu skall inte jag sätta mig på höga hästar och lossas att jag vet mycket mer om jag fick samma fråga, trots att jag försökt läsa in mig på ämnet. Och om jag skall vara ärlig så bryr jag mig inte längre. EU har sedan länge fjärmat sig från det stora fredsprojektet – man skulle kunna likna det vid en långsam avstötningsprocess där förtroendet minskar vartefter.
Och orsaken?
Jag har funderat mycket på detta fenomen.
Jag överöses dagligdags med nyheter via media, men det är ingenting som engagerar. Möjligen att jag, primitiv som jag blivit, retar mig mer och mer på alla bidrag, arvoden, skattebefrielser m.m. som utmärker några priviligierade. Å andra sidan förväntar jag mig då något positivt – att EU levererar, så som det så populärt heter nuförtiden. Men ack nej!
En tandlös församling om 705 personer som en gång i månaden flyttar sin arbetsplats(?) till Strasbourg.
Egentligen kan man inte skylla på dessa våra representanter i Parlamentet. De är ju folkvalda och har fått sitt mandat direkt från folket i direkta val.
Men den största anledning till mitt oengagemang är upplägget av vår demokrati. Vart 5:e år väljer vi ut vilka personer som skall få åka ner till Bryssel och åtnjuta ovanstående privilegier. Vart fjärde år väljer vi så ledamöter till vår representativa församling. Vid senaste val kommer jag inte ihåg en enda replik om vårt förhållande till EU.
Visserligen har Parlamentets makt ökat något, men den egentliga makten tillkommer Ministerrådet och Kommisionen – uppgörelser som sker i slutna rum och allt som oftast av personer som lider av grav sömnbrist.
Denna kria är föranledd av att EU-parlamentariker Thomas Tobé höjt ett varningens finger i en artikel (se nedan) vad gäller EU och menar att vi i Sverige måste ha en gemensam (min kursivering) idé om vad vi vill med medlemskapet för att ha en chans att få vår vilja igenom.
Kanske är det därför dags att börja på hemmaplan?
Flanera.se 