… and nothing but the truth.

Samtidigt som jag läser Lena Einhorns bok om Jesus eventuella existens så pågår en debatt i media om historieförfalskning, föranledd av att TV4 tydligen sänder en serie om Sveriges drottningar.
En av vår tids mest ambitiösa historiker, Dick Harrisson, har skrivit ett inlägg i SvD, som jag läst, där han ondgör sig över okunniga historikers faktatfel och osanningar och dessutom hänvisar han till sin hustru, Katarina Harrison Lindberghs blogg. som skrivit om det första programmets falsarier.
På grund av tidsbrist – trots att Coronan gett mig mer tid än jag kan göra av med – så må jag koncentrera mig på Lena Einhorns bok. I jämförelse tycker jag nämligen att undertiteln ” På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret” kittlar mer än följa en akademisk kvasidebatt om ”ett program som aldrig skulle ha sänts”, enligt Dick Harrisson. ”Juridiskt sett hade det rört sig om förtal och ärekränkning”, och tillägger om man flyttar blicken till historien, då blir det plötsligt tillåtet. ”Under sken av att ”detta är en nytolkning” kan det mesta lanseras som sanning.

Men ursäkta professor Harrisson.
Är det inte lite stora ord för ett litet populärhistoriskt program i en liten TV-kanal?
Snacka om faktafel och osanningar i världens mest spridda bok. Där finns en del att bita i för en ambitiös historiker.

Som en liten kuriositet tycker jag att hans uttalande att han har inget emot att man förvanskar historien: Jag köper förfalskningen av samma skäl som jag inte irriterar mig på dalmålningar av bibliska gestalter i 1700- och 1800-talskläder. Det ena är konst det andra är vetenskap. Men flyttar man blicken till historien, och det blir plötsligt tillåtet och det under sken av att ”detta (TV:serien) är en nytolkning” då kan det mesta lanseras som sanning.

Och det är väl det som skett med Bibeln?

Vår stund på jorden

Kanske jag är ute i ogjort väder, eftersom det handlar om att balansera på en knivsegg, men mitt budskap är enkelt.

Kanske det känns stötande för vissa personer, eftersom det handlar om känslor som krockar med det existentiella.

För att börja med det mest enkla är en podd som Sveriges Radio ställt sig bakom – en podd, vars upphovsmän är kändismärkta – Mark Lewengood och Jonas Gardell. Ingenting om dessa herrars utförsgåvor – men varför skall jag som allmän skattebetalare premiera deras kändisskap via ett fullkomligt vansinnigt riksdagsbeslut?

Men så över till det mer känsliga.
En annan s.k. kändis har fått möjlighet att låta sina känslor få svämma över i massmedia.
Först uppträdde han hos Skavlan. Jag har hört honom vi andra massmedia och senast idag, då han framträder ånyo och bedyrar sin sorg över sin dotter som tydligen avlidit. Allt via massmedia!

Jag undrar hur alla andra föräldrar känner det?
Alla föräldrar som inte fått möjligheten att ”gråta ut” via sina sörjande kompisar i media?
Kära ”kändisar”– besinna er.
Det existensiella är allas vår arvedel – men faktiskt något högst indivuellt.
Låt så vara.

Råsikaka

Hallå!
Jag är uppväxt på den tiden då min mormor kunde skicka iväg mig med enkrona för att handla en liter mjölk och en en ”råsikaka”.
Först många år senare förstod jag att det handlade om en liter mjölk och en rågsiktskaka.
Jag gick till affären – först till mjölkbutiken som hällde upp en liter i mjölkflaskan – en sådan där som hade ett decilitermått för grädde i locket – och betalde 40 öre. Därefter gick man genom en svängdörr till bageriet och beställde en ”råsikaka”.
Med dessa två artiklar jag hem till mormor och hon berömde mig för dagens insats.

Jag undrar idag hur dagens mormödrar skickar iväg sitt barnbarn med risk för de skall handla en ”råsiskaka” och sedan kommer hem utan sina märkeskläder eller efter att ha swishat via sin Samsung Galaxy S20/S20 Plus?

Den stygga baljan

För några veckor sedan avlämnades ett betänkande som handlar om det demokratiska samtalet i en digital tid och hur man stärker motståndskraften mot desinformation, propaganda och hat.

Jag har naturligtvis inte orkat läsa utredningen i sin helhet, men faktum är att jag kom av mig ganska tidigt – redan i Sammanfattningen faktiskt.
Där kan man läsa om de sociala plattformarna som Facebook, YouTube och Twitter m.fl. som skall ses grunden till att mycket av desinformationen, propagandan och näthatet sprids.

Jag vet inte om Du läst Falstaff Fakirs berättelse om Den stygga baljan. Men många av hans iakttagelser, som säkert är mer än 125 år gamla, skulle säkert kunna platsa i betänkandet SOU 2020:56.
I första delen av hans Vitterlek kan man läsa om hur Frans bannar baljan som blött ner honom och en äldre gentleman konstaterar att att det naturligen inte är baljans fel att Frans blivit blöt.
Strax därefter springer en hund förbi och välter baljan så att även den äldre gentlemannens byxor blir blöta.
Moralen lyder:
Onödig visdom skall man spara
Tills man råkar själv i fara.


Vid tillfälle hoppas jag kunna fördjupa mig vattnets betydelse i denna sedelärande historia, men jag har en känsla, redan nu, att ”det grumliga vattnet” alltid funnits, men det nya är att det nu, tydligen kan återfinnas i de mest ädla baljor.