Författardrömmar.

För ett ett tiotal år sedan fick jag för mig att jag skulle bygga en mur på vår tomt i Frankrike. Jag hade mätt, räknat noga och kommit fram till att det behövdes åtminstone ett 60-tal stenar, men med min bils begränsade lastförmåga skulle det behövas åtminstone 3 resor till närmaste brädgård.

Redan vid första inköpstillfället av femton stenar – mer lastade inte en gammal Renault 5 – fick jag frågan vid kassan:
– Metier?
Jag blev alldeles häpen. Varför var man intresserad av att veta mitt yrke? Bara för ett antal byggstenar!

Jag svarade dock som det var :
– Je suis à la retraite!
Men kassören lät sig inte nöjas utan frågade igen:
– Mais quel métier ?
Alldeles ställd och i brist på fantasi drog jag därför till med:
– Jag är författare!

Det skulle jag inte gjort.
Direkt samlades ett antal personer runt mig med beundrande blickar.
– Ah, monsieur ! Ni är författare ! Vad skriver ni?
Vad göra?

Överrumplad av alla frågor om mitt obefintliga författarskap svarade jag lite svävande att jag skriver bara på svenska, men som törstande franska kulturälskare upplevde de mig ändå som en outsinlig bildningsoas.
– Det gör ingenting. Vous … un vrai écrivain! Kan man få köpa en bok av er!
Med lamt avvärjande gester försökte jag säga att mina böcker förvarade jag hemma i Sverige.
– Ah monsieur! Vous êtes Suédois! Comme Strindberg! Un grand écrivain!

Redan här borde jag naturligtvis ha dragit till med att ”min förläggare förstår mig inte” och därför jag ännu inte blivit publicerad. Men med ett sådant besked lät man sig anatgligen inte nöjas:
– Monsieur; lova att nästa gång ni kommer till Frankrike så har ni några av era böcker med er.
Ett tag föresvävade mig möjligheten att sticka till dem en bok av Strindberg, men … …

Behöver jag tillägga att jag bytte brädgård?

 

När man blandar svenska krusbär med amerikanska päron

Läser å Expressens debattsida:

”Få önskar sig nog en rapportering inför kommande val i Sverige, liknande den vi nu har sett i det polariserade USA.

Det demokratiska samhället mår bäst av en gemensam verklighet”, skriver Sveriges Radios Cilla Benkö och Björn Löfdahl.

Men kära nån!
Hur kan man blanda ihop vad som sägs med vilka som säger en massa idiotiska saker. Precis som om rapporteringen skulle få en högre valör om det förmedlas via Sveriges Radio.
Ungefär samma tankemodell föresvävar kanske de Nordkorenska nyhetsförmedlarna.
Men som sagt snus är snus om än i gyllene dosor.

Förr betydde telefonkö den tid det tog för Televerket att få fram en telefon.

Har du suttit i telefonkö?
Naturligtvis en löjlig fråga för det har alla. Det är ju så här de stora företagen fungerar.

Först skall du välja: Du får nu 5 alternativ!
Sedan väljer du – förhoppningsvis rätt alternativ och kommer till nästa station: Du får nu 5 alternativ! Efter en stunds väntan så får du informationen: Det är många som ringer nu. Alla våra handläggare är tyvärr upptagna, men vi betjänar dig så fort det bli din tur.
Sedan blir det tyst.
Till sist börjar man tro att man hamnat i etern utan någon som helst kontakt, men efter en stund får du reda på: Det är snart din tur och vi tackar för att du väntar eftersom ditt samtal är viktigt för oss.
Aha! Det är snart min tur och efter ytterligare någon minut kommer så en röst och meddelar: Tack för att du väntar. Du behåller din plats i kön. Din plats är 72.

Har man tur kommer strax en röst och bekräftar: Du har plats 72 i kön. Kön bemannas av 7 personer … förväntad kötid är 28 minuter.

DU GER UPP!

Egentligen borde telefonsvararen säga följande istället:

Till dig som är kund vill vi meddela att telefonköerna är så långa för att vi har inte tillräckligt med personal, så när vi säger att det är många som ringer nu så stämmer det ju. Och visst har vi förståelse för att du får vänta, men det struntar vi i, för vi vet ju att våra konkurrenter har samma policy.
Det här med att vi vill ha er som kunder, det är naturligtvis bara en dimridå för det vet ju alla att det era pengar vi vill ha. Men tyvärr blir det ju alltför uppenbart om vi skulle meddela:
Vill du köpa någon av våra produkter så tryck 1. Om du har andra ärenden – tryck 2 eller vänta kvar så svarar vi så snart vi kan.

Efter ha tryckt 2:
Som sagt; Det är snart din tur och vi tackar för att du väntar eftersom ditt samtal är viktigt för oss.

Mina erfarenheter har jag fått via Nordea, SE-banken, Skandiabanken och från Telia. Det sistnämnda bolaget hänvisade till sin chatt som kunde svara inom 2 timmar.



Vilken soppa?

Valurna för bortkastade röster

Fråga 1.
Vilket parti röstade du på i det senaste riksdagsvalet?
Och varför det?

Fråga 2.
Vilket parti röstade du på i de senaste kommunala valen?
Och varför det?

Fråga 3.
Vilket parti röstade du på i det senaste EU-valet?
Och varför det?

Se här; tre mycket simpla frågor som bör vara lätta att besvara – (med förbehållet att närminnet kanske sviker dig) – vad gäller den första delfrågan – vilket parti?
Men så till den andra delfrågan – varför det?

Låt mig gissa att först och främst så är sannolikheten stor att du röstade på samma parti i alla tre valen, eller åtminstone höll dig inom gränsen för höger-. vänster- eller mittemellan. Men vilka sakfrågor som du möjligen beaktade när du la din röst är jag ganska övertygad om att du, likt mig, förlagt någonstans i glömskans mörka kammare.

Varför nu denna enkla enkät?
Jo; jag börjar undra om inte demokratin håller på, likt en tvål. att glida oss ur händerna?
Kanske det är dags för ett tvåpartisystem på EU- och riksnivå, samtidigt som vår närdemokrati i stället bör fördjupas och ytterligare återspegla vår vardag? Kanske ännu fler partier med lokal anknytning?
Som det ser ut idag är det kommunala självstyret på väg bort. De flesta besluten som berör oss kommuninnevånare är fattade högt ovan våra huvuden – och långt bort, oftast på nationell nivå, som i sin tur bygger på lagstiftning eller direktiv från EU.

Våra kommunpolitiker som vi valt att sättas vid köttgrytorna vet mycket väl att den soppa som de serverar är lagad på annat håll – mestadels i Stockholm och Bryssel – men bara det faktum att man får fördela hopkoket skänker en viss status.
Om man vill föra metaforen vidare kan man se våra kommunpolitiker som varande ”politikens grillkockar”, vars insats begränsar sig till ”senap eller ketchup?” eller möjligen ”kokt eller grillad?” Visst finns det lokal kryddning – men det mesta, är som sagt, halvfabrikat, som producerats på annat håll.
Ett annat vägande skäl till min oro för den svenska demokratien är några skrämmande fakta, hämtade från SCB.

Vi har cirka 7.500.000 röstberättigade här i landet. Av dessa röstade 6.300.000 i det senaste kommunalvalet.
4 % av dessa, dvs ≈ 270.0000, är medlemmar i något politiskt parti.
Därav är det ≈ 36 000 som styr och ställer.

Jag återgår nu till min inledande fråga:
Vilket parti röstade du på i de senaste kommunala valen? Och varför det?

Jag skall nu inte sätta mig på några höga hästar och påstå att jag har större koll än någon annan vad gäller kommunalpolitiken. Jag tror nämligen inte att jag hade några uttalade preferenser utan röstade som i riksdagsvalet.
Med risk för att valdeltagandet kanske går ner några procent efterlyser jag ändå att kommunalvalen skall separeras från riksdagsvalen och att kommunerna får visa upp sina egna egenheter.
De demokratiska fördelarna är uppenbara. Med en aktivare debatt ökar fokus på lokala frågor som annars hamnar i skuggan av den välbevakade rikspolitiken.
Med viss spänning inväntar jag 36 000 reaktioner. Men mina förhoppningar lär nog inte gå i uppfyllelse eftersom våra kommunpolitiker just nu lyssnar åt helt annat håll – dvs uppåt!


Nu äja aj!

– Nu äjaaj!
– Är du arg?
– Ja, de ä koäckt.

I morse låg jag och lyssnade till en repris på Sveriges Radio som absurt nog heter Språket. Där kunde jag höra en språkvetare som ägnade sig åt att förklara märkligheter i det svenska språket. Gott nog. Ett trevligt och lärorikt program som jag följt under ett flertal år, men då en kompetent programledare, Anna Lena Ringarp,  och en mycket kvalificerad expert, professor Lars-Gunnar Andersson.
Faktum är att jag inte kan uttala mig om dagens expertpanel eftersom jag har så förbaskat svårt att höra vad de säger – både han och hon – för det skall ju vara en av varje kön nuförtiden. Men tyvärr, de talar skånska båda två … och fort!

– Skånskans skorrande ”r” är på väg att försvinna, påstod så en av språkvetarna.
Ja, det är kanske det som redan hänt!

Med beaktande av debatten att Sveriges Radios redaktioner rekryterar vit medelklass som saknar erfarenhet av mångfaldsfrågor, så undrar jag om inte man kunde rekrytera en (en av två) som kan uttala bokstaven R?