Att flanera

Välkommen att ta del av något ständigt pågående.

Här kan Ni dela våra erfarenheter som vi samlat på oss under nära 10 års flanerande i trakterna kring Uppsala.

Vårt projekt heter Walk and Talk.

Av namnet framgår att båda leden – att gå och att tala – är likvärdiga och samordnade. Att Walk kommit före Talk är nog mera en språklig detalj, det lät bättre, helt enkelt.

Om något av begreppen är överordnat det andra så är det i så fall Talk-delen. Det är nämligen fullt möjligt att, då väder eller dagsform så bjuder, avstå från att gå och i stället uppsöka ett lämpligt kafé och där, över en kopp kaffe eller te, fortsätta samtalet. Att gå utan att samtala är dock uteslutet. Annars kan ju det vara ett vältaligt uttryck för gemenskap att kunna gå utan att tala. Att gå och tiga ihop behöver inte vara ett uttryck för irritation eller något annat otrivsamt, utan kan vara ett tydligt uttryck för gemenskap; de som kan gå och tiga ihop utan att känna sig åsidosatta vet sitt värde i förhållande till varandra. Man går till exempel inte och pratar med sin hund, i alla fall inte hela tiden, och på samma sätt är det väl ofta med andra familjemedlemmar, utan andra jämförelser.

Men vi som ingår i det här projektet har inte det familjära förhållningssättet till varandra. Från början var vi mer bekanta än vänner; personer som vi uppskattade att umgås med ibland, men som inte ingick i den närmaste vänkretsen. Våra fruar säger dock numera att vi ibland refererar till varandra på ett sätt som nära påminner om två personer i ett gammalt äktenskap. Vi kan också uppleva en viss abstinenskänsla när den andre är upptagen eller bortrest; en viss rastlöshet uppstår ofta efter en tid utan W&T. Det är alltså vanebildande.

Vi går alltså inte och tiger, det är vi alldeles för pratsamma för. Men vi går för den skull inte och bubblar på hela tiden. Därmed inte sagt att vårt samtal alltid är välstrukturerat och glasklart; vi har ingen föredragningslista inför våra promenader, utan samtalet blir vad det blir. Det enda vi i har gjort klart är att vi skall samtala om all världens frågor och problem – men inte lösa dem. Vi vill komplicera det som annars banaliseras, utan att märkvärdifiera det.

Blir det begripligt? Jag vet inte om läsaren kan greppa vad jag vill ha sagt, men mitt enda råd är att ta någon bekant med ut på en promenad och prova på själv. Det kanske ger sig då.

Axel säger ofta att vi aldrig diskuterar, bara resonerar. Nyanserna här kanske behöver förtydligas. När vi är ute och går avhandlar vi det mesta, från dagspolitik till schlagermusik från anno dazumal. När vi pratar – vi pratar alltså med varandra, vi talar inte – så har vi ingen ambition eller lust att tala om att just den egna åsikten är den riktiga och den andres felaktig. Vi redovisar hur vi tycker. Ofta tycker vi relativt lika, men i de fall vi har olika åsikter så redovisar vi hur vi tänker. Och så är det bra med det. Detta förhållningssätt gör inte att vi bara skrapar på ytan. Tvärtom tror vi att vi på det här sättet kan resonera igenom frågorna, utan att ta hjälp av schabloner och färdiga formuleringar, som så ofta är fallet i till exempel partipolitik. Det är det vi menar med att vi vill problematisera och inte banalisera. Men samtalet skall också vara lustfyllt, det skall inte vara de rynkade pannornas samtal vi för. Snarare är det ett tecken på att vi lyckats om resonerandet leder till att vi skrattar åt ett problemområde än att vi ältar frågorna om och om igen.

En filosof i bekantskapskretsen har myntat uttrycket: ”Huvudsaken är att det gör det samma”, och det tycker vi är en vis tanke. Det innebär inte att vi reducerar en fråga till lättvindighet, utan tvärtom att vi inser att vår åsikt är en bland många, och det faktum att vi tycker på det ena eller andra sättet inte i sig innebär att de som tycker på annat sätt är dumma. Det utesluter dock inte att det faktiskt förhåller sig på just det sättet!

 

Så här skrev min vandringskamrat, Daniel von Sydow, för cirka 10 år sedan, och allting har hållit streck sedan dess, men skärtorsdagen den 17 april stäckades hans utsaga att vårt projekt var ”ständigt pågående”. Då flanerade vi för sista gången.
Daniel avled lördagen den 3 maj 2014.

 

4 responses to “Att flanera

  1. Pingback: Veckoavslutning | Flanera.se

  2. Pingback: Ett jämmerligt samhälle – är det vårt mål? | Flanera.se

  3. Pingback: Livet – något dessemellan? | Flanera.se

  4. Pingback: Protokoll från veckoavslutning | Flanera.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s