Meny

Smart?

images
Är du smart?

Alltsedan Corona-utbrottet har det svenska språket ändrat karaktär. Om jag skall vara uppriktig sörjer jag inte det ord som tycks fått gå i vila – ordet klimatsmart – eftersom, dels finns viktigare ord numera i den dagliga vokabulären, dels var ordet mer än uttjatat. Och dessutom – ingen kan väl påstå att det är särskilt klimatsmart att sätta folk i karantän, stänga i näringslivet, minimera resandet m.m. – även om att det har en maximal effekt på klimatet.

Men låt mig börja med att se ordet smart som jag uppfattat det. Under min skolgång kunde man säga med beundran i rösten, att en person var smart, det vill säga hen var lite förslagen, lite slipad, lite knipslug. Ja kort sagt, personen ifråga var lite oärlig, men inte på ett sätt som skadade någon annan.
Många var vi som inte läst läxan. En del erkände detta faktum tillsammans med en dålig, genomskinlig lögn. Andra höll tyst tills de fick frågan och fick då tillstå att de inte läst läxan. Och så var det de som sa att de ”glömt böckerna i skolan”. Lögn och bluff bestraffades, medan glömska behandlades milt, allra helst som den glömske berättade det för läraren innan lektionerna startade. Det var kanske till och med så att de fick lite gloria över sitt beteende.
Nu får man inte glömma att flertalet elever faktiskt läste sin läxa med varierande resultat. Det värsta som kunde hända var att påstå att man läst sin läxa men inte kunde svara på frågorna. Och så fanns det de, oftast tjejer, som läste sina läxor, och kunde svara på frågorna, men de betraktade inte som smarta för den skull.

Med ovanstående i beaktande undrar jag nu om ordet klimatsmart någonsin kommer tillbaka med samma valör. Och kommer jag att då tillhöra de smarta eller till de ärliga. Eller kanske till och med kommer ut som den där ärliga typen som dessutom kan sina saker?

OSA@sjoaxe

Försök till media-analys

Under andra världskriget arbetade tusentals människor i Bletchley Park norr om London med att knäcka axelmakternas kodade radiomeddelanden.  Lite så uppfattade jag min roll när jag häromdagen hörde en av våra vanligaste visor på radion. Kanske något förmätet – men samtidigt är jag ju ensam i Gamla Uppsala, – har jag också hängett mig till att söka avkodifiera följande rader:

Ritsch, ratsch, filibom-bom-bom,
filibom-bom-bom, filibom-bom-bom
Ritsch, ratsch, filibom-bom-bom,
filibom-bom-bom, filibom!

Ungefär som de inledande raderna ovan börjar jag uppfatta den information som ges dagligen via våra vanligaste medier. Ritsch! Ratsch! Och så lite filibom! Ord som inte säger så mycket mer än just Ritsch … Ratsch. Men filibom har jag gissat mig till som varande en kod för – ”så är det!”. Detta efter cirka 6 veckors undran i nyhetsrapporteringen. Och kanske är Ritsh ett kodord för antal smittade och Ratsch för antalet avlidna med tillägget filibom-bom-bom, filibom-bom-bom – så är det … med eftertryck?
Men så kommer det:
Fru Söderström, fru Söderström,
fru Söderström, fru Söderström,
och lilla mamsell Ros!
Jag antar att man talar om oss – alla 70-plussare. Ingen nämnd, ingen glömd. Men vem är lilla mamsell Roos? Kanske en kod för det senaste tillägget ”äldre-äldre”? Vad vet jag?

Men så kommer så slutklämmen på de dagliga meddelandena och där går jag bet – totalt! Sodavatten sodavatten kan möjligen vara en  omskrivning för handsprit eller kanske munskydd.

Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, sodavatten.
Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, punsch!

Men punch?
Är det något som myndigheterna, medierna och andra insatta vet.
Hjälp mig – du eventuelle uttolkare av kryptiska meddelanden:
PUNCH?

Negativ stress – ett nytt dilemma?

images

 

Idag, den 10 mars, har jag avverkat exakt 1 månad i karantän.
Visst har jag slarvat 2-3 gånger. Jag har besökt min livsmedelsbutik, tidigt på morgonen då man är i princip ensam i gångarna. Och så har jag varit på Systembolaget – men i stort sett har jag hållit mig till hemmets trygga vrå.
Så här, en 4 veckor senare, känner jag mig därför fysiskt frisk och lär väl inte ge upphov till vidare smittspridning, men ändock fortsätter jag mitt nya levnadssätt: jag tvättar ideligen händerna, håller avstånd när jag är ute och promenerar, använder alltid handskar utomhus och hostar och nyser i armvecket – 1 gång!

Men så kanske till det mest väsentliga.
Jag begränsar mitt insupande av nyheter till 1-2 gånger per dag. E-tidning på morgonen och Rapport på kvällen, allt för att skydda min mentala hälsa. Jag har, som sagt, bytt ut vanans makt – jag betraktade mig tidigare som nyhets-freak – till dagens minimala nyhetskonsumtion. Allt för att jag inte skall försättas i vanmakt.
Jag har behandlat ämnet i tidigare blogg i hopp om att våra vanligaste medier kanske skulle ta upp frågor om det mentala hälsoläget.
Nu börjar det nämligen faktiskt kännas, efter att ha konverserat med människor som jag känner, att behovet av att ställa frågan blivit akut för alla oss  som tvättar händerna, undviker sociala kontakter och och nyser i armvecket.
Frågan lyder : Vem och var tömmer vi vår mentala papperskorg som dagligen fylls till bristningsgränsen trots självpåtagen  nyhetsransonering?
Svaret blir: Detta är tydligen mitt dilemma!

Ordets ursprung kommer från den minoiska kulturens vagga där tjuren var symbol för det mesta. Ungdomarna i Knossos ”lekte” en lek där det gällde att hoppa över tjuren. När man stod öga mot öga med tjuren så hade man att välja på ­ ”di lemma” – antingen blev man spetsad på det högra eller det vänstra hornet. Endast den som stod inför tjuren kunde avgöra sitt öde.

 

 

 

 

Tidens mest använda ord

images

      Jag tror … och jag …  jag tror mig veta

Jag vet inte, men tror mig veta (sic!) att ordet tro har kommit att bli det vanligaste ordet när dagens pandemi kommer på tal.
Om man söker synonymer till t-ordet så blir listan alltför lång. Därför blir det i min värld, lättare om man söker på ordets motsats … … som skrivs vetskap.
Men, invänder säkert någon, blir listan lika lång om man söker synonymer till ordet vetskap, men håll med om att ord som kännedom, kunskap, insikt, vetande m.fl., känns mer betryggande, något som är förbehållet vetenskapen i vid mening.
Men!
Ponera att tidningarna, etermedia och övrig nyhetsförmedling skulle begränsa sig till nyheter som baserar sig på fakta, då skulle arbetslösheten bland journalister bli gigantisk. Radio och TV skulle till 90% komma att bestå av repriser och tidningarna skulle mer komma att se ut som Trosa annonsblad – tror jag (sic igen!).

Som sagt – jag vet inte – men jag antar att jag inte är direkt ensam på banan när jag uttrycker en viss övermättnad på alla spekulationer i media.  
Jag tycker faktiskt synd om skrået läkare, som visserligen har mer kunskap än de flesta i dessa våra yttersta tider, men ändå avkrävs besked om en disciplin som det är få läkare förunnat att behärska.
Men i tider som dessa blir alla experter, men en expert tror inte – han bör veta vad han talar om.

P.S. De läkare jag känner, som jag förlitar mig på, förmedlar ett 150-årigt recept – som i Grönköpings Veckoblad uttrycktes redan för 50 år sedan under parollen:
HÅLL HÖGRA HANDEN REN!
Den räcker för mig!

Livets pussel – eller när bitarna inte faller på plats.

Det är snart 6 år sedan min vandringskamrat, Daniel von Sydow, försvann in i evighetens dimmor. Upphovet till den här bloggen, Flanera.se, kom sig av de anteckningar vi gjorde efter våra ändlösa promenader. Att flanera handlade inte bara om en fysisk rörelse i landskapet utan kanske än mer i det intellektuella – det oändliga.
Om man skall banalisera vårt flanerande kan man säga att vi gick och lade pussel – Livets pussel.
I början var det enkelt att hitta ramen för våra rörelser i landskapet. Fyra hörnbitar var lätta att identifiera, likaså alla kantbitar. Men så kom vi till att lägga resten av livets pussel – att skapa en gemensam bild av vår upplevda verklighet. Vissa bitar var enkla, några fick man vrida och vända på, men allt som oftast stämde våra upplevelser av det reella livet.
Visserligen kom många flaneringsstunder att ända upp i ”himlen” och det vet ju alla att bitarna är lika, men ändå var tillfredsställelsen stor när en blå bit tycktes passa in i pusslet..
Och även om Daniel tog med sig de evigt fallerande bilderna in i himlen så har jag känt mig trygg i vår gemensamt lagda världsbild.

Men nu!
Corona-pandemin har vänt upp och ned på alla begrepp.
Jag skall inte här och nu rabbla upp allt som redovisas dagligdags, utan endast begränsa mig till en undran.
Min personliga bild av min verklighet är nämligen följande:
Dagligdags får jag höra att många är smittade – jag känner ingen – och att många dör – jag känner inga! Och jag känner många!

Kanske Daniel, i sin himmel, fick med sig den felande biten?
OSA axel.sjostedt@telia.com


Två sidor av samma sak

images

Alltsedan jag gått i pension har jag tillägnat mig vanor – vanor som jag hänfört till begreppet – vanans makt.
Vanans makt kanske låter lite föråldrat men har oundvikligen kommit att symbolisera en viss trygghet. Man kliver upp, äter i stort samma frukost varje morgon, läser samma tidningar, förbereder middag samtidigt som jag lyssnar till Dagens Eko, dricker kaffe till Rapport … …
Ja, så går dagarna, med avbrott för allehanda engagemang. Raggmunk med ”grabbarna”, pianospel, måleri, skriverier och andra oändliga projekt.

Men så, sedan några veckor, hände något radikalt i min tillvaro.
Plötsligt blev jag kategoriserad och tillhöra nu en riskgrupp – 70+:are – och därvid fått lära känna ett likartat begrepp – men med en helt ny innebörd:
Jag har blivit försatt i vanmakt.

Vad det innebär har jag antagligen inte insett hela vidden av, men nog börjar jag ana vad som kommer att hända med mig på sikt.
Att jag visar hänsyn, som för mig innebär att jag tvättar händerna, hostar i armvecket och håller ett socialt avstånd då jag är ute och promenerar – allt detta och mer därtill – känns inte inte så betungande, men så är det det här med attityden. Myndigheten har sorterat in mig och alla i ett nytt kollektiv Vi kallas 70-plusare.

Därför en varning!
Alla ni som inte uppnått den aktningsvärda åldern. Passa er!
Rätt var det är, så är ni en av oss – en i kollektivet – oavsett förmåga, kondition, intellektuell spänst, gott omdöme och får uppleva hur det är att bli betraktad som barn på nytt.

 

Det lutar åt Babels torn

images
Ett bygge som påbörjades 1173 och först efter 199 år ansågs vara klart?

Jomenvisst; det måsta ju handla om lutande tornet i Pisa

Det märkliga med tornet var att efter knappt halva byggtiden hade det börja luta betänkligt, men bygget betraktades så unikt så att tornet fick stå kvar. Men många tankar föddes under tiden hur man skulle kunna räta upp tornet, men mötte motstånd från alla de som menade att tornet var unikt som det stod, samtidigt som man insåg att om inget gjordes skulle bygget antagligen rasa samman. Därför; för syns skull, så kom den översta delen att slutföras i en annan vinkel. Men som all vet så är tornet på väg, som alla andra mänskliga projekt, att bli till ruiner.

Det är inte lika lätt att hitta ett årtal då det svenska välfärdsbygget påbörjades, men att det pågått i över hundra år är nog något alla kan instämma i. Likaså att man i dag kan konstatera att det börjat luta betänkligt. Men i likhet med byggherrarna i Pisa som sökte rädda det som räddas kunde, så verkar det som om dagens politiker försöker göra detsamma – att rätta till allt som gått snett.
Men det tragiska är perspektivet inte tycks vara att rätta till det som gått snett, utan först och främst gäller det att peka finger.
Den sittande byggherren hänvisar till tidigare byggherrar och de forna byggherrarna har inget ansvar längre. Och en nybyggarallians tycks mena att de sitter på lösningen.
Men som sagt; Byggherrarna talar inte samma språk.

I övrigt hänvisas till 1 Mos. 11:1-9

 

 

Lagom Jul på oss alla

Efter att vi, de flesta av oss, snart kommit i mål med 2019 och med våra makthavares förehavanden i gott minne, vill jag sammanfatta året som gått med en av Tage Danielssons odödliga reflektioner vad gäller utkrävande av ansvar:

Noll år är lagom som straff för berörda 
Ämbetspersoner som artigt blir hörda.
Ansvar krävs ut, efter lagom kontroll,

Nedåt, men aldrig åt motsatt håll

Som sagt; en lagom God Jul på oss alla, och med en förhoppning om ett bättre 2020

Congrats

Skärmavbild 2019-07-13 kl. 11.25.54.png

I dagarna kunde man gratulera en man – en man med fast handslag och stadig blick (se bild)  – att nu har han bara 140 år kvar tills han är en fri man.
Säkert sitter han och begrundar sitt öde som varande amerikansk medborgare. För om han hade varit svensk så hade han antagligen varit en fri man i snart 5 år vid det här laget. Amerikansk domstol dömde hans grova bedrägeri (65 miljarder dollar) till ett straff som renderande honom 150 års fängelse. Samma brott som i Sverige enligt brottsbalken skulle gett honom ett maximistraff om 6 år!

Det var alltså 10 år sedan han fick sin dom  150 år. Punkt slut.
Inga 149 år och sex månader och antagligen ingen straffrabatt. Till och med ”halveringstiden”, enligt svensk modell, skulle te sig smått löjlig i sammanhanget.

Ibland leker jag med tanken vilken reaktionen skulle bli om en person i Sverige som förskingrat 500 miljoner skulle komma att dömas till 6 års fängelse – (eller kanske räcker det med 200 miljoner, som är aktuellt i Falcon– och Allra-skandalerna.) Antagligen

Men på något sätt har jag bibringats känslan av att det inte finns inte någon ansvarig när det gäller tyngre bedrägerier. Tystnad råder. PP-systemet ses över. Ansvarig minister kommer aldrig att släppa greppet osv. osv. Kan det möjligen bero på den så populära svenska naiviteten? Eller beror tystnaden på att de riktigt stora bedragarna arbetar inom det föråldrade och bräckliga samhälls- systemet?
Eller räknar ansvariga med att som allt annat sjunker ner i den allmänna tystnaden och som slutligen mynnar ut i ett:
Sorry sir – can’t remember your name.

Posener?
Jisander?

Vad tjänar vetandet till om vettet saknas.

Ibland önskar jag att hela journalistkåren fick gå på semester.
Utan att man kallar in sommarvikarier!
Idag är en sådan dag.
En, för mig okänd artist, ställs inför rätta. Ett misshandelsfall bland tusentals andra. Men se; nu handlar det om en kändis som presumeras vara så oförvitlig så att till och med en amerikansk president ingriper för att ställa allt tillrätta(sic!). Är man amerikan, kändis med avvikande hudfärg som ställs inför rätta i ett litet land som de flesta in ens vet var det ligger, då får det digniteten av världshändelse.
Grace a qui?
Jo, den samlade journalistkåren, kåren som har lyckats blåsa upp denna pseudohändelse till orkanstyrka, under rubriken ett allmänt intresse.

I stället för att mangrant ställa upp för det rättssystem som vi i demokratisk ordning röstat fram, där allas likhet inför lagen betonas, så ägnar sig den svenska journalistkåren åt skapa rubriker som inte kan tolkas på annat sätt än ”scratch my back” … …
Lite föraktfullt talar man om idrottens svans och frågan ligger nära till hands att skapa ett simultant begrepp för vad som försiggår i Stockholms Tingsrätts säkerhetssal!