Author Archives: Daniel von Sydow

OS – en tröst för åldrande gentlemän

images-5

Jag har lyckan av att med jämna mellanrum få sitta på Ofvandahls med min gamle svensklärare och vän och diskutera livets stora frågor. Av naturliga skäl har en hel del av samtalen handlat om sjukdom och elände. Men vi är rörande överens om att det finns glädjepunkter. En sådan är idrotten. Med avtagande ork och kondition har det gemensamma intresset för idrott mest fått utövas framför tv:n. Och det skall genast sägas att idrottande genom ombud är roligare än det idrottande man själv kan ägna sig åt.

För ett antal år sedan, när jag själv var jämförelsevis framgångsrik inom en idrottsform, simning, kunde jag gräma mig åt att de riktigt duktiga simmade 100 m obetydligt långsammare än vad jag simmade 50 m på. Det är som sagt ”ett antal år sedan”, närmare bestämt ca 57 år. Sedan jag lärt mig acceptera att jag därefter kom till en stad där det inte fanns en riktig simhall, men att mina syskon vid dykningar i denna  12,5-metersbassäng påträffat kvarlämnade fekalier på botten, började mitt intresse för sporten att avta. Jag övergick till att ägna mig åt idrott för nöjes skull. I nöje ansåg jag då – och anser än i dag – inte att strapatser och mödosamt arbete ingår, så det fick bli fotboll tillsammans med likasinnade. Något av en knäck upplevde jag på skolans gymnastiklektioner när jag, av naturliga skäll, placerats på en tillbakadragen backplats, som ”försvarsklippa”. Till saken hör att en av pingströrelsens främsta företrädare, en lätt pigtjusaraktig predikant vid namn Stanley Sjöberg haft morgonbön i läroverket och därvid för oss introducerat psalmen ”Klippa du som brast för mig”. Sedan jag gjort ett mindre lyckat ingripande stannade mina kamrater upp i spelet för att i stället stämma upp i just den sången. Jag kände mig inte särskilt smickrad men insåg att fotbollen inte var min bästa gren.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Vårt behov av Yes, Minister

images-1

Jag har sett en hel del tv i mitt liv och jag har med åren allt mer insett sanningen i min före detta chefs åsikt om att det inte finns något tråkigare än underhållningsprogram. Visst finns det undantag, och jag kommer till det senare, men visst är det mördande trist att se säkert begåvade människor stå och försöka roa sin publik med ett manus som den gamla nykterhetsförening jag var med i under skolåren inte ens skulle reflektera över att befatta sig med inför den årliga soarén på valborgsmässoafton.

Att dessutom behöva se ”galor” av de mest skilda slag, samtliga säkert för goda ändamål, är dock lite för mycket begärt av en stackars tv-tittare. Jag har nu inte sett så mycket av sådana – Hustrun är väldigt flink med kanalväljaren när det kniper – men somliga utspelar sig i någon form av restaurangmiljö, där uppburna idrottsmän och -kvinnor (sådana som kommentatorer felaktigt benämner ”atleter”) sitter och äter och avslöjar sin bristande förmåga att använda kniv och gaffel, det blir för mycket. Därmed intet ont sagt  om just idrottsfolk, men det är svårt att tro att deras bordskick skulle skilja sig nämnvärt från folkflertalet.

Men det finns alltså undantag och jag kommer just från att ha sett ett avsnitt av ett sådant. Jag tänker naturligtvis på den brittiska 80-talsserien Yes Minister. Manus, skådespelare och intrig är oöverträffade och hela serien är lika aktuell i dag som när den gjordes. Se den på Axess.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Medier, Politik & samhälle

Veckoavslutning i exil

Inte riktigt så, men nästan

Inte riktigt så, men nästan

Dagens veckoavslutning försiggick på Konditori Trianon – Fågelsången var totalt fullsatt – och avhölls tillsammans med kaffe och fruktbakelse av tidigare aldrig skådad sort.

Vi kom ganska omgående fram till att det som avhandlades inte i någon utförligare mån kunde återges i tryck. Det handlade till stor del om vad en krullhårig vän kallat ”sådant man skäms över med sådan stolthet”, närmare bestämt utsvävningar av det ena eller andra slaget – ofta båda tillsammans – som man ägnade sig åt under studentåren. De ekonomiska förutsättningarna för dessa utsvävningar var inte de bästa, man hade ju att klara sig på ca 4 200 kr per termin, men vi har sedan dess inte upphört att förvåna oss över hur mycket dåligheter vi kunde ägna oss åt under de premisserna.

Så det finns alltså inte så mycket att rapportera om, av diskretionsskäl. Fast Axel började tappert med att läsa högt ur en bok om svensk adel, som han hittat i fjällstugan. Vi häpnade båda över på vilket allvar detta ämne kunde behandlas på den tiden – troligen 1930-talet. Vi rekapitulerade våra respektive jul- och nyårsfiranden. Och vad övrigt är, är, som sagt, tystnad.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Grumpy old men

images

Titeln syftar på ett brittiskt tv-program som brukar repriseras kring jul där griniga äldre män  – huvudsakligen, men det finns även utrymme för griniga gamla kvinnor – ondgör sig över tillvaron i allmänhet och julen i synnerhet. Veckoavslutningen på Konditori Fågelsången påminde i mångt och mycket om ett sådant program. De griniga äldre männen – Axel och jag – betade först av allmänt elände i form av död och sjukdom för att så småningom gå över till att kverulera över att ”dagens ungdom” inte får lära sig något i skolan. Det vill säga, vi var betydligt mer sofistikerade än så, vi medgav att de får lära sig en massa som vi inte fick lära oss, huvudsakligen sådant som inte fanns på den tiden vi gick i skolan, datorer, facebook och sådant. Men sådant som när Karl XII dog, det kan de inte.

Vi insåg att allt detta inte bara är dagens ungdoms fel, utan att ”dagens skola” har ett överdrivet stort finger med i spelet. Vi beslutade inte oss för att peka ut vems felet för denna dagens skola är utan nöjde oss med att förfasa oss så där i största allmänhet. Axel hänvisade till artiklar i SvD, som jag inte läser så ofta, och har sedan skickat en sådan till mig, som jag inte har läst. För det är ju diskussionen i dag vid 15-tiden och en timme framåt som skulle redovisas i protokollet. Det var emellertid mycket nöjsamt att sitta där och ondgöra sig inför en förstående och likasinnad samtalspartner. Det enda vi inte gjorde var att säga: Det var bättre förr. Inte ens den förbättrade versionen av detta nostalgins portalcitat: Det var bättre förr, ju förr dess bättre anfördes. Så vi kanske inte har blivit så griniga än, även om vi uppvisar goda ansatser i den riktningen.

Men napoleonbakelserna och kaffet smakade bra.

images

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Nostalgier, Politik & samhälle

Om ditt och mitt

imagesVeckoavslutningen på Konditori Fågelsången blev lite annorlunda än vanligt. Jag har under veckan fått läkarbesked av det inte alltför uppmuntrande slaget, så det pratade vi om under större delen av sittningen, över kaffe och blåbärsbakelse.

I övrigt var det som vanligt. Vi förundrade oss över den enfald som i stora stycken dominerar inrikespolitiken, talmannens ingripande och frågans hänvisande till KU. Att önskemålet från oppositionen var att ge Reinfeldt – och, inte minst, Anders Borg – en knäpp på näsen är uppenbart, och i någon mån begripligt. Men att denna, eventuella, seger i det korta perspektivet får konsekvenser på det långa, det verkar socialdemokraterna bortse från. För att detta agerande kommer att upprepas efter valet är uppenbart, och då har ju socialdemokraterna som ambition att leda en ny regering. Eftersom sannolikheten att S, med lydpartier, kommer att få ensam majoritet inte är överväldigande är risken överhängande att ett i värsta fall stärkt Sverigedemokaraterna får en vågmästarroll, där de kan välja och vraka bland vilka poster de vill ha och inte ha i en kommande budget. Så långsiktigheten är inte påfallande i det som nu pågår.

Vi talade också om koldioxidfrågan. Eftersom vi inte begriper sakfrågan hänvisade vi till andra som tror sig göra det och blev inte särskilt imponerande av någondera sidan.

Vad mer? Jo, möjligen att Axels musikaliske son, uppburen basist och pianist, skall medverka i Idol, ett program som annars inte tilldrar sig vårt intresse. Han blev tillfrågad om han ville vara med och svarade tvekande, men öppnade för medverkan – om han fick spela tenorsaxofon! Kanske man skall titta på Idol i kväll, trots allt?

1 kommentar

Filed under Politik & samhälle

Nostalgi med torrjazz

images-5

Vi hade sedvanlig veckoavslutning på Konditori Fågelsången i fredags och samtalet kom att handla om jazzmusik. Det började redan i bilen dit (efter en kortare promenad på fåfäng jakt efter en baskethall i Stenhagen) då Axel redogjorde för läsningen av biografin över Monica Z. Vi återgav de minnesbilder vi hade av henne, jag från Skönsbergs Folkets hus, Universitetsaulan i härvarande stad och Hasse och Tage-revyer. Axels minnen minns jag inte. Det är så i den här åldern, nya minnen försvinner till förmån för de gamla.

Men de gamla minnena är inte heller så intakta. Vi diskuterade sättningen på olika Miles Davis-plattor, vem som spelade bas och vem som var pianist och fick ett eget solonummer, Billie Boy, på en av plattorna. Hans namn kunde vi inte erinra oss, varken under sittningen eller under hemresan, varför jag skyndade mig att googla och fick svaret, Red Garland, vilket jag belåtet kunde vidarebefordra till Axel, som ännu satt i bilen på väg hem.

Men det är något speciellt med att tala om jazzminnen, särskilt om förutsättningarna skiftar. Jag själv är relativt oförmögen att återge musik, ens i vokal form, medan Axel har det lättare, han kan tala om harmonier och annat som jag inte vet vad det är. Det blir en sorts musikaliskt torrsim, där jag, musikteoretiskt, känner att jag är ute på djupt vatten. Men vi gillar ungefär samma musik, trots de skiftande förutsättningarna.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

FRA – nja

images-5

Våra promenader och veckoavslutningar har varit forum för mångahanda diskussioner, om stort och smått. Vi har tidigt bestämt oss för att vi under våra samtal om Livets Stora Frågor inte skall ta oss för att lösa dessa frågor, eftersom vi då inte skulle ha något att diskutera nästa gång. Låt oss vara ärliga: vi har inte ens varit nära att lösa dem.

Denna gång, över kaffe och budapest, skulle vi diskutera FRA, var det sagt. Vi kom till mötet medvetna om att vi inte skulle ha några knivskarpa svar på de frågor eller punkter som Axel i ett tidigare inlägg pekat på. Redan innan första koppen var tömd var vi ense om att vi inte hade något enkelt svar på frågorna. Och väl var det, för det är bara de riktigt enfaldiga som har klara svar på de stora frågorna.

I stället gick idéassociationerna snabbt, härsan och tvärsan, och vi hann med att diskutera såväl indignationsromaner, som vi antingen glömt författarna till eller titeln, men som vi enade oss om var bra. Så här med Wikipedia till hands kan det konstateras att det var Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen och Hans Falladas Ensam i Berlin (där skall tillstås att Axel kom ihåg både författare och titel, det handlade mer om att jag – och Axel – inte kunde komma på Arthur Koestlers namn). Vi hann också avhandla det föränderliga brukat av – och behovet av – armbandsur, president John Kennedys ryggbesvär och de prekära situationer de försatt honom i och, som av en händelse, Marilyn Monroes storhet, men även Stig Claessons.

Vi kom alltså inte fram till några djupa analyser, men under försöken hade vi väldigt trevligt. Och det är gott nog.images-4

Lämna en kommentar

Filed under Kultur