OS – en tröst för åldrande gentlemän

images-5

Jag har lyckan av att med jämna mellanrum få sitta på Ofvandahls med min gamle svensklärare och vän och diskutera livets stora frågor. Av naturliga skäl har en hel del av samtalen handlat om sjukdom och elände. Men vi är rörande överens om att det finns glädjepunkter. En sådan är idrotten. Med avtagande ork och kondition har det gemensamma intresset för idrott mest fått utövas framför tv:n. Och det skall genast sägas att idrottande genom ombud är roligare än det idrottande man själv kan ägna sig åt.

För ett antal år sedan, när jag själv var jämförelsevis framgångsrik inom en idrottsform, simning, kunde jag gräma mig åt att de riktigt duktiga simmade 100 m obetydligt långsammare än vad jag simmade 50 m på. Det är som sagt ”ett antal år sedan”, närmare bestämt ca 57 år. Sedan jag lärt mig acceptera att jag därefter kom till en stad där det inte fanns en riktig simhall, men att mina syskon vid dykningar i denna  12,5-metersbassäng påträffat kvarlämnade fekalier på botten, började mitt intresse för sporten att avta. Jag övergick till att ägna mig åt idrott för nöjes skull. I nöje ansåg jag då – och anser än i dag – inte att strapatser och mödosamt arbete ingår, så det fick bli fotboll tillsammans med likasinnade. Något av en knäck upplevde jag på skolans gymnastiklektioner när jag, av naturliga skäll, placerats på en tillbakadragen backplats, som ”försvarsklippa”. Till saken hör att en av pingströrelsens främsta företrädare, en lätt pigtjusaraktig predikant vid namn Stanley Sjöberg haft morgonbön i läroverket och därvid för oss introducerat psalmen ”Klippa du som brast för mig”. Sedan jag gjort ett mindre lyckat ingripande stannade mina kamrater upp i spelet för att i stället stämma upp i just den sången. Jag kände mig inte särskilt smickrad men insåg att fotbollen inte var min bästa gren.

Annonser

Vårt behov av Yes, Minister

images-1

Jag har sett en hel del tv i mitt liv och jag har med åren allt mer insett sanningen i min före detta chefs åsikt om att det inte finns något tråkigare än underhållningsprogram. Visst finns det undantag, och jag kommer till det senare, men visst är det mördande trist att se säkert begåvade människor stå och försöka roa sin publik med ett manus som den gamla nykterhetsförening jag var med i under skolåren inte ens skulle reflektera över att befatta sig med inför den årliga soarén på valborgsmässoafton.

Att dessutom behöva se ”galor” av de mest skilda slag, samtliga säkert för goda ändamål, är dock lite för mycket begärt av en stackars tv-tittare. Jag har nu inte sett så mycket av sådana – Hustrun är väldigt flink med kanalväljaren när det kniper – men somliga utspelar sig i någon form av restaurangmiljö, där uppburna idrottsmän och -kvinnor (sådana som kommentatorer felaktigt benämner ”atleter”) sitter och äter och avslöjar sin bristande förmåga att använda kniv och gaffel, det blir för mycket. Därmed intet ont sagt  om just idrottsfolk, men det är svårt att tro att deras bordskick skulle skilja sig nämnvärt från folkflertalet.

Men det finns alltså undantag och jag kommer just från att ha sett ett avsnitt av ett sådant. Jag tänker naturligtvis på den brittiska 80-talsserien Yes Minister. Manus, skådespelare och intrig är oöverträffade och hela serien är lika aktuell i dag som när den gjordes. Se den på Axess.

Veckoavslutning i exil

Inte riktigt så, men nästan

Inte riktigt så, men nästan

Dagens veckoavslutning försiggick på Konditori Trianon – Fågelsången var totalt fullsatt – och avhölls tillsammans med kaffe och fruktbakelse av tidigare aldrig skådad sort.

Vi kom ganska omgående fram till att det som avhandlades inte i någon utförligare mån kunde återges i tryck. Det handlade till stor del om vad en krullhårig vän kallat ”sådant man skäms över med sådan stolthet”, närmare bestämt utsvävningar av det ena eller andra slaget – ofta båda tillsammans – som man ägnade sig åt under studentåren. De ekonomiska förutsättningarna för dessa utsvävningar var inte de bästa, man hade ju att klara sig på ca 4 200 kr per termin, men vi har sedan dess inte upphört att förvåna oss över hur mycket dåligheter vi kunde ägna oss åt under de premisserna.

Så det finns alltså inte så mycket att rapportera om, av diskretionsskäl. Fast Axel började tappert med att läsa högt ur en bok om svensk adel, som han hittat i fjällstugan. Vi häpnade båda över på vilket allvar detta ämne kunde behandlas på den tiden – troligen 1930-talet. Vi rekapitulerade våra respektive jul- och nyårsfiranden. Och vad övrigt är, är, som sagt, tystnad.

Grumpy old men

images

Titeln syftar på ett brittiskt tv-program som brukar repriseras kring jul där griniga äldre män  – huvudsakligen, men det finns även utrymme för griniga gamla kvinnor – ondgör sig över tillvaron i allmänhet och julen i synnerhet. Veckoavslutningen på Konditori Fågelsången påminde i mångt och mycket om ett sådant program. De griniga äldre männen – Axel och jag – betade först av allmänt elände i form av död och sjukdom för att så småningom gå över till att kverulera över att ”dagens ungdom” inte får lära sig något i skolan. Det vill säga, vi var betydligt mer sofistikerade än så, vi medgav att de får lära sig en massa som vi inte fick lära oss, huvudsakligen sådant som inte fanns på den tiden vi gick i skolan, datorer, facebook och sådant. Men sådant som när Karl XII dog, det kan de inte.

Vi insåg att allt detta inte bara är dagens ungdoms fel, utan att ”dagens skola” har ett överdrivet stort finger med i spelet. Vi beslutade inte oss för att peka ut vems felet för denna dagens skola är utan nöjde oss med att förfasa oss så där i största allmänhet. Axel hänvisade till artiklar i SvD, som jag inte läser så ofta, och har sedan skickat en sådan till mig, som jag inte har läst. För det är ju diskussionen i dag vid 15-tiden och en timme framåt som skulle redovisas i protokollet. Det var emellertid mycket nöjsamt att sitta där och ondgöra sig inför en förstående och likasinnad samtalspartner. Det enda vi inte gjorde var att säga: Det var bättre förr. Inte ens den förbättrade versionen av detta nostalgins portalcitat: Det var bättre förr, ju förr dess bättre anfördes. Så vi kanske inte har blivit så griniga än, även om vi uppvisar goda ansatser i den riktningen.

Men napoleonbakelserna och kaffet smakade bra.

images

Om ditt och mitt

imagesVeckoavslutningen på Konditori Fågelsången blev lite annorlunda än vanligt. Jag har under veckan fått läkarbesked av det inte alltför uppmuntrande slaget, så det pratade vi om under större delen av sittningen, över kaffe och blåbärsbakelse.

I övrigt var det som vanligt. Vi förundrade oss över den enfald som i stora stycken dominerar inrikespolitiken, talmannens ingripande och frågans hänvisande till KU. Att önskemålet från oppositionen var att ge Reinfeldt – och, inte minst, Anders Borg – en knäpp på näsen är uppenbart, och i någon mån begripligt. Men att denna, eventuella, seger i det korta perspektivet får konsekvenser på det långa, det verkar socialdemokraterna bortse från. För att detta agerande kommer att upprepas efter valet är uppenbart, och då har ju socialdemokraterna som ambition att leda en ny regering. Eftersom sannolikheten att S, med lydpartier, kommer att få ensam majoritet inte är överväldigande är risken överhängande att ett i värsta fall stärkt Sverigedemokaraterna får en vågmästarroll, där de kan välja och vraka bland vilka poster de vill ha och inte ha i en kommande budget. Så långsiktigheten är inte påfallande i det som nu pågår.

Vi talade också om koldioxidfrågan. Eftersom vi inte begriper sakfrågan hänvisade vi till andra som tror sig göra det och blev inte särskilt imponerande av någondera sidan.

Vad mer? Jo, möjligen att Axels musikaliske son, uppburen basist och pianist, skall medverka i Idol, ett program som annars inte tilldrar sig vårt intresse. Han blev tillfrågad om han ville vara med och svarade tvekande, men öppnade för medverkan – om han fick spela tenorsaxofon! Kanske man skall titta på Idol i kväll, trots allt?

Nostalgi med torrjazz

images-5

Vi hade sedvanlig veckoavslutning på Konditori Fågelsången i fredags och samtalet kom att handla om jazzmusik. Det började redan i bilen dit (efter en kortare promenad på fåfäng jakt efter en baskethall i Stenhagen) då Axel redogjorde för läsningen av biografin över Monica Z. Vi återgav de minnesbilder vi hade av henne, jag från Skönsbergs Folkets hus, Universitetsaulan i härvarande stad och Hasse och Tage-revyer. Axels minnen minns jag inte. Det är så i den här åldern, nya minnen försvinner till förmån för de gamla.

Men de gamla minnena är inte heller så intakta. Vi diskuterade sättningen på olika Miles Davis-plattor, vem som spelade bas och vem som var pianist och fick ett eget solonummer, Billie Boy, på en av plattorna. Hans namn kunde vi inte erinra oss, varken under sittningen eller under hemresan, varför jag skyndade mig att googla och fick svaret, Red Garland, vilket jag belåtet kunde vidarebefordra till Axel, som ännu satt i bilen på väg hem.

Men det är något speciellt med att tala om jazzminnen, särskilt om förutsättningarna skiftar. Jag själv är relativt oförmögen att återge musik, ens i vokal form, medan Axel har det lättare, han kan tala om harmonier och annat som jag inte vet vad det är. Det blir en sorts musikaliskt torrsim, där jag, musikteoretiskt, känner att jag är ute på djupt vatten. Men vi gillar ungefär samma musik, trots de skiftande förutsättningarna.

FRA – nja

images-5

Våra promenader och veckoavslutningar har varit forum för mångahanda diskussioner, om stort och smått. Vi har tidigt bestämt oss för att vi under våra samtal om Livets Stora Frågor inte skall ta oss för att lösa dessa frågor, eftersom vi då inte skulle ha något att diskutera nästa gång. Låt oss vara ärliga: vi har inte ens varit nära att lösa dem.

Denna gång, över kaffe och budapest, skulle vi diskutera FRA, var det sagt. Vi kom till mötet medvetna om att vi inte skulle ha några knivskarpa svar på de frågor eller punkter som Axel i ett tidigare inlägg pekat på. Redan innan första koppen var tömd var vi ense om att vi inte hade något enkelt svar på frågorna. Och väl var det, för det är bara de riktigt enfaldiga som har klara svar på de stora frågorna.

I stället gick idéassociationerna snabbt, härsan och tvärsan, och vi hann med att diskutera såväl indignationsromaner, som vi antingen glömt författarna till eller titeln, men som vi enade oss om var bra. Så här med Wikipedia till hands kan det konstateras att det var Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen och Hans Falladas Ensam i Berlin (där skall tillstås att Axel kom ihåg både författare och titel, det handlade mer om att jag – och Axel – inte kunde komma på Arthur Koestlers namn). Vi hann också avhandla det föränderliga brukat av – och behovet av – armbandsur, president John Kennedys ryggbesvär och de prekära situationer de försatt honom i och, som av en händelse, Marilyn Monroes storhet, men även Stig Claessons.

Vi kom alltså inte fram till några djupa analyser, men under försöken hade vi väldigt trevligt. Och det är gott nog.images-4

Nostalgi och veckoavslutning

images-3

För några år sedan sa min medvandrare (Axel) att hans son, framgångsrik musiker, hade kommit på besök i föräldrahemmet och funnit att något i den invanda ljudbilden saknades. Han åtgärdade detta senare genom att till sin far överlämna Beatles samlade verk på cd-skivor. Jag tänkte på det i dag när jag försökte komma ihåg varifrån en basgång kom som spelades som bakgrundsmusik i ett program i går om aspergers sjukdom (troligen Axess – kolla om det går i repris om ni är intresserade, och det borde ni vara, för det var bra). Jag mindes att det var en tidig Beatleslåt, men vilken? På andra försöket kom jag rätt (Daytripper) och förvånades över hur ohöljt sexuell texten var. Tur att man kunde mindre engelska på den tiden det begav sig. Och tiden har begett sig. Det är nästan precis (jag vet, löjligt uttryck) 50 år sedan sedan Beatles medverkade i den berömda Royal Variety Show då John Lennon uppmanar publiken att hjälpa till, alltefter skilda förutsättningar. Bara en tanke om tidens flykt, alltså.

Tidens flykt talade vi bara flyktigt (eh!) om under vår veckoavslutning över kaffe och var sin Sarah Bernardt. I stället talade vi, som en fortsättning av föregående sammankomst, om adeln och vilka klassmarkörer den kan tänkas representera. Vi föreslog olika saker, som egentligen borde representera vanlig hyfs och därför inte nödvändigtvis är bra markörer just för adeln, som savoir vivre och förmågan att på ett anständigt sätt använda kniv och gaffel. Detta samtidigt som vi åt våra kakor för hand, utan hjälp av de för ändamålet framdukade smågafflarna.

Vad vi mer pratade om var begreppet charm – eller snarare vad förekomsten eller frånvaron av sådan betyder för en människa. En minnesbild kom för mig: det var min studentmiddag och mina föräldrar hade i god Markurells i Wadköping-stil för säkerhets skull bjudit hem skolans rektor. Under middagen dyker två av mina vänner upp – en krullhårig och en mindre krullhårig. Den krullhårige sattes att vänta i min fars arbetsrum medan den andre, vi kan kalla honom Fisk, fick sitta med vid bordet under den avslutande delen av middagen. Han serverades då av stadens mest eftertraktade kokerska, en dam i undre 80-årsåldern, som han vänligt klappade i baken och på sitt kisande sätt frågade: ”Vad kan en så’n här liten gumma heta då?” Alla skrattade, till och med kokerskan, men jag undrar vad som hänt om den lille krullhårige hade gjort samma sak. Han har sin charm, skulle jag tro, men inte av den allt förlåtande sorten. I alla fall förlät inte min ömma moder allt vad han ställde till med. Därför placeringen i arbetsrummet under middagen.

Om detta och mycket annat, som av försynen dolts av ett glömskans töcken, talade vi om. Så mer finns inte att berätta om det.

Om adel och annat smått och gott

images-3

I fredags var det dags för veckoavslutning igen. Men utan promenad, för Axel skulle provspela ett piano klockan 16. Dessutom regnade det, så jag var tacksam för lift till stamlokuset.

Väl framme på Fågelsången, med kaffe och budapestbakelser framför oss (ett säkert kort), frågade Axel om det ”var nå’t”, annars skulle vi gå direkt på huvudfrågan. Jag hann sticka emellan med en del färska nyheter om mitt sjukdomstillstånd, innan Axel började berätta om sin läsning av Svenska adelns historia av Bo Eriksson. Jag var lite förberedd på detta, för han hade bett mig vara försedd med litteratur. Han hade själv Adelskalendern i väskan och själv hade jag den mer diskreta Ointroducerad adels kalender i jackfickan. Helt överraskad över ämnesvalet var jag inte, för ett drygt decennium av promenader har lärt mig att han är fascinerad av ämnet.

Mina brorsbarn talade som små gärna om Ointresserad adels förening, det var ju lättare att säga än Ointroducerad dito, och stämde dessutom bättre överens med sakläget. Problemet var bara att jag inte visste så fasligt mycket om adel, men troligtvis lite mer än den kunskapstörstande Axel. Jag kunde svara på en hel del frågor, bland annat om huruvida det fanns ett riddarhus i Finland (Ja). Däremot var jag osäker på hur det såg ut i Danmark, men jag visste att det inte fanns något i Norge. Och att det såg annorlunda ut i Storbritannien visste vi båda, men ingen visste så mycket om hur det såg ut och hur det var organiserat. På denna bräckliga kunskapsbas – det är ofta så i våra samtal – flödade samtalet i ett par timmar, tills det var dags för Axel att provspela piano. Jag vet fortfarande inte om hur det gick med provspelningen och varför den företogs, men han körde mig hem, och det var gott så.

images-3

Bikt och franska våfflor. Protokoll från veckoavslutning.

"Du först!"

”Du först!”

Veckans flanerande företogs huvudsakligen per bil. Vi for i Axels nya Chevrolet (made in Korea) till Sigtuna, där jag hade vissa åtaganden av privat natur. Väl framme tog vi oss också en promenad i det oväntat vackra vädret som mötte oss vid infarten till staden, resan i övrigt hade skett i konstant regn. Vi gick längs stranden och Axel berättade om olika tillfällen då han kommit till Sigtuna och inte för egen maskin eller motsvarande kunna ta sig hem igen. Jag berättade lite om mitt förhållande till staden, som skolstad och hembygd för nära anhöriga. När vi kommit till Gunnar Ekelöfs hus och läst minnestavlan över honom och bytt några ord om honom och hans skrivande vände vi åter mot bilen och hemfärden.

På hemresan kom vi av outgrundliga skäl att tala om bikten och den totala sekretess som den omgärdas av. Vi förstod inte riktigt det där och vi kom överens om att vid senare tillfälle ta reda på mer i ämnet. Jag kunde också föreläsa något litet (dvs så mycket jag visste) om Mats Rehnberg och hans avhandling Ljusen på gravarna från 1965, som förklarade den nu spridda seden att tända ljus på anhörigas gravar i allhelgonatid.

Återkomna till hemstaden uppsökte vi traditionsenligt Konditori Fågelsången för sedvanlig veckoavslutning. Denna gång avnjöts franska våfflor till kaffet – en nyhet för Axel, trots att han bjudit på sådana vid tidigare besök. Det påminde mig om mina historier som jag med jämna och ojämna mellanrum återkommer till, som en konversationens galten Särimner, som efter att ha ätits upp återuppstår som ny nästa gång det är dags. Axel har nämligen den goda vanan att alltid glömma bort mina historier, så de är som nya varje gång jag återberättar dem.

Mot slutet av sittningen inträdde en teologiprofessor i bekantskapskretsen, som vi kunde avkräva mer uttömmande detaljer om bikten och den absoluta sekretess som omgärdar den. Så vi slapp googla om ämnet  vid hemkomsten, då Axel skulle vara upptagen med att koka pasta innan han gick på basket. Vår prästerlige vän kunde sprida visst ljus över våra kunskapslakuner, men, som i så mycket, åtskilligt återstår. Han hade till exempel glömt om sekretessen var skyddad i lag, men trodde att så var fallet.images-2