Category Archives: Gubben är gammal – urverket dras

Nån annan.

images

Under kategorien ”sur gubbe” måste väl höra, när jag reagerar mot en alltmer utbredd attityd – ”nån annan gör väl det?”.
Men jag är inte ensam.
En bättre kompanjon än dagens ”utmanare” – fotbollslandslagets Jan Andersson – kan jag väl knappast få.
Av en ren sinkadus lyssnade jag till honom när han sommarpratade och lade ut texten om hur man bygger upp ett lag i slutet av programmet. Det handlar förstås mycket om de traditionella värdena att alltid göra sitt bästa, men det var en annan detalj som jag noterade.
När hans spelare kommer in i omklädningsrummet och slänger tejpen som håller fast benskydden på golvet – sådant beteende accepterar Jan Andersson. Dels uttrycker det lättja, dels att någon annan – ”nån annan” – får väl ta hand om det.
Och just ett sådant beteende skapar en attityd som alltmer breder ut sig i samhället. Barn får lära sig redan på ett tidigt stadium att det alltid finns ”nån annan” som tar hand om det som den egna lättjan lämna därhän. Alltifrån dagis via skolan till yrkesliv och sociala institutioner fortplantar sig attityden – det får ”nån annan” ta hand om. Det egna ansvaret har varit på reträtt under ett flertal år och det är det som Jan Andersson försöker inpränta i sina lag att det egna ansvaret är det som skapar kollektivet.
Därför hoppas och tror jag att Jan Anderssons lag vinner i kväll – och i längden.images-1

 

Lämna en kommentar

Filed under Gubben är gammal – urverket dras, Kultur

Gubben är gammal – urverket dras

 

Om radioröster

Jag är sedan 1965 intensiv radiolyssnare och detta i samband med att jag fick ett eget boende i Uppsala. Radion, som stod på från morgon till kväll, fyllde studentrummet och var kanske den primära informationskällan för vad som hände i min omvärld. Legendarer som, Sven Vallmark skötte bevakningen av Sovjetunionen från hemmet i Härnösand, Göran Byttner berättade vad som hände i Öst–som Västtyskland, Knut Stålberg pratade från Paris, Alf Martin från London och Arne Thorén från New York. Men de var inte bara legendariska på sextiotalet genom sina kärnfulla rapporteringar utan framför allt – de talade ”rikssvenska”!
Jag vet att nu har jag stuckit ut hakan, men det tillhör en tilltagande ålder och därmed avtagande hörsel.
Kanske inte det bara beror på reportrarnas idiom utan det finns säkert tekniska bitar som jag inte känner till. Men efter vad jag förstått så är reportrarna inte bara reportrar, utan numer även sina egna tekniker. Utrustade med en inspelningsapparatur som inte alls motsvarar dagens krav på kvalité.
Men jag återkommer ändå till de svenska dialekterna.
När en reporter som till vardags skorrar sig fram till vardags så förstår jag det, men när det kommer till att prata i radio så efterlyser jag en viss uppstramning av språket. Jag kommer härvid att tänka på sångerskor och skådespelare som av naturen utrustats med grava tungrots–r, men som övergick till en typ av svenska, utan skorr och diftonger. Exempel kan t.ex. vara Siv Malmqvist, Jan Malmsjö, Ernst Hugo Järegård, Jarl Kulle m.fl. … för att inte tala om Birgit Nilsson, som alla fick ändra på sitt språkbruk.
Med risk för att jag framträder som mer än en bara ”sur gubbe” skulle jag vilja fråga:
Är det för mycket begärt att de som arbetar på riksradion åläggs att tala rikssvenska?

Lämna en kommentar

Filed under Gubben är gammal – urverket dras, Kultur