Congrats

Skärmavbild 2019-07-13 kl. 11.25.54.png

I dagarna kunde man gratulera en man – en man med fast handslag och stadig blick (se bild)  – att nu har han bara 140 år kvar tills han är en fri man.
Säkert sitter han och begrundar sitt öde som varande amerikansk medborgare. För om han hade varit svensk så hade han antagligen varit en fri man i snart 5 år vid det här laget. Amerikansk domstol dömde hans grova bedrägeri (65 miljarder dollar) till ett straff som renderande honom 150 års fängelse. Samma brott som i Sverige enligt brottsbalken skulle gett honom ett maximistraff om 6 år!

Det var alltså 10 år sedan han fick sin dom  150 år. Punkt slut.
Inga 149 år och sex månader och antagligen ingen straffrabatt. Till och med ”halveringstiden”, enligt svensk modell, skulle te sig smått löjlig i sammanhanget.

Ibland leker jag med tanken vilken reaktionen skulle bli om en person i Sverige som förskingrat 500 miljoner skulle komma att dömas till 6 års fängelse – (eller kanske räcker det med 200 miljoner, som är aktuellt i Falcon– och Allra-skandalerna.) Antagligen

Men på något sätt har jag bibringats känslan av att det inte finns inte någon ansvarig när det gäller tyngre bedrägerier. Tystnad råder. PP-systemet ses över. Ansvarig minister kommer aldrig att släppa greppet osv. osv. Kan det möjligen bero på den så populära svenska naiviteten? Eller beror tystnaden på att de riktigt stora bedragarna arbetar inom det föråldrade och bräckliga samhälls- systemet?
Eller räknar ansvariga med att som allt annat sjunker ner i den allmänna tystnaden och som slutligen mynnar ut i ett:
Sorry sir – can’t remember your name.

Posener?
Jisander?

Annonser

Vad tjänar vetandet till om vettet saknas.

Ibland önskar jag att hela journalistkåren fick gå på semester.
Utan att man kallar in sommarvikarier!
Idag är en sådan dag.
En, för mig okänd artist, ställs inför rätta. Ett misshandelsfall bland tusentals andra. Men se; nu handlar det om en kändis som presumeras vara så oförvitlig så att till och med en amerikansk president ingriper för att ställa allt tillrätta(sic!). Är man amerikan, kändis med avvikande hudfärg som ställs inför rätta i ett litet land som de flesta in ens vet var det ligger, då får det digniteten av världshändelse.
Grace a qui?
Jo, den samlade journalistkåren, kåren som har lyckats blåsa upp denna pseudohändelse till orkanstyrka, under rubriken ett allmänt intresse.

I stället för att mangrant ställa upp för det rättssystem som vi i demokratisk ordning röstat fram, där allas likhet inför lagen betonas, så ägnar sig den svenska journalistkåren åt skapa rubriker som inte kan tolkas på annat sätt än ”scratch my back” … …
Lite föraktfullt talar man om idrottens svans och frågan ligger nära till hands att skapa ett simultant begrepp för vad som försiggår i Stockholms Tingsrätts säkerhetssal!

I väntan på vaddå?

Så här i yttersta Brexittider påminner jag mig en flygning mellan Paris och Stockholm på sjuttiotalet.

I väntan på monsieur Huvet

Det började redan i avgångshallen där ett antal amerikanska passagerare bråkade vid gaten. I kraft av sitt medborgarskap?, som varande frequent flyer? eller av annan, för mig okänd anledning anledning, vägrade de stiga ombord så vida de inte blev uppgraderade till första klass.
Övriga passagerare fick av denna anledning sitta snällt ombord tills amerikanarnas problem var löst och dessutom blev avgången försenad.
Stämmningen var inte den bästa när slutligen amerikanarna kom ombord, men det var inte slut med det. Plötsligt började man bråka sinsemellan vem som skulle sitta var och trots kabinpersonalens vädjanden.
Då kommer plötsligt SAS´legendariske stationschef, monsieur Huvet, ombord och det dröjde inte länge innan han fällde en odödlig replik. Med stark fransk accent utbrister han: We dont wan´t you as passengers! Out!

Efter detta mycket tydliga uttalande dröjde det inte mer än någon minut förrän alla var på plats var ett faktum.

Med denna lilla minnesbild i huvudet kan jag inte annat hysa en förhoppning om att EU:s, en monsieur Huvet, sätter ner foten, långt innan den 31 oktober och uttalar :We don´t wan´t you as passengers! Out!

Se upp!


En dag i Ivan Denisovitjs liv är kanske inte den bok man mest suktar efter så här i högsommarvärmen, men efter ha hört ett radioprogram kring Aleksandr Solzjenitsyn och hans försök att få boken utsmugglad ur dåtidens Sovjetunionen så kändes det mycket angeläget att läsa den ånyo – och reflektera!


Snus är snus …

I dagens samhälle tycks alla instämma i att extremismen är en förhatlig del av det demokratiska samhället, men dock, utan att definiera vad som menas med begreppet.
En person som har extrema politiska eller religiösa åsikter, särskilt en som förespråkar illegal, våldsam eller annan extrem handling, kanske kan vara en definition.
Men räcker den?
Nazismen fick sin dom i Nürnbergrättegångarna.
Men hur är det med facsim och kommunism – två av förra seklets ideologier som aldrig kommit till ett riktigt avslut utan har fått leva vidare i mer eller mindre omstöpta former.
Faktum är att jag är inte ett dugg rädd för att nazismen skulle kunna uppträda på världsarenan igen. Visst finns det tokar som vill stå ut, men som ideologi är nazismen död.

Då är jag mer rädd för fascism och kommunism – två ideologier som står varandra mycket nära. Och lite samma andas barn.
I grunden handlar båda ideologierna om den totalitära synen på att man vill massornas väl … … men på makthavarnas villkor!

Jag har alltid sett fascism och kommunism, inte linjärt, utan mer som en hästsko, där höger- och västerideologier möts i ett intellektuellt vakum.

Därför.
Se upp!
Det finns, mig veterligen, ingen hovslagare som ser skillnad på en höger- eller vänstersko. Men rätt var det är så står demokratien där – färdigskodd.

Förbrukat förtroende

images.jpeg

… på väg för att vinka av Annika till flyget till Kanada? /SvD-bild

Härom dagen avhandlades ett stycke svensk demokratiförfall.
Det var dagen då KU avlade sin rapport om statsrådet Strandhäll

Det är faktiskt, i mina ögon, helt klart att statsrådet farit fram med osanningar, eller för att tala klarspråk, har ljugit.
(Jag är inte ensam om mitt påstående. (Läs topptjänstemänens svar): 
Ni säger i klartext att Annika Strandhäll har ljugit.
– Antingen i KU eller vid presskonferensen.

Lögn kan te sig vara ett stort ord eftersom ordet lögn kan ha så många uttolkningar, allt beroende på avsändarens uppsåt. Men studera bara de synonymer som återfinns då man googlar där den välvillige hittar ord som desinformation, tvetalan och osant påstående.

Då jag inte är politiker, än mindre sitter i KU, så får jag göra mina tolkningar utifrån ha vägt den information som givits via media. Och jag kommer inte till någon annan slutledning än att statsrådet har ljugit.
Till grund för mina reflektioner ligger den anmälan som ingivits till utskottet, skriven av gruppledaren för Liberalerna, Christer Nylander. När man läser den så tycks ärendet vara glasklart i sak, men sedan vidtar den politiska processen och det är då jag reagerar så starkt. Det är nu ord som i degenererat tillstånd avhandlas, manglas och presenteras i utskottet, i s.k. enighet.

Den dagens tillstånd i konungariket Sverige, den 4 juni 2019, nådde statsrådet på resa i Kanada och föranledde ingenting annat än att hon ”tog prickningen på allvar”. Annat var det när en tidigare talan om ett misstroendevotum skulle ske, då var hon på plats! Förstärkt med en brigad, som om det handlade om D-day!
Men nu handlade det ju bara en konstituerande prickning – ”vem bryr sig?”

Finns det någon som tror på detta – vårt statsråd?

OSA gärna!

 

 

 

Subaltern

Skärmavbild 2019-06-01 kl. 12.18.12

Läser i dagens SvD om Bensinupproret som demonstrerade i Stockholm, ett uppror som samlat 660000 tillskyndare. Men till manifestationen kom det uppskattningsvis cirka 200 personer.
Samtidigt läser jag i samma tidning, på ledarsidan, om valet i Indien där ett för mig okänt begrepp dyker upp – Subaltern.
Enligt artikeln betecknar begreppet Subaltern – underpriviligierade grupper, som visserligen får rösta men i praktiken inte har någon röst, därför att de representeras av eliter som framförallt ser till sina egna intressen.

Bakom dessa två gestaltningar dyker så upp en reflektion, som baserar sig på ett tänkvärt uttryck, även om tillfället och sagesmannen kanske dök upp vid fel tillfälle. Alla minns vi Scaniachefen, Leif Östling, som undrade vad han fick för skattepengarna.

Att vi har världens högsta skattetryck verkar dock inte göra avtryck på de svenska subalternerna. Men en enskild skatt? Ja, då tar det hus i helvete!

Var har vi hamnat?
Har vi alla blivit några som visserligen får rösta men i praktiken inte har någon röst, därför att vi representeras av eliter som framförallt ser till sina egna intressen?

Frågorna är många, men kanske Jörgen Huitfelds artikel i tidskriften Kvartal ger en första inblick i vad som håller på att hända. LÄS DEN!

… med fel värdegrund

Unknown.jpeg

Those were the days

Vad är det som håller på att hända i konungariket Sverige.
Hux flux verkar det som proppen gått ur och det verkar blivit fritt fram för kreti och pleti (läs den breda allmänheten) att uttrycka sig förnedrande om sina medmänniskor.
I Nordisk Familjebok definieras kreti och pleti som ”personer utan börd, bildning eller samhällsställning” och därför kanske man inte skall förvänta sig så mycket av denna kategori. Men nu verkar det som om fördämningarna brustit och det är fritt fram för flase-metoder på alla fronter. Inte bara på sociala medier utan nu tycks det vara helt i sin ordning att förnedra och förlöjliga, även på högsta nivå.

Jag vet att det är mycket som ryms i begreppet ”värdegrund”, men jag vill ändå påstå att det är ett begrepp som saknar relevans, eftersom ingen känner dess mening.
I begreppet finns tjusiga ord som demokrati, respekt och åsiktsfrihet, men deras innebörd blir grumliga när några högljudda ungdomar som stör en biografföreställning blir tillsagda att dämpa sig och svaret blir: Va fan! Vi har väl demokrati! Vi får väl för fan säga vad vi vill!
Det kallas visst tolkningsföreträde nuförtiden.

Jag vet; jag tillhör ett petrifierat släkte, men det är inte utan att jag saknar min barndoms  Ingrid Bengtsson, ladugårdskarlens hustru, som uppfostrade 8 barn i 3 rum och kök, och dessutom höll ordning på alla andra ungar också. Hon lärde oss att veta hut och mig veterligen visste hon inte ens hur att stava till ordet värdegrund. Jag vet inte om hon var kyrksam, än mindre om huruvida hon var konfirmerad, men någonstans ifrån hämtade hon kraft och lärde oss ungar begrepp som respekt och allmän hyfs.

Kanske det är dags för att återskapa en  Ingrid Bengtsson, lite här och där.

 

 

Valet?

images.png
Någon insiktsfull person har uttryckt att det ljugs aldrig så mycket som under ett krig, efter en jakt och före ett val, något som man blev påmind om under SVT:s EU-debatt igår kväll. Inte nog med att vissa debattörer kallade varandra lögnare, så kanske det mest beklagansvärda är att samtliga kandidater till EU-parlamentet tycktes ljuga för sig själva.
Gång på gång så satte man sig själv i centrum – JAG … , ibland lite mera hovsamt – VI … underförstått partiet; om jag blir vald så … …
Andra inlägg byggde på en självgodhet som nästintill blev patetisk, när debattören hyllade sin egen förträfflighet och sitt eget inflytande i EU-parlamentet.

Men som alla vet så så fattas EU:s beslut i Europeiska rådet och möjligen i Ministerrådet. EU-parlamentet är som alla vet ett dikussionsforum, eller i värsta fall en  Potemkinkuliss, som skapats för att ge sken av att EU är demokratiskt uppbyggt. Det egentliga EU-valet skedde för Sveriges räkning redan den 6 september 2018, då vi gick till val till Sveriges riksdag. Med det som grundval formerades då vår uppsättning till Europeiska rådet (statsminister Löfven) och Ministerrådet (våra fackministrar).

Avslutningsvis kan man ju undra, med ovanstående maktfördelning i åtanke, varför gårdagens TV- diskussion stundvis blev så hätsk? Den enkla förklaringen tror jag återfinns i det faktum att en plats i Parlamentet ger en plats vid de välfyllda köttgrytorna. Eller … ?

P.S. Det kan låta som jag uppmanar till röstbojkott, men så är naturligtvis inte fallet. Jag är uppfostrad med att trossatsen de lege lata och de lege ferrenda.  På söndag, om än motvilligt, så kommer jag att uppfylla min demokratiska plikt.

Bakelser i ny tappning

 

per_bolund_agenda_650.jpg

Köp bakelser!

Marie Antoinette, Frankrikes drottning,  betraktades som en symbol för de privilegierade klassernas slöseri och kom därför att tillskrivas en snabbt spridd faktoid sedan hon fått besked om folkets nöd:
”Varför äter de inte bakelser? Låt dem äta bakelser!”.

Även om det handlar om för en sant hållen osanning, så är uttalandet ändå ett bra exempel på hur deformerade makthavare (inte) bör förhålla sig till sina undersåtar.

Som ett lysande, nutida exempel på hur fel det kan bli är när ”ansvariga ministrar” skall förhålla sig till Bensinupproret 2.0.
Att ≈ 60% av priset på bensin ger ett välkommet bidrag till statskassan, är kanske inte något man vill trumpeta ut, utan det är naturligtvis lättare att peka på den svaga kronan och det höjda priset på råolja, som orsak till Bensinupproret.
Ett argumentet föll, det höga bensinpriset är bra för miljön, eftersom det samtidigt visade sig att utsläppen ökat. Men säkert kliade det i fingrarna att få ge det raka svaret och mota Bensinupproret i grind med nypor à la Macron. Men som alla vet –  det hägrar ju ett val om två veckor och då gäller det att stryka alla medhårs.

Men så kommer då det underliggande perspektivet – ett uttalande jag hörde på bussen – ett uttalande som är mer talande än den politiska retoriken:
Ha, ha, Andersson och Bolund … dom har väl ingen koll på bensinpriset … dom åker ju tjänstelimon … … precis som Palme och mjölkpriset!

 

Inför…ättestupan

Pensions-2-960x480

Jag läser i dagens SvD en artikel om det svenska pensionssystemet, som håller på att haverera. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), har nu, även hon, insett att dagens utveckling – att vi utbildar oss mer, går i pension tidigare och lever längre – den ekvationen går inte ihop. Det finns nämligen inte tillräckligt med pengar i det svenska pensionssystemet.
Det tråkiga var att när denna omöjliga ekvation presenterades, (2012), så kom den tyvärr från fel håll, eftersom det var den dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt (M), som lyfte frågan om en höjd pensionsålder. Åldern 75 – som var det riktmärke Reinfeldt  nämnde – möttes dock av ett ramaskri, främst från LO-leden, och underfinansieringen av pensionssystemet dränktes i vågorna av den debatten.
Men nu skall samma problematik upp på bordet med den stora skillnaden att lösningen är den vanliga – höj avgifterna!
Men naturligtvis – som ett brev på posten* – kommer frågan: Vem skall betala?
Och svaret blir det vanliga – ”Jag ska inte i det här läget gå in och låsa mig vid någon speciell finansiell lösning, om det fullt ut är arbetsgivarna eller om det är staten som går in och kompenserar”, säger socialförsäkringsministern.
Den första funderingen jag gör är då – vad menar hon med staten?
Nästa fundering blir – handlar det alltså om ett utökat tvångssparande?
I avvaktan på svaren i dessa frågorna finns det en åtgärd hon kan göra direkt – att visa pensionsavgiften i lönesbeskedet, (17,21 procent på lönen), för det är ju populärt med tranparens.
Det kunde kanske vara en bra början för alla löntagare att veta vad man får för sina pengar.

 

*ett uttryck som kanske bör uppdateras