Category Archives: Nostalgier

Grumpy old men

images

Titeln syftar på ett brittiskt tv-program som brukar repriseras kring jul där griniga äldre män  – huvudsakligen, men det finns även utrymme för griniga gamla kvinnor – ondgör sig över tillvaron i allmänhet och julen i synnerhet. Veckoavslutningen på Konditori Fågelsången påminde i mångt och mycket om ett sådant program. De griniga äldre männen – Axel och jag – betade först av allmänt elände i form av död och sjukdom för att så småningom gå över till att kverulera över att ”dagens ungdom” inte får lära sig något i skolan. Det vill säga, vi var betydligt mer sofistikerade än så, vi medgav att de får lära sig en massa som vi inte fick lära oss, huvudsakligen sådant som inte fanns på den tiden vi gick i skolan, datorer, facebook och sådant. Men sådant som när Karl XII dog, det kan de inte.

Vi insåg att allt detta inte bara är dagens ungdoms fel, utan att ”dagens skola” har ett överdrivet stort finger med i spelet. Vi beslutade inte oss för att peka ut vems felet för denna dagens skola är utan nöjde oss med att förfasa oss så där i största allmänhet. Axel hänvisade till artiklar i SvD, som jag inte läser så ofta, och har sedan skickat en sådan till mig, som jag inte har läst. För det är ju diskussionen i dag vid 15-tiden och en timme framåt som skulle redovisas i protokollet. Det var emellertid mycket nöjsamt att sitta där och ondgöra sig inför en förstående och likasinnad samtalspartner. Det enda vi inte gjorde var att säga: Det var bättre förr. Inte ens den förbättrade versionen av detta nostalgins portalcitat: Det var bättre förr, ju förr dess bättre anfördes. Så vi kanske inte har blivit så griniga än, även om vi uppvisar goda ansatser i den riktningen.

Men napoleonbakelserna och kaffet smakade bra.

images

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Lärdomar och fördomar, Nostalgier, Politik & samhälle

Nostalgi och veckoavslutning

images-3

För några år sedan sa min medvandrare (Axel) att hans son, framgångsrik musiker, hade kommit på besök i föräldrahemmet och funnit att något i den invanda ljudbilden saknades. Han åtgärdade detta senare genom att till sin far överlämna Beatles samlade verk på cd-skivor. Jag tänkte på det i dag när jag försökte komma ihåg varifrån en basgång kom som spelades som bakgrundsmusik i ett program i går om aspergers sjukdom (troligen Axess – kolla om det går i repris om ni är intresserade, och det borde ni vara, för det var bra). Jag mindes att det var en tidig Beatleslåt, men vilken? På andra försöket kom jag rätt (Daytripper) och förvånades över hur ohöljt sexuell texten var. Tur att man kunde mindre engelska på den tiden det begav sig. Och tiden har begett sig. Det är nästan precis (jag vet, löjligt uttryck) 50 år sedan sedan Beatles medverkade i den berömda Royal Variety Show då John Lennon uppmanar publiken att hjälpa till, alltefter skilda förutsättningar. Bara en tanke om tidens flykt, alltså.

Tidens flykt talade vi bara flyktigt (eh!) om under vår veckoavslutning över kaffe och var sin Sarah Bernardt. I stället talade vi, som en fortsättning av föregående sammankomst, om adeln och vilka klassmarkörer den kan tänkas representera. Vi föreslog olika saker, som egentligen borde representera vanlig hyfs och därför inte nödvändigtvis är bra markörer just för adeln, som savoir vivre och förmågan att på ett anständigt sätt använda kniv och gaffel. Detta samtidigt som vi åt våra kakor för hand, utan hjälp av de för ändamålet framdukade smågafflarna.

Vad vi mer pratade om var begreppet charm – eller snarare vad förekomsten eller frånvaron av sådan betyder för en människa. En minnesbild kom för mig: det var min studentmiddag och mina föräldrar hade i god Markurells i Wadköping-stil för säkerhets skull bjudit hem skolans rektor. Under middagen dyker två av mina vänner upp – en krullhårig och en mindre krullhårig. Den krullhårige sattes att vänta i min fars arbetsrum medan den andre, vi kan kalla honom Fisk, fick sitta med vid bordet under den avslutande delen av middagen. Han serverades då av stadens mest eftertraktade kokerska, en dam i undre 80-årsåldern, som han vänligt klappade i baken och på sitt kisande sätt frågade: ”Vad kan en så’n här liten gumma heta då?” Alla skrattade, till och med kokerskan, men jag undrar vad som hänt om den lille krullhårige hade gjort samma sak. Han har sin charm, skulle jag tro, men inte av den allt förlåtande sorten. I alla fall förlät inte min ömma moder allt vad han ställde till med. Därför placeringen i arbetsrummet under middagen.

Om detta och mycket annat, som av försynen dolts av ett glömskans töcken, talade vi om. Så mer finns inte att berätta om det.

1 kommentar

Filed under Kultur, Nostalgier

Nostalgiskt om krig och fred

images-3

Dagens veckoavslutning inleddes med bilfärd till Kungsängen för beskådande av liljorna på marken. Riktigt så starka har vi alltså inte blivit än att vi kan ta den vanliga promenaden längs Fyris östra strand för att nå den sedvanliga utkiksplatsen över sagans drabbning mellan svear och daner (fast vi vet att den drabbningen utkämpades på en helt annan plats.). Vi kunde i alla fall se att det var fler danskar som fallit även denna gång, då de röda kungsängsliljorna var i förkrossande majoritet.

Sedan återvände vi till Fågelsången där vi, likt förra gången, firade det somriga vädret med kaffe och kulglass, i bägare. Efter hand blev det somriga vädret mindre somrigt, men då var glassen uppäten och vi kunde värma oss med en påtår kaffe.

Samtalsämnena var varierade, vilket är ett fint sätt att tala om att vi hoppade från ämne till ämne. Men mycket handlade om våra minnen av historiska händelser, som Kubakrisen, och våra uppfattningar om andra händelser under vår livstid som vi rimligtvis inte har några egna minnen av, men fått sekundära minnen av. Vi diskuterade också politiskt engagemang under skoltiden, vilket vi fann var begränsat och till stor del baserat på att det i båda våra uppväxtstäder baserades på att KS (Konservativ skolungdom, numera MUF) hade lördagsdanser, där de snyggaste tjejerna var med. I mitt fall var jag där en gång, som följeslagare åt en kufisk, sedan alltmer uppenbart sinnessjuk, klasskamrat, som jag tyckte behövde träffa folk. Det gjorde han inte på KS och jag kände de flesta från andra sammanhang, något så ovanligt som en nykterhetsförening med inval, där jag hade marginellt högre status. Båda var vi ideologiskt mer lagda åt att gå med i FPU (Folkpartiets ungdomsförbund, numera LUF), men de hade så liten verksamhet, så det blev inget engagemang för någon av oss.

Allt detta historieberättande ledde till att jag tappade tråden och berättade en riktig historia, om historia. Den historiska bakgrunden visste jag inte, utan jag gick rätt på det som kunde anses vara poängen: I en folkskoleklass i Göteborg talade fröken om freden 1613 efter kriget mellan Danmark och Sverige och frågade om någon visste var freden slöts. ”Ortnamnet innehåller en kroppsdel”, lade hon till för att göra det lättare. En blyg elev svarade: ”E de Munndal?”, vilket fröken pedagogiskt besvarade med att kroppsdelen låg lite längre ner. Då svarade en av de mer frejdiga pojkarna med självklarhet: ”Då e de la Pattille!”

På den nivån var det. Och det skäms vi inte för. I alla fall inte så mycket.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Nostalgier, Politik & samhälle

Musikerminnen

images-2

Ja, vi har det olika förspänt när det gäller musiken, Axel och jag. Själv använde jag de omusikaliskas standardsvar när jag tillfrågades  om vad jag spelade: ”Grammofon!” Det svaret är mer originellt nu än det var då, mest på grund av dagens ungdomars brist på grammofon och grammofonskivor. Men jag kan kontra med att både ha haft konsert i Spegelsalen i Sundsvalls stadshus och spelat upp till dans i Folkets hus i Kramfors.

Konserten kom till för att en klasskamrat, vi kan kalla honom Anders, hade hört att det vid föräldraföreningens årsmöte fanns ett konto för underhållning på 150 kr. Det var mycket pengar då, 1959, så han kallade samman gänget, som vid det tillfället bestod av två av hans klasskamrater, Erik och mig. Under skoltid kallades vi ofta för Ljudvallen, eftersom inget ljud kom förbi oss tre, där vi satt längst fram, nedanför katedern. Anders berättade om vad han lärt och vi frågade vem som skulle underhålla och med vad.

– Jag har redan anmält oss. Jag har pengarna här!, sa en glädjestrålande Anders. Vi andra var inte fullt lika euforiska, för vi kom att tänka på att vi måste hitta på något som skulle roa ett auditorium fyllt av föräldrar, däribland våra egna. Det var något som Anders inte riktigt hade tänkt på. ”Vi får hitta på något”, sa han. Vi, Erik och jag, undrade när det hela skulle gå av stapeln. ”I kväll!”, sa Anders, fortfarande lika munter.

Vi hade frukostrasten på oss att planera. Så under det att vi slevade i oss lappskojs eller något lika muntert försökte vi spåna lite. Någon sketch att framföra skulle vi inte hinna skriva ihop till kvällen, så det måste bli något annat.

– Vi kan ha en konsert, sa den som vi båda andra lika omusikaliske Anders. Och så kan jag köra några skämt.

Vi tyckte det lät lite vågsamt, eftersom ingen av oss trakterade något instrument, men så vana att följa Anders nycker var vi att vi sa okej. Nästa problem var då att ordna instrument, så vi berättade för musikläraren att vi behövde låna några. Den överraskade men naive musikläraren ville så gärna hjälpa musikintresserade elever, så han visade vad skolan hade att erbjuda. Jag valde en cello och Erik valde en bastuba, eftersom Anders byggt upp ”numret” omkring att han skulle berätta roliga historier om Mozart och Spegelsalen hade en konsertflygel, och då föll det sig naturligt att han skulle spela piano.

Det var ändå under ganska tryckt stämning som vi gick hem efter skolan, men vi åt middag hemma som vanligt, dock utan att avslöja vad föräldrarna skulle trakteras med, vana som vi var vid att de då skulle sätta kläppar i hjulet för våra idéer. Vi klädde oss fina och gick i väg.

Stadshussalongen

Stadshussalongen

Det blev vår tur. Vi gick ut på estraden och bockade oss djupt och möttes av välvilliga applåder men jag hörde också våra respektive mödrar häpet men diskret viska till sina män att deras son stod på scenen. De hade själva upptäckt att så var förhållandet.

Vi satte oss vid våra instrument och ”stämde” eller vad man skall kalla det. Detta kunde emellertid inte fortgå i oändlighet, utan till sist reste sig Anders och sa: ”Vi tänkte spela ett stycke av Wolfgang Amadeus Mozart” och så berättade han hur brådmoget detta underbarn varit och vid vilken ålder han hade skrivit olika verk och avslutade med: ”Och så brådmogen var han att han blev senil redan vid tolv års ålder. Men nu alltså: Wolfgang Amadeus Mozart!”

Han satte sig och tänjde och värmde fingrarna som han förstått att konsertpianister brukar. Sedan slog han, efter att ha gett klartecken åt oss, an något som med någon välvilja kan liknas vid ett ackord. Sedan satte han ned fingret någonstans i basen och tryckte ned alla därpå följande tangenter ända upp till diskanten och sa i den där placerade mikrofonen: ”Jag måste gå på dass”. Och lämnade salen.

Erik och jag var inte förberedda på detta. Som ett slags hämnd reste vi oss och gick fram till rampen och berättade lite om Anders, bland annat om hur han åkte fast för tjuvrökning första gången han gjorde sig skyldig till det. Det var vår rektor som upptäckte gänget av tjuvrökare. De mer vana tjuvrökarna fimpade diskret bakom ryggen och blånekade. Anders, ovan som han var, sprang, vilket rektor Bohman kommenterade i samband med morgonbön dagen därpå: ”Han smet i väg som en liten råtta. Jag måste säga att jag skäms över mitt kön, när jag ser en pojke bete sig på det viset!” Vi berättade också Anders version av vad som hände när han blev nedkallad till rektorn. ”När jag kom in så sa rektorn att han skämdes över sitt kön. Då svarade jag att det finns stunder då jag också gör det.”

Vid det laget hade Anders återkommit och vi kunde buga oss för auditoriet och säga: ”För underhållningen svarar: rektor Bohman!” och med en generös gest peka ut honom i publiken. Jag minns att han möttes av stormande applåder.

Nu skall jag inte minnas mer, för det har redan blivit för mycket. Så vår insats som dansmusiker i Kramfors får anstå.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Nostalgier