”Har vi inte varnat er?”

images-2

”Alla pratar om vädret, men ingen tycks göra något åt det” är ett citat som verkligen tycks få mer fog för sig än eljest denna dag. Nu är det ju inget jag behöver ängslas för eftersom där jag befinner mig verkar vädret äntligen ha insett att det är vår. Blommande mimosa, mandelblom och starkt lysande citronträd är inte något man förknippar med snöfall, vilket varit fallet här i sydfrankrike, men som sagt; nu är det alltså dags för ”ovanligt” väder i Sverige.
Morgonens nyhetsbulletiner domineras av snöoväder och klass 2-varningar och åtföljande uppmaningar om att inte sätta sig i bilen (SvD DN m.fl.). Det är det meddelande man förmedlar från Trafikverket till alla tusentals som skall till fjällen, till de som skall från fjällen samt dessutom alla de tusentals som skall upp för att åka Vasaloppet. Och som sagt – uppmaningen är enkel: Vad ni än gör  – ge er inte ut i trafiken!
Uppmaningen känns lika vederhäftig som att ropa till den som ligger i vaken att ”vad du än gör … gå inte ut på isen!” Jag är faktiskt övertygad om att denne person är mera betjänt av att få reda på vad hen skall göra i den uppkomna situationen. Eller åtminstone bli informerad om vilka åtgårder som kommer att vidtas.
Kanske upplåta en radiokanal och berätta om läget på de mest utsatta vägarna, vilka vägar som är plogade, alternativa vägval för personer som skall åt det ena eller andra hållet.
Men som sagt; det lättaste sättet är nu att vända ryggen till och inta attityden att folk som inte hörsammat får skylla sig själva.
Gå gärna in på Trafikverkets hemsida och läs,så förstår man att man har gjort allt vad man kunnat. Bättre än så här kan det inte bli!

Annonser

Läsövning för dig som talar skolfranska.

i-4

Att vistas i Frankrike förorsakar många frågor från frusna grannar i Sverige. Men som kanske framgått så är Europavädret ganska likartat från Is- till Medelhavet. Men de flesta frågorna vad gäller vårt franska leverne handlar faktiskt inte om väder eller vind utan mer om språket – franskan – många svenskars stora skräck. Kanske inte för de som kan lite franska, men definitivt för de som besitter kunskap i så kallad skolfranska.
Vad är nu detta för språk? Skolfranska?
Efter vad jag förstått så var det ett ämne som vi tillägnade oss för det skulle så vara – ”engelska + tyska och så ett språk till hette det” – men som samtidigt blev något som man lärde sig, för att sedan aldrig mer tillämpa.
Och så stod man nu här, 50 år senare, och skulle prata ett språk som sedan länge låg i ruiner. Och lösningarna var många – visar det sig.
Jag känner en man, vi kan kalla honom Persson för att han hette så, som struntade i all konvenans och därför bara pratade svenska – ”högt och tydligt” – och som menade att gjorde man så, så förstod alla fransmän … ”om de bara ville”. (En sådan attityd till franskan fordrar dock ett stort mått av självförtroende.)
En annan person löste sin franska genom att blanda ord som oui och non, med vissa fraser. Men i brist på djupare kunskaper och efter, viss utmattning, ha fört en konversation på bästa skolfranska, kastade han ur sig alla ord han kunde  … ”och så fick dom själva välja”.
Själv ligger jag kanske i en annan division, men tro för den skull inte att det blir lättare för det. Eftersom jag kan föra viss konverastion utan svårigheter, så förväntas man nu istället förstå allt. Men ack nej – så lätt är det ändå inte. Jag skall ge ett litet exempel.
Jag gick ner till stadens frisör för att klippa mig, och det är inte alldeles ovanligt att man efter att ha blivit tvättad och maserad (i hårbottnen!) av en vacker liten fransyska blir satt i en stol med ett magasin och ibland till och med, med något att dricka. Denna gång dök en annan vacker kvinna upp bakom mig och undrade om jag ville ha en kopp te. Eftersom frukosten var avstökad sedan länge tänkte jag dock att det istället skulle smaka med en kopp kaffe varför jag vänligt svarade:
”Non merci, mais peut-être du café”.
Jag såg att den vackra fransyskan försökte kväva en skattattack, men tog om frågan:
”Vous voules un coup d´été?”

Och då förstod jag!
Hon undrade – ”önskar ni en sommarfrisyr”

Som sagt; franska är en svår konst.

Rapport från uteliggarnas paradis.

Det har varit värre ...

Det har varit värre …

Vet ni vad som idag är den stora skillnaden mellan Frankrike och Sverige?
Jo, i Sverige kan man sätta på värmen inomhus!
Denna morgon vaknade jag och konstaterade att Medelhavet visserligen var isfritt, men den kringliggande luften hade en temperatur av -1 grader.
Elektriska filter hjälper naturligtvis till att hålla värmen i sängen, men till sist måste man upp av naturliga orsaker och då finns där inte så mycket att värma sig med. Visst finns det elektriska värmeelement, men deras ideliga knäppande påminner mer om en rusande elräkning, än om att utstrålande värme.
Klockan är nu halv tio och den lilla staden är alldeles tyst. Här kan man verkligen tala om en isande tystnad. Inte en levande själ ute på gatorna.
Jag frågade därför min närmaste granne hur man höll stånd mot den isande kylan och hans kunskap var enkel: ”Ta på sig ordentligt med varma kläder och gå ut. Att sitta inomhus och frysa är ingen lösning. Men den insikten har vi inte i Provence. Här sitter man inomhus och fryser och samtidigt väntar på värmen. Nej, se på clocharderna (uteliggarna) i Paris. De klarar sig bättre än oss på Rivieran för de har förstått vitsen med att röra på sig och hålla värmen uppe.”

Så talar en sann fransman!

 

Den stora bankbytardagen

Bild 3

Idag inföll den stora bankbytardagen – för mig – inte för att det var så tänkt, men så läste jag i en rubrik  på Svenskans förstasida Bankerna göder ägarna och då kändes det som en lämplig liten uppgift att ägna en annars glåmig förmiddag åt.
Först började jag notera räntan på mitt eget Allt i Ett-konto på Skandiabanken. Här ökade min vilopuls från normala 60 till det nästintill dubbla. (Nog för att jag vet att man redovisar ränta i procent, och det betyder hundradel – men det kändes konstigt att läsa att den intjänade räntan uppgick till hundradelar av en hundradel). Jag ringde upp banken och redan efter 8 minuters väntan fick jag beskedet att ”vi förhandlar inte om räntan” och jag genmälde att jag förstod – ett hundraprocentigt lyft skulle ge räntan 0,1 är väl inget att bråka om. Och eftersom mitt andra konto – ett sparkonto i samma bank – gav räntan 1,05 så borde jag väl jubla.
Ny väntan; Nordeas telefonsvarare informerade om jag väntade kvar, så skulle jag bli uppringd av någon som ville höra om allt gått bra. Efter dryga 10 minuters väntan så fick jag tala med en trevlig flicka som tyckte liksom jag att det var ett oskick att Nordea debiterar 1,50 per betalning om jag använder mig av bankgiro. Nej, man skall betala via deras eget Plusgiro – ”då kostar det inget”. Jag blev kopplad till Nordeas kundombudsman som visste bättre i allt jag frågade om, men att hon inte stod på kundens sida, det framgick med all önskvärd tydlighet. ”Nu har man (!) bestämt att det ska vara så, och vi gör inga undantag”.
Och så var turen kommen till Danske Bank, men där behövde jag inte bli långvarig. Under tiden jag väntade i deras telefonkö, så hann jag läsa i SvD att de skulle börja ta betalt för att man upprättade ett konto i deras bank, och då lade jag på.
Handelsbanken, dit jag hade fått ett personligt telefonnummer till herr Bäck, ”för han hade inte tid” vid mitt personliga besök, men han hade tydligen inte tid att svara nu heller.
Swedbank fick inte ens chansen. När en telefonsvarare kom in och meddelade att väntetiden var 18 minuter och det med en annan artikel i minnet så förstod jag ungefär varthän det lutade. Banken var naturligtvis nedringd av glada ägare – ni vet de där människorna som skrattar hela vägen till banken – som ville gratulera herr Wolf, för räntan på insatt kapital – 9,90 per aktie. Jag vet inte hur många procent det handlar om, men jag har en svag aning om att det i alla händelser handlar om mer än 0,05.

Sammanfattningsvis har jag insett att jag nog aldrig kommer att tillhöra kategorien ”de som skrattar hela vägen till banken”. Jag har bara en from förhoppning om att få känna mig glad när jag lämnar banken.

P.S. Finns det möjligen någon därute som kan hjälpa mig att besanna min förhoppning – jag kan ju inte bara lämna bankerna – för att bli glad.

Erik Olsson – en neutral mellanman.

Bild 1

I lördags skrev jag om ett uttalande från högsta hönset inom fastighetsmäklarbranschen – en viss Eva Westberg – som uttalade sig i SvD på följande sätt:
– Det finns en hel del missuppfattningar om vad som ingår i ett förmedlingsuppdrag. Det vanligaste är att man inte inser att fastighetsmäklaren är en neutral mellanman.

Jag har väl inte reflekterat så mycket mer över fenomenet, men så talade jag i telefon med en vän, söder om landsvägen, som konstaterade att det fanns syn för sägen varje dag. En neutral mäklare vid namn Erik Olsson annonserar i de stora tidningarna och om man använder deras tjänster får man upp till ”6,3% högre pris än snittet på marknaden”.
Jag undrar nu i mitt stilla sinne vem som betalar denna gyllene marginal?

Eva Westberg kanske vet?

Ett jämmerligt samhälle – är det vårt mål?

Minister för allting?

Minister för allting?

”Skolan” – detta mantra –  som snart sagts kan liknas vid politikens fekalier – och som, vad det verkar, när alla idéer och lösningar på  dagens problem kommit till vägs ände, ständigt uttalas av våra vanligaste politiska debattörer.  ”Skolan” – denna ständigt pågående process – verkar bli den fråga som alltings tillkortakommanden skall bottna i, tycks det*. Okunskap – ja, det är skolans problem, ungdomsarbetslösheten – ja, det är skolans fel – klotter, våld, rasism, segregation – ja det beror på ”skolan” –  läkemedelsmissbruk, skadegörelse, mobbning, kvinnoförakt … puh! … ja, allt elände som kan betraktas som samhälleligt, skylls på ”skolan”.

Jag vet att det är lätt att förenkla och att det inte finns några enkla lösningar, men nog skulle det vara skönt om våra politiker, i alla läger, någon gång kunde peka på andra ansvariga. Föräldrar till exempel?

Vad är det som gör att våra politiker är så rädda för att involvera föräldrar?
Är det rädslan för att ett ojämlikt samhälle? Alla får ju inte samma förutsättningar.

Eftersom svenskt utbildningsväsende bygger på illusionen att om allt och alla stoppas ner i samma köttkvarn; så ut kommer ett jämlikt samhälle.

Börjar det inte bli dags att vidga perspektiven och definiera skolans uppgift. Att skapa ett ”bättre samhälle för alla” kan väl inte bara vara skolans uppgift?

Om detta skall vi prata – Daniel och jag – när vi flanerar ”vidare”.

* SvD, SvD, SvD, DN

Så ni skräms!

Bild 2

Igår träffade jag en god vän, visserligen i en något stimmig miljö, och vi resonerade kort om de larmrapporter som olika typer av klimatologer ger ifrån sig och jag hann uppfatta att min vän förskräcktes över att deras utsagor gör att människor blir rädda. Det var då jag kom att på den engelske författaren  Alexander Pope (1688 – 1744) – han som myntade den, i mina öron, litet diffusa sentensen A little knowledge is a dangerous thing!
Jag förstår vad han menar, men samtidigt är det ett lustigt uttalande. Man kan tolka det som att kunskap överhuvudtaget skall användas med moderation och bara av dem som kan och förstår – vilka det nu är?

Själv brukar jag tala om tre nivåer av kunskap genom att använda mig av metaforen växellåda.

  1. Alla som kör ett fordon använder sig av en växellåda.
  2. Går växellådan sönder måste man ha kunskap för att kunna laga den.
  3. Och så finns det de som konstruerar växellådor.

Hur jag nu skall överföra denna metafor på kunskap i allmänhet är en fråga som jag sliter allt som oftast – en tes som bygger på att nivå 3 och nivå 2 bygger på förtroende. Och har nivå 1 inte förtroende för ”den yttersta kunskapen”, då skapas en osäkerhet och en rädsla.
Som exempel – denna morgon då jag fick ett mail med en artikel från en annan vän – professor Otto Cars – som istället för att förlusta sig, arbetar för mänsklighetens överlevnad. Men som han skräms!  Men jag blir inte rädd, för jag har förtroende för de som befinner sig på nivå 3. (Läs hans artikel så förstår ni!)

Men nu åter till mitt bryderi och Alexander Pope.
Å ena sidan; har ”den yttersta kunskapen” rätt att skrämma oss, ganska ignoranta medborgare, och hur skall vi förhålla oss till densamma. Om forskarna ser det som vi inte ser, skall de då förhålla sig passiva. Svaret är enkelt – Naturligtvis inte!
Antibiotikaanvändningens följder har hela tiden varit kända – ända sedan tidigt 40-tal då Alexander Flemming själv varnade för effekterna – men läkare, patienter, politiker har inte varit tillräckligt rädda. Men nu står vi alla vid vägs ände och måste ta rädslan på fullt allvar. Med andra ord; samtliga 3 nivåerna är uppfyllda och nu drabbar hoten oss alla.

Å andra sidan har vi ett annat hot – klimathotet – där förhållandet är annorlunda och där ”den yttersta kunskapen” är delad. I alla fall på nivå 3 i den ovan nämnda metaforen. (Jag vet att jag sticker ut hakan … ”för alla vet ju!”). Och när den yttersta kunskapen är delad så bygger nivå 2 vidare på den osäkra grund – se bara på två så vitt skilda synsätt som SvD uppvisat under den gångna veckan. Två debattörer, Anders Wijkman och Johan Rockström, ser framtiden på sitt sätt och Lydiah Wålsten ser det ur ett annat perspektiv.

Och om det nu är så att nivå 3 är oense och nivå 2 är mer eller mindre rädda, så kanske det inte är så underligt att vi på nivå 1 blir osäkra – och rädda!

Är det alltså så att för lite kunskap är det som är boven i dramat?
Jag sliter med frågan.

I håg har jag svårt att komma

Häromdagen råkade jag ut för det där som man kan skratta åt som ung, men som nu börjar bli en realitet – att glömma vad det var som man skulle komma ihåg. Det skulle föra för långt att återberätta vad det handlade om, men som hustrun uttryckte det:
– Bry dig inte Axel; nu glömmer vi det hela.
Och det var som ni förstår lätt att instämma, men det hindrar inte att jag började fundera lite smått över fenomenet ”glömma”.
Som ung skrattade jag åt en av Uppsalahumoristen Struls ”gubbar” som uttryckte att ”ihåg har jag svårt att komma”, eller åt en juvenalbroders uttryck när han hänvisade till en ”oförglömlig minnesförlust” – men nu har det alltså blivit allvarligare. Och den enda trösten tycks vara att ”så här är det att bli gammal”. Synapserna har väl stelnat till som allt annat. Men så finns det ytterligare en tröst – glömskan är något som man alltid burit med sig, även om man glömt det mesta nuförtiden. Som ett exempel på ungdomlig glömska kommer jag ihåg(sic!) följande lilla incident.

Det var på Skandiatiden och jag hade kundbesök  av en SAS-pilot. Detta var före den digitaliserade tillvaron, då alla försäkringar fanns på registerkort i stora lådor, varför jag fick förflytta mig en trappa ner för att leta rätt på rätt kort. När jag står och bläddrar i lådorna, kommer en kollega förbi och ställer en fråga vars svar inte kunde besvaras på rak arm, varför vi fortsatte en diskussion i ämnet i det intilliggande kafferummet. Trettio minuter senare återvände jag till mitt rum … och där …DÄR SATT HAN! SAS-piloten!
Jag hade glömt honom totalt.
Vad göra?

Raskt ordnande jag anletsdragen; klev in i rummet och sa:
– Ursäkta att du fått vänta, men som du förstår måste man prioritera i den här branschen – och tyvärr har det inträffat ett dödsfall.
Varpå han svarade:
– Jag förstår så väl.

Jag skämdes – och sådant glömmer man inte

P.S. Detta är mer än en tillfällighet. Mitt upp i mitt bloggande så plingar det till i min mail-box. En god vän på Österlen sänder mig en liten enkel historia om glömska – om glömska som till och med diagnosticerats och fått en egen benämning – AAADD.

Räcker en time out?

Time out!

Dagens text:  Räcker månne en pudel för att sitta säkert i sin sadel?

Denna afton har jag lyssnat till ett antal olika representanter från Sverigedemokraterna och då speciellt till huvudpersonerna partiledaren Jimmie Åkesson, den ekonomiske talesmannen Erik Almqvist och den rättspolitiske talesmannen Kent Ekberg,  som mer eller mindre framträtt i medierna efter slagstyrka och dagsform. Herr Almqvist pudlar men har fått sparken för han är beslagen med lögn och ”synliga” bevis. Han har uttalat ord som ”blatte”, ”babbe” och ”hora”.

Den rättspolitiske talesmannen Kent Ekberg pudlar också, men har tagit en  s.k. timeout i brist på synliga bevis. Han har ju endast hållit i en mobilkamera. Han har ju inte uttalat ord som ”blatte”, ”babbe” och ”hora” och har därför inte gjort politisk uttalanden, enligt partiledare Jimmie Åkesson.

Låt oss så vända på steken.

Jag har lyssnat på statsminister Fredrik Reinfeldt (M), partiets ekonomiske talesman, finansminister Anders Borg (M) och till partiets rättspolitiske taleskvinna Beatrice Ask (M), som framträtt i olika medier.  Det har framkommit att de varit ute och rumlat på krogen och därefter tillvitat ett antal personer som ”blatte”, babbe” och ”hora”. Justitieminister Beatrice Ask försöker avvärja mediestormen och menar att ”jag höll ju bara i kameran”.

Är det någon, som i sin vildaste fantasi kan tänka sig att kravet på den högst ansvariges, statsminister Fredrik Reinfeldt, avgång inte skulle bli aktualiserad.

Men tydligen är man i immun när man befinner sig i opposition. Endast gentemot ”de egna” kan man tydligen då bli ansvarig.

Men borde inte herr Åkesson, i logikens namn, avgå?

Källor: Studio Ett,

Vad hjälper det att gråta!

Pilotskolan II

Jag har en hustru som ”gråter”. Hennes fina gamla bolag håller på att krascha. (Själv har jag slutat ”gråta över mitt gamla bolag, sedan det gamla ledargarnityret – inga namn –  fått lämna in och en av huvudmännen avtjänat sitt straff i sinkabirum – men jag vet hur det känns.)
Naturligtvis är ingen av oss kompetenta att göra en helhetsbedömning av vad som skett sedan vi avslutade våra anställningar i respektive företag, men det är inte utan att vi konstaterar att ägar– och den därunder utsedda ledaruppsättningen är en icke oväsentlig del av  företagen. Gemensamt för dem båda (”våra företag”) har varit den visionslösa styrningen mot ett enda mål – vinstmaximering.

Som jag och hustrun kan komma ihåg från vår aktiva tid inom respektive bolag så fanns där både självständighet och karisma hos de yttersta ledarna – en som ville vända upp och ner på pyramiderna och en annan som inte väjde för att uttrycka sina åsikter – båda var fria ledare, med hög integritet – och som stod på tårna för att kunna se in i framtiden. Men så, i båda fallen, så kom kapitalet ifatt dem … de hade visat för dålig avkastning. Räknenissarna fick ta över – de som sökte göra pengar av pengar – och glömde bort kärnverksamheten. Och vad återstår idag. Ett företag på ruinens brant och ett annat rumphugget företag vars största förändring tycks vara färgen på firmanamnet. Men se ytterligare en likhet kan vi skönja. Hustrubolagets vd skall sänka sin lön med 20 procent, men vad är väl det med mot min f.d. chef? Han erbjöd sig att sänka sin lön med 100 procent.

(Men låt mig lämna ”mitt företag” därhän och och koncentrera på hustruns.)
Diskussionen om SAS framtid är pinsam när man förstår att ledningen är ute med håven igen och skall försöka tigga ihop till ytterligare något års verksamhet., med snedvriden konkurrens som följd. Dessutom annonserar man uppfyllandet  av ultimativa krav hos de anställda – via medierna!

Som det står skrivet i SvD idag så tycks det största hotet mot hustruns bolag komma från dess ledning.

Jag kan inte annat än gråta – tillsammans med hustrun.