Årets mest sanna bild!

Jag har sedan länge odlat ett stort intresse för bild. Antagligen för att jag har ett väl dokumenterat bildminne – som dock inte skall blandas ihop med fotografiskt minne. (Detta faktum uppdagades redan under min studietid med råge).
Emellertid; såsom varande icke praktiserande amtörpsykolog har jag ibland fått för mig att bildminnet, i förhållande till fotografiskt minne, har mycket med ”känsla för” en bilds innehåll, vilket alltså innebär att det inte bara handlar om en mångfald pixlar, utan kanske mer av en bilds innehåll.



 

Det finns många bilder som fastnat på näthinnan, men som – visar det sig – framkallas ånyo när man får en association. Därför kan jag inte se herr Fridolin utan att nedanstående bild dyker upp.

images.jpeg

Bilden togs av en fotograf, Thomas Johansson, i samband med Miljöpartiets kongress i Karlstad i maj 2016.
Jag vet ingen bild som så tydligt åskådliggör begreppet makt och den sanna bilden av ett politiskt förlopp.
Här kan man se karriäristen, tillika opportunisten Fridolin, lämna sin tidigare vapendragare, Åsa Romson, för den nya makthavaren Isabella Lövin.
Varför bilden blir så stark är inte för att ”de nya kamraterna” agerar förtroligt, utan då man förflyttar fokus till den försmådda kvinnan till vänster i bild.

skarmavbild-2017-01-02-kl-12-51-09

P.S. Jag är ganska övertygad om att herr Fridolin försöker beskära den sanna bilden – för att på så sätt förtränga den krassa verkligheten. Men som det heter – bilden ljuger aldrig.

Annonser

TV 4 kändisar.

 

Skärmavbild 2016-09-05 kl. 13.28.03

Alf Martin – en framsynt man

 

Lägg märk till ingressen ”TV 4 kändisar” gäller naturligtvis inte endast TV 4 utan skall i modernt språkbruk utläsas som ”TV for kändisar”. Denna omskrivning skall antagligen kännas smart då den är dubbelbottnad och innehåller en anglicism. För allt blir ju, som vi alla vet, lite mer smartare när vi använder oss av engelska uttryck. (Till exempel ”corporate bullshit”.)

Men varför jag skriver enligt ovan är för att uppmärksamma det svenska TV-utbudet ur en generell synvinkel. Och utan att fördjupa mig i antalet programinslag som bygger på  kändismedverkan utan de förödande konsekvenser som detta fört med sig. Allt som oftast försvinner kvalitén!
Låt mig exemplifiera med den senaste upplagan av Fråga Lund. Programmet som var en kioskvältare under tidigt 60-tal och där folkbildning kanske var det primära, så skall det numer vara en kändis för att locka tittare. Ytterligare exempel kan vara programmet ”Vem tror du att du är”, som skall exponera – ja, just det – en kändis. Utan trötta dig ut så vill jag  till sist lyfta fram ”Malous efter tio” där kändisar får gråta ut i soffan i pseudofrågor kring sin egen person och i gengäld för att allt ljus skall på Malou. Som sagt – kändisar…kändisar…kändisar!
Och konsekvensen?
Ja allt blir – i mina ögon –så platt, så oprofessionellt och i slutändan bara yta.
Det verkar som om alla redaktioner bygger sina programidéer mer på kändisskap än på innehåll.

Sveriges Radios legendariske Londonkorrespondent , Alf Martin anade knappast hur rätt han hade när han redan på 50-talet skrev i sina memoarer, ”Och bomberna de föll”, om vad som vad definierade dåtidens journalistik : Journalistik är när man  skiljer agnarna från vetet och sedan publicerar agnarna.

Hans iakttagelser ser ut att gälla än mer idag.

Vårt behov av Yes, Minister

images-1

Jag har sett en hel del tv i mitt liv och jag har med åren allt mer insett sanningen i min före detta chefs åsikt om att det inte finns något tråkigare än underhållningsprogram. Visst finns det undantag, och jag kommer till det senare, men visst är det mördande trist att se säkert begåvade människor stå och försöka roa sin publik med ett manus som den gamla nykterhetsförening jag var med i under skolåren inte ens skulle reflektera över att befatta sig med inför den årliga soarén på valborgsmässoafton.

Att dessutom behöva se ”galor” av de mest skilda slag, samtliga säkert för goda ändamål, är dock lite för mycket begärt av en stackars tv-tittare. Jag har nu inte sett så mycket av sådana – Hustrun är väldigt flink med kanalväljaren när det kniper – men somliga utspelar sig i någon form av restaurangmiljö, där uppburna idrottsmän och -kvinnor (sådana som kommentatorer felaktigt benämner ”atleter”) sitter och äter och avslöjar sin bristande förmåga att använda kniv och gaffel, det blir för mycket. Därmed intet ont sagt  om just idrottsfolk, men det är svårt att tro att deras bordskick skulle skilja sig nämnvärt från folkflertalet.

Men det finns alltså undantag och jag kommer just från att ha sett ett avsnitt av ett sådant. Jag tänker naturligtvis på den brittiska 80-talsserien Yes Minister. Manus, skådespelare och intrig är oöverträffade och hela serien är lika aktuell i dag som när den gjordes. Se den på Axess.

Veckoavslutning med promenad

images

Dagens veckoavslutning blev för en gångs skull en avslutning på veckans promenader, vilka dock inleddes blott en halvtimme före själva veckoavslutningen på Konditori Fägelsången. I Stadsskogen diskuterades politik, svensk partidito, och vi var väldigt ense om att vi gladdes åt att inte vara en del av den. Vi gick förbi Kåbo Golfklubbs anläggningar som snart är ett minne blott, på grund av planerat bostadsbyggande. Ingen av oss är aktiv golfspelare, Axel med tillägget inte längre, men vi kunde känna sympati för dem som snart måste hitta en ny plats att svinga sina klubbor på. Den enda gemensamma golferfarenhet vi haft var när vi gick runt den bana som Axel då frekventerade och diskuterade möjligheten av att introducera ett slags korrespondensgolf mellan spelare på olika golfbanor.

Över kaffe och blåbärsprinsesstårta diskuterade vi allsköns djupsinnigheter, varav vår benägenhet att glömma var en. De övriga frågorna som var uppe har tyvärr fallit mig ur minnet. Axel överlämnade en bok till mig, Florian Illies Århundradets sommar 1913, som han uppmanade mig att inte läsa. Inte så att han inte tyckte den var läsvärd, tvärtom, men han tyckte att jag bara skulle läsa en snutt här och en snutt där, då och då. Vi diskuterade bland annat Alma Mahlers olika män och älskare och jag kunde hänvisa till Tom Lehrers uttömmande redogörelse för detta i sin sång Alma. Sedan jag väl lyckats erinra mig Tom Lehrers namn utvecklade jag en lång harang om denna artist begåvning, sorgligt bortglömd av många i dag men i tacksamt minne bevarad av andra. En känd krögare körde därvid förbi i sin fina Mercedes 190 SL, som jag falskeligen hävdade var utrustad med fingertoppsväxel, men en sanslöst snygg bil är det.

I en blandning av nostalgiska tillbakablickar och bävan inför framtiden avslutade vi vår seans på Fågelsången och åkte hem.

images-2

Språkpolisen – en gnällig pensionär

http---prima.tv4play.se-multimedia-vman-VMan-P242-VMan-P2428997_GG

Att vara språkpolis är något helt annat än att vara språkvårdare. I språkvården är det kärleken till språket som är pådrivande, för språkpolisen är det ilskan mot avvikare som styr. Som pensionerad språkvårdare märker jag att jag allt mer börjar anta språkpolisens reaktionsmönster: Det heter si och inte så! Så där kan man väl inte säga! Det fåniga med den sortens reaktioner är ju att det man säger att man inte kan säga är det ju just någon som har sagt, och det är därför man reagerat. Men nu släpper jag all logik och går på anti- och sympatier i stället.

I tv har de på senare tid anställt blonda norrländskor som fotbollskommentatorer och ankare i sportsändningar. Detta är gott och väl, eller vore, om det inte vore för det att de ibland öppnar munnen. De tjocka l:en i ”utklassade” som jag hörde häromdagen är ett av de ljud som gör att jag upphör att höra vad som sägs och bara koncentrerar mig på hur det sägs. Varför blir man så upprörd över det? ”För att det är så fult” är det enda svar jag kan komma på. Och det är fult. Dessutom stör sig merparten av Sveriges befolkning på det. Däremot låter det trevligt när en ny väderkille pratar bred men fullt njutbar skånska. Där sitter jag inte och tycker att de borde skicka den dialekttalande till en talpedagog.

Orättvist, javisst. Man varför skulle det vara rättvist i hur olika dialekter uppfattas, när inget annat är särskilt rättvist. Och säkert är det många som reagerar på annat sätt. Men det giver jag en god dag.

En modern stupstock

Bild 2

Så är då friidrotts-VM i full gång. Och efter endast 10,71 sekunder så är diskussionen i full gång!
– Var jamaicanskan Shelly-Ann Fraser-Pryce dopad?

När jag läser eller lyssnar på denna diskussion kommer jag omedelbart att tänka på Luwdig Holbergs Jeppe på berget; ni vet den där pjäsen som egentligen utmynnar i frågan: Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför Jeppe super.
Alla vet att Shelly-Ann Fraser-Pryce är dopad, (eller har varit dopad), men ingen frågar varför hon dopar sig.
Svaret är lika enkelt för henne som för den hunsade och vilseledde Jeppe, som sökte pengar och makt. Men trots att menigheten gemensamt fördömer alla som super eller dopar sig, så sitter vi där och beskådar eländet och förfallet – det moraliska vill säga.

Men vad skall man då göra för att göra idrotten ren och moralsikt högtstående?
Diskussionens vågor går höga och mest handlar det om huruvida den dopade utövaren skall diskvalificeras på livstid eller skall dömas till temporär avstängning. Denna diskussion brukar sluta i en diskussion om påvens skägg … skall avstängningen gälla endast för den gren som den dopade har sin huvudsakliga inkomst ifrån?
Trött på denna ständiga diskurs så fort vi har ett VM eller OS framför oss, skulle jag vilja framföra följande förslag:

Döm den dopade till ett passande tillägg i centimeter, sekunder, poäng eller vad nu saken gäller. Följaktligen skulle  Shelly-Ann Fraser-Pryce kunnat få ställa upp men med ett utdömt tidstillägg. Med ett sådant tillägg skulle hon få krypa ner i blocket, men på hennes skylt lyser redan +1 sek. och alla skulle få sitt lystmäte tillgodosett. De som vill se henne springa får göra det. De som vill se hennes kamp mot klockan får sitt lystmäte tillgodosett – spänningen bibehålls. Och TV4 får sända!
Men den reella kvintessensen kvarstår:
Kommer hon att ställa upp?

Läs SvD, DN eller lyssna SR

Tack och lov för rubriksättare

rubrikUngefär som i min rubrik skrev en god vän i ett brev till mig. Och fördelen med en text som denna är att den inte behöver förklaras, med en längre utläggning om idiotin att man i Bryssel skall sitta och tala om för svenskarna hur deras snus skall smaka.

Annars är förklaring av det lustiga i en historia en gammal fin konst. Min gamle chef hade en lärobok i tyska, som hette 1oo lustige Anekdoten. Varje sida upptogs av en sådan lustig anekdot, men under historien hade man dragit en linje och under den följde en text som alltid inleddes med orden: Das lustige liegt darin . . .

Att konsumera nyheter

images-3

I dag skriver vi den 6 juni och det som antagligen märks mest är att det inte smäller till i brevlådan. Detta gör nu inte så mycket för egen del eftersom jag numera sällat mig till  webb-läsarnas skara, men samtidigt måste jag tillstå att känslan inte riktigt infinner sig – känslan av tidningsprassel. Alldeles ljudlöst kan man ligga där bredvid hustrun och ”smygläsa” om vad som timat i den stora världen, då hon något irriterat undrar varför jag tände nattlampan. Tänkte inte på det, men att slå på läsplattan i ett mörkt rum ger antagligen mer obehag för den som vill sova vidare än lite försynt prasslande med gammeltidningen. Allra helst som ljuset varierar när man skrollar mellan sidorna. Så nu ligger jag här … i separat sovrum … och låter E-tidningens nyheter flimra förbi. På gott och ont.

Ett annat irritationsmoment är annars att läsa interationell press ombord på ett flygplan. Senast jag flög försåg jag mig med International Herald Tribune,  Le Figaro och ett ex av le Monde. Avsikten var att vidga mina vyer och fördriva den nationella trångsyntheten. Men trots att jag gjort det så många gånger förr så satt jag där igen, inklämd på ett E-säte, som successivt omvandlades till en veritabel papperskorg. Jag vill inte påstå att jag njöt av situationen med att bringa ordning i tre ohäftade tidningar – än mindre min omgivning. Att veckla ihop en ohäftad tidning är  som att  bärga storseglet i full storm..

Nej, tacka vet jag nyheter i hederlig svensk ihopnitad svensk tidning – men som prasslar så där  lagom som bara svenska tidningar kan göra.
Därför hissar  jag svenska flaggan i dag.

HURRA!

Vi är en av dom…

Några individer i den långa raden

Några individer i den långa raden

Alltsedan Svenska Dagbladet renoverat sin papperstidning har allt blivit mycket klarare – eller transparent som det heter på riktig modesvenska. Den rosa affärstidningen har blivit en självständig del och får i lugn och ro bearbeta ”sin byk” som de är satta att bearbeta. Bröderna och systrarna i den vita delen blir kvar vid sin läst och får handskas med den vanliga byken. Men vad är det då som blivit så mycket tydligare? Jo, det som framstår är att samma sjaskiga moral återfinns i både den politiska som den ekonomiska verkligheten – men som sagt; nu än tydligare.
Den stora skillnaden är att allt elände som tidigare framställts som någon typ av institutionell ondska nu visar att det är enskilda individer som ligger bakom det mesta. Och det kanske inte är så konstigt; allting som skapas på denna planet är av människohand, även om det i medierna framställs som om det handlade om en osynlig hand som styrde och ställde.
Senast i raden står det att läsa i dagens SvD om ”affärsmannen” (sic!) Hans Thulin som konkursade, men som samtidigt ”flyttade en del av sina tillgångar till Cook Islands i Söderhavet”.
Visst är det ett lustigt uttryck – ”flyttade”?  Jag kan inte tänka mig att herr Thulin gick fram till fru Andersson i kassan på banken och bad en henne överföra ett antal miljoner Euro till Cook-örarna och en liten snutt till Schweiz (12 miljoner Euro). Inte heller ringde han till ett flyttbolag för att röja i källaren. Nej; naturligtvis har dessa transaktioner skett i slutna ekboaserade rum med herrar i Armanikostymer kring bordet – det vill säga – människor av kött och blod.
Vad jag är ute efter är att medierna bör börja skriva rakt ut vad det handlar om – individer – i stället för att klä händelser i ord som ”bankerna”, ”vapenindustrin”, ”politikerna” – ord som under alla år gjort att de skyldiga kan gömma sig i den kollektiva gruppen ”de är ju alla lika goda kålsupare allihop”. Ett mycket bra exempel på detta fenomen återspeglas i en annan artikel i SvD:s rosa tidning. Där uttalar sig en vingårdsarbetare om SE-bankens och SSAB:s tarvliga beteende: Allt sådant här skadar förtroendet, och allt sådant får vi se över nu.

UNT till salu!

… till salu! Kom och köp! Halva priset!

… till salu! Kom och köp! Halva priset!

Igår blev jag uppringd av en tidningsförsäljare* från UNT, som konstaterade att hustrun hade sagt upp sitt abonnemang för cirka fyra månader sedan och undrade om det inte var dags för en ny prenumerationsomgång – ”om jag kommer med ett bra erbjudande”. Jag gjorde genast klart för honom att hustruns beslut stod fast och att det enda hon saknade var dödsannonserna. ”Resten får man ju via nätet,  24UNT – (tidningens webb-TVtjänst) – och gratistidningen 18 minuter” sade jag avvärjande och med hopp om att han skulle tacka för sig. Men det bet inte, utan man hörde hur han nästan gick ner på knä och bad: ”Snälla, du kan få en prenumeration till halva priset.”

Vi skiljdes sedan åt – tidningsförsäljaren och jag – och jag hörde på hans röst att nog tyckte samma sak som jag. Papperstidningen blir tunnare och tunnare, det mesta är annonser och det redaktionella innehållet är till 75% signerat TT. Detta är nog lansortspressen dilemma – det enda de har kvar som är unikt är de lokala nyheterna, som ”död gråsparv funnen i Bladåker – UNT först på platsen” – och det är inte nog för att nappa på ett erbjudande om halva priset.

Allt börjar påminna mig om en Albert Engströmteckning där någon stackars sate gått genom isen på Stockholms ström och hör hur kamraterna på kajen ropar: Gi deg Gustaf; du sliter bara ut naglarna!

*(”Det är din hustru som har abonnemanget, men det går säkert lika bra med dig” sade denne man värderande. Hustrun hälsar!).