Vad ska vi med sanningen till när vi har massmedier?

images-3

Jag har inte en susning om vad som är sant och inte, men jag ger heller inte sken av att göra det.

Vi satt på Fågelsången och diskuterade allt mellan liv och död, och även det som inkluderade dessa båda motpoler. Då uppstod det som är någon sorts röd tråd i våra samtal: tankehoppet. Jag frågade Axel om han hört något om det som runnit som kryptext nedtill på TV4 News nyhetssändningar tidigare på eftermiddagen, nämligen att Danmark åter börjat fundera  på att köpa Jas Gripen. ”Nej, vaddå?” blev Axels svar. Jag sa att jag tänkte mig att de politiskt korrekta nu skall få möjlighet att känna sig moraliskt korrekta. För det är ju så att de riktigt moraliska grupperna inte nöjer sig med en moral utan de har sådan i dubbel uppsättning. De skulle utan vidare acceptera att Danmark – eller vilket annat land än Sverige, om ens Sverige – köpte stridsflygplan från USA, England eller Frankrike, för från de hållen kan man inte tänka sig annat än mutor och annat, eftersom inga sådana affärer genomförs utan skumraskbakgrund. Men att Sverige, som då är lite finare än alla andra länder, skulle använda sig av samma metoder som konkurrenterna, det anses i de politiskt korrekta kretsarna som otänkbart. Och framför allt fult.

Jag nöjde mig med beskedet att Axel inte hade hört något eftersom jag inte tillmäter massmedier så särskilt mycket trovärdighet, något som bekräftades när jag kom hem och jag såg en likadan kryptext som meddelade publiken att Håkan Juholt skulle få nya uppgifter.

På det ovanligt informationsrika Fågelsången fick jag samtidigt också höra att stadens enda dagstidning gjort sig av med sin enda kvarvarande språkvårdare (en halvtidstjänst) och i samma veva gått ned i format med 8 sidor. Detta skulle vara en följd av UNT:s strategi  att i ökande utsträckning varit att vara en tidning, skriven av allt äldre journalister (eftersom inga unga anställs) för en allt äldre läsekrets, eftersom den målgrupp som eftersträvas, studenter och yngre, inte existerar. Det hade jag lättare att tro på, för det var ett tag sedan jag lämnade tron att information och kvalitet var primära inslag i en dagstidnings förpliktelser.

Under kvällens TV 4-nyheter sades sedan inget mer om de danska Jas-planerna. Och inget om att Juholts anseende skulle ha återupprättats. Men i dagens UNT spreds Danmarksnyheterna igen, som en TT-notis på ekonomisidan. Tänk om det är sant? Då måste det betyda att också Danmark är så höjt över alla misstankar om ekonomiska oegentligheter att svenska massmedier ger affärsplanerna  tillstånd att genomföras.

Eller handlar det mer om vårt eget tilltroende till massmedierna? Att vi läser och lyssnar så slarvigt eftersom vi ändå inte tror på vad de skriver och utbasunerar? Det ligger i farans riktning, eftersom massmediernas anseende hos allmänheten konsekvent och under lång tid sjunkit. Och varför har detta skett?  Det kanske är så att förtroende måste förtjänas genom satsning på kvalitet och inte på tomma gester om satsningar på webb-tv och nättidning, som alla parter vet inte kan kan bli lönsamma.

Som sagt, vad kan man veta som mediekonsument? Och vad vet medieföretagen om vad deras konsumenter tycker? Det kanske vore dags för ett samtal parterna emellan, så att inte mediebolagen gör sitt jobb, baserat på gissningar om vad konsumenterna är intresserade av, och läsarna inte skall behöva gissa att medierna innehåller något som kan vara av värde. Insikter måste väga tyngre än åsikter.

Men vi fick i alla fall wienersemlor till kaffet. Det var gott.

Annonser

Ännu ett veckoavslutningsprotokoll

images-2

Ni kanske har märkt det, vi har inte så mycket att skriva om annat än våra kaffemöten, verkliga eller inte. Eftersom Axel varit frånvarande – geografiskt sett, inte andligen – har vi fått hitta på annat att skriva om under den sedvanliga rubriken. Eftersom Axel är mer intresserad av samhällsfrågor än jag, så har en ny kategori – Nostalgi – fått tillskapas, så att jag skall kunna skriva om något som står mitt hjärta nära – min egen uppväxt – under den fiktiva rubriken Protokoll från ett veckoavslutningsmöte. Ursprungligen hade vi som princip att inte skriva om att allt var bättre förr, även om vi visste att vi själva åtminstone var avsevärt bättre förr än nu. Vi ville dock inte gå så långt som en klok person som tagit följande sentens som sitt motto: ”Allt var bättre förr – ju förr, dess bättre”.

Men sedan Axel återvänt till Uppsala, där Kung Vinter ännu råder, har allt fått återgå till det för oss normala. Man måste dock fråga sig, som jag gissar att Axel frågar sig, halvfransk som han är: Hur skulle Elsa Beskows Olles skidfärd ha översatts i Frankrike – där inga kungar funnits på flera hundra år? Skulle den lille Olle med du-reformen ringande i örat ”Es-tu le President Hiver?”

Vi talade, i linje med vår nya kategori Nostalgi, mest om hur det var förr. Och eftersom allt som sades har glömts bort– det var ju heller inga omistliga insikter som vi spred till varandra –har jag återigen fått ljuga ihop lite sanningar, så här i efterhand.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men veckotidnings- och tidskriftshyllorna har fått annat innehåll än förr. Jag vet här om det som skett är till det bättre än förr, men magasinen har specialiserats på ett sätt man inte kunnat när vi någon gång i en opreciserad forntid kunde tänkas vilja inköpa en veckotidning eller så. Nu finns det populärt upplagda facktidskrifter om snart sagt allting. Och vad är det som man skyltar mest med? Jo, så motsatta ämnen som liv och död, i form av bröllops- och vänta barn-tidningar å ena sidan och krigs- och historietidskrifter å den andra. Och någonstans i mitten, som representant för båda ytterligheterna ”klassiska bilar”, eftersom de likt midsommarnatten, som visserligen inte var lång ”men satte tusende vaggor i gång” och i händerna på unga killar tog tusentals liv.

Dagens brudmagasin lämnar intet åt slumpen. Där finns tips om allt, från bröllopsklädsel, bröllopsmenyer, passande hotell för bröllopsnatten. Jag har glömt det mesta, trots att jag ändå gift mig två gånger. Men jag vet att jag hade frack båda gångerna, men inte samma. Om jag skulle fråga Axel om något så personligt, så skulle det vara om han kom ihåg var bröllopsnatten tillbringades, för att han, som jag, skulle ha glömt glömt vad bröllopsmiddagen bestod av, det utesluter jag. Och det gör ju också detsamma.

Sådant stod det inte mycket om i Allers, Vecko-Journalen eller Idun. Men det var genom Hemmets Veckotidnings och Allers försorg som jag först lärde känna Spirou, då kallad Spirre, och andra tungviktare inom kulturlivet. Och det väger tyngre.

Var allt verkligen bättre förr?

Var allt verkligen bättre förr?

Uteblivet protokoll

images-3

Jag förstår att mången trogen läsare har fått abstinensbesvär på grund av att något protokoll från fredagens veckoavslutning ännu inte influtit i bloggen.

Det finns flera orsaker. En är att vi visserligen pratade oupphörligt, utom när vi tog en bit budapestbakelse (specialbeställd för säkerhets skull) och smaskade i oss. Men så värst strukturerade var vi inte. Visserligen levererades de självklara kommentarerna till diskussionsämnen som ÖB:s uttalande, som någon med begränsad verklighetsanknytning uppfattat som avslöjande av statshemligheter, och Telia (fast där satt vi nog mest tysta och skakade på huvudet och åt budapest. Vi hade inte hjärta att säga något om eländet).

Ett annat skäl till att någon redogörelse för vårt samtal inte blivit av är att vi haft fullt upp med andra sysslor.

Men mest handlar det om att bespara er läsare från en redogörelse för allt det pladder som utgjorde en avsevärd del av vårt samtal. Inte för att det tidigare har hindrat oss från att återge delar av nämnda pladder, fast om andra saker.

Ett halvt ark papper

Bild 2Detta må vara en villfarelse, men jag är ändå säker på att jag, kring 1968, fick jag en tidning i brevlådan med ”huvudet” SVENSKA BLADAGDET. Men som sagt; jag skall  låta det vara osagt, men att korrekturläsarna på SvD sovit den natten är helt klart. En av dem, som sov – vi kan kalla honom Uno, för han heter så – verifierade händelsen, men hävdar med emfas att det kom att stå SVENSKA BLADARKET. Och nu börjar jag undra om han inte har rätt – eller om ”korret” var synskt – inte vad gäller ”huvudet”, men väl vad gäller formatet, för nu upplever jag hela tidningen som ett ark. Denna morgon när jag grabbade tag i brevlådans innehåll, så trodde jag först att jag fått tag i ett reklamblad eller en uppmaning till klädinsamling. Men ack nej! Högst upp på ”arket” stod det tydligt och klart SVENSKA DAGBLADET.
Jag skriver detta som en påminnelse till mig själv i avvaktan på den dag det kommer att ligga en liten lapp i brevlådan med texten PAPPERSINSAMLINGEN KOMMER ATT UPPHÖRA.

P.S. Till Svenskans försvar vill jag framhålla skribenternas uthållighet. Likt Strindbergs skriverier behöver inte allt mätas i omfång, som han till och med halverade.

Hamiltons blandning

images

Jag tittade på TV i går kväll.

Konventionellt TV-tittande är snart förbehållet köttberget, soffliggarna och ett antal småbarnsfamiljer. Unga människor och ”de som är i farten” konsumerar sitt TV-tittande via nätet. Denna tendens har uppmärksammats av SVT:s ledare – fru Hamilton – som därför kommer med mer eller mindre bisarra förslag. Det senaste, att licensiera apparaterna, kan inte baseras sig på annat än insikten om att  datorskärmar, paddor och paddar blivit den väg som människor använder för sitt TV-tittande.
Vad gör fru Hamilton då? Jo, hon basunerar ut att nu skall allt vad SVT producerar komma att läggas ut på SVT Play – detta för att tala om att SVT är ett företag i tiden. Sedan – i nästa andetag – har hon krattat manegen för sitt nästa förslag. Nu blir en logisk följd att ta ut licenser för apparatinnehav.
Som grädde på moset vill hon sedan dessutom införliva UR.
(Om hon nu vill var bisarr; varför inte löpa linan ut och låta alla som har ett eluttag betala licens. Utan el ingen bild. Och sedan kan hon ju enligt samma logik införliva Vattenfall!)

Som sagt; jag tittade på TV i går kväll, och då undrar jag om inte fru Hamilton istället för bisarra finanieringsmodeller borde gå tillbaka till grunden för den egna verksamheten – produktionen av public service. Kanske är det där den stora vinsten kan ligga. Det som produceras innanför ramen av begreppet public service, som nyheter, vissa samhällsreportage, reklamfria filmer och ”smal” kultur kan skapas i SVT. Resten kan med enkelhet upphandlas från andra produktionsbolag. Om jag förstår saken rätt så är det så mycket av ångradions program tas fram. Så här på rak arm kommer jag att tänka på STIL, Medierna, Kropp och själ – alla program som görs av fristående produktionsbolag.
I stället för att vara någon sorts halvmesyr önskar jag att fru Hamilton sätter på sig tänkarmössan och ägnar sig åt sin huvuduppgift – programinnehållet – istället för att leka koncernchef med elefantiasissyndrom som primär drivkraft.

Papperstidningen är död – Leve papperstidningen!

images

I Sverige har vi något som kan kännas något unikt och går under namnet Public Service*. Begreppet är välkänt för alla svenskar och enligt uppgift så lyssnar 4,6- miljoner till Sveriges Radio dagligdags. Därtill kommer  allt TV-tittande.

Samtidigt har vi en accelererande mediekris på gång. Tidningarna tappar läsare och det har gått så långt som att man talar om ”tidningsdöden” som en farsot för demokratin. Jag vet inte om jag kan instämma i klagokören, men förstår verkligen om de som sörjer papperstidningens ökenvandring. Jag tillhör definitivt till kategorin ”vanemänniska”, som vill prassla med en morgontidning, men det jag vänder mig emot är att medierna fastnat i något sorts antingen-eller-resonemang. Antingen så skall tidningarna innehålla det de alltid gjort, eller annars får man lägga ner och ”tvinga över” läsarna till digitala medier.

F.d. chefredaktören för SvD, f.d. vd:n för Sveriges Radio m.m., Mats Svegfors, analyserade i programmet Agenda strax före jul, tidningsdöden, och såg det som journalisternas kris. Jag är den första att instämma i hans uttalanden, och för att travestera statsmannen Georges Clemenceau så skulle man kunna säga att journalistik är alldeles för allvarligt för att handhas av tidningshusen.
Tyvärr har journalister blivit en misshandlad yrkeskår som utnyttjas till max i dessa dagar. Ytterst sällan hittar man unga välutbildade journalister som knyts till tidningarna över längre tid, utan det handlar numera mest om vikariat eller freelance-uppdrag, föranledd av rädslan för att ta ansvar för fast anställd personal.  Möjligheten till analyserande och fördjupande journalistik tycks inte intressera dagens tidningshus utan när man skär ner, skär man först och främst bort de kreerande människorna. Och den journalistik som produceras skall vara säljande – på kort sikt.

Vad jag som konsument efterlyser är inte en papperstidning fylld med en massa gamla nyheter, som jag redan fått till mig till leda av snabbare medier, som radio, TV eller via nätet. Vad jag efterlyser är fördjupande artiklar, som belyser aktuella händelser, analyserande kolumner, vassa krönikor eller varför inte debattartiklar med dagliga inlägg. Kanske Svenska Dagbladet tar chansen och skapar en helt annorlunda produkt när de i mars skall lansera sin ”nya” tidning.
Jag vill se en tidning dit annonsörer söker sig för att produkten är den bästa i stället för som nu, då tidningarna kommit att bli omslagspapper för annonser.

Förhoppningsvis stundar en ny agenda  då god journalistik är det som kommer att  sälja. Det är faktiskt vi läsare som skall utgöra grunden för papperstidningens fortlevnad – inte annonsörerna.

 

 

Vargen är säkert farlig?

En enda åsikt är det som gäller …

Jag är 100% säker på att … ???

”Den var ruggigt stor, som en väldigt stor schäferhund”, berättar en kvinna i Göteborg och samtidigt rapporteras att samtliga hundra barn på en förskola i Fiskebäckskil fick plockas in sedan vargen siktats i Fiskebäckskilsområdet. (TT-nyhet)
Just sådana här rubriker är det som håller en fördomsfull myt om vargens farlighet och stimulerar till en osund argumentation i en närmast olöslig fråga.

Det lilla TT-meddelandet exemplifierar väl hur den polariserade debatten mellan vargmotståndare och vargvänner ser ut och det mesta baserar sig på osäkerhet.
I vargfria trakter, (tex. Göteborgsområdet),  uppmärksammas begreppet ”varg” först sedan ”vargen” etablerat sig och då låser man in barnen. Man är osäker på vad vargen kan hitta på …  ”tänk om vargen kommer?” Bäst att ta det säkra före det osäkra och kräva skyddsjakt.
Den så kallade försiktighetsprincipen som innebär att, när osäkerhet föreligger skall ett fenomen betraktas som farligt, gäller i högsta grad för vargfrågan.
Istället för att söka minimera osäkerheten så domineras mediernas rapportering idag av de säkra – d.v.s. de som vet – varför osäkerheten blir än större.
Därför; istället för en fortsatt polariserad debatt vore det därför vällovligt om denna fråga kunde diskuteras utan ideliga emotionella utfall och  fokusera kring saker som man vet. Det vill säga; tala om sakernas tillstånd där osäkerheten är lika med noll.

Skafferiinteriör

Skafferiinteriör

Som bekant äter vargen sig inte bara mätt utan följer sin instinkt att jaga, men den är inte dummare än att den etablerar där byten finns i mängd – det vill säga i renbetesland. Till exempel kunde väl därför den tredjedel av befolkningen som förespråkar varg börja lägga en del av sin energi på att samerna skall hållas skadeslösa. Lös först och främst denna fråga som i nuvarande läge är den mest väsentliga frågan. (Jägarna må vänta på sin tur.)
Och varför inte läsa journalisten Henrik Ekman som beskriver vargfrågans moment 22 på Brännpunktssidan.
Det är en bra början för alla parter.
Hans Brännpunktsartikel är välgörande när han efterlyser en förändrad attityd från båda läger.
Han skriver: Vad vargpolitiken behöver är kompromisser som kan få såren att läka och ge detta arma djur en chans att etablera sig inte bara i våra skogar utan även i våra sinnen.
Det verkar vara klok politik!

.  

 

Uppmaning till M, Fp, KD, S och V – vart är ni på väg?

Den enda vägen?

Vart är vi på väg?

Den vecka som förflutit kanske inte är den mest uppseende veckan i världshistorien, men för mig har den åtminstone gett en insikt. Och den gäller våra politiska partier! Ibland kan jag se dem alla som  geologiska fenomen – som sedimentära bergarter. Man kan betrakta dem som hundraåriga avlagringar av gamla ståndpunkter, med vissa hugskott. Men i princip har socialdemokrater och kommunister – ( sen att de senare bytt namn ibland ) –  och borgarna – ( som byter namn och partiledare som vi andra byter ”under-wear”) – blivit vid sin läst. Färdriktningen är sedan länge fastlagd och kursen stabil.
Men så händer något sensationellt.
Ett parti söker skapa en vision och genast är debatten igång. Tro naturligtvis inte att denna debatt, den som uppkommit i medierna, är kritiskt analytisk utan har mestadels kommit att handla om tre värdebegrepp – fri invandring, mångäktenskap och platt skatt.

Naturligtvis skall jag inte involvera mig i den idédebatt som pågår inom Centerpartiet– (gudarna förbjude att tillhöra ett parti) –  men det hindrar inte att jag måste reagera på hur debatten förs.

I mina ögon har en arbetsgrupp i C sökt skapa en vision – en färdriktning – men genast uppfattas detta i medierna som ett handlingsprogram. Debatten har därför kommit att trivialiseras. Menar Centerpartiet verkligen att vi skall låta Sverige invaderas av ”icke-svenskar”? och skall dessa ”barbarer” tillåtas att ingå förtryckaräktenskap?… och inte nog med det … plattskatt?!

Kan man inte bespara oss de värsta yvigheterna – och det gäller framför allt medierna – och se Centerpartiets försök att skapa en djupare debatt som en – precis vad jag tror man menar – en färdriktning.
Jag skulle vilja påstå att det är just det som saknas i vår interna politiska debatt.

Jag drömmer faktiskt ibland om en debatt bland politiker, medier, ekonomer och andra makthavare – vårt nya skattefrälse –  att de snarast börjar tala i visionära termer och inte bara som nu; hur kommer vi till makten? (Och om vi har den – hur skall vi kunna behålla densamma?)

Min uppmaning till M, Fp, KD, S och V  blir därför: Klargör för oss väljare –  ert partis vision.

P.S. Tyvärr är SD:s vision det enda jag känner! Huvva!

Veckoavslutning

images

Veckoavslutningen förlades denna vecka av familjeskäl till torsdagen. I övrigt var allt som vanligt. Det var dock inte  som i visan, för där var det flickorna som satt på konditori (Walléns) och pojkarna stod nere vid Grand och pratade om flickor och om fotboll och om livet med ibland. Av de tre angivna ämnena samtalade de här överåriga pojkarna, över kaffe och blåbärsprinsesstårta, mest om livet och dess motsats. Mest blev det förstås om livet, eftersom vi vet så fasligt lite om döden. Jag mindes min gamla psykologilärare, som lärde oss att vi kan föreställa oss en häst med vingar men inte oss själva som icke existerande. Axel hade sett Sissela Kyle i tv berätta om att hon först vid fyllda 50 insett att hon faktiskt skulle dö en gång, med tillägget ”Jag är ju inte dum. Jag visste att jag skall dö, men fattat det hade jag inte”. Axel sade sig stå på ungefär samma insiktsnivå medan jag kunde stoltsera med att jag fattat det sedan åttaårsåldern och sedan inte för en dag kunnat släppa den insikten.

Så roligt hade vi alltså kanske inte direkt, men tårtan var god.

Inledningen till detta protokoll påminner mig om en skylt eller möjligen annons som stått att läsa i min fars barndoms Karlskrona: ”På tisdag är det torsdag i stället för på fredag”. Detta meddelade han mig för att jag skulle förstå vikten av att stava rätt. Ordet ”torsdag” skulle rätteligen ha stavats ”torgdag” och då blir budskapet genast lite lättare att ta till sig. Och min faders budskap har jag alltså också tagit till mig.

Lite pratade vi faktiskt också om flickor, men bara i förbigående, för Axel ville veta vad libido var. Det visste jag inte, men vi uppdrog åt varandra att googla på det. Det har jag nu gjort, men kan inte säga mig ha blivit så fasligt mycket klokare av det. Axel visste dock berätta att termen hade sått split mellan Freud och hans lärjunge och senare kollega Jung. Och det är säkert intressant, men då kräver det lite specialstudier, som ingen av oss har iddats ägna sig åt. Och jag vet inte ens om ”iddats” är en vedertagen böjningsformn. Och om det inte är det, så ger jag det en god dag.

En sådan, en god dag, önskar jag alla och envar, även om det nu, när detta skrivs, börjar gå mot kväll. Det är alltså kväll, i vår lilla stad.

One man show – in duplo

Kanske värda att intervjua

Kanske värda att intervjua

Apropå en artikel i dagens DN:s nätupplaga.

Och så – för femtioelfte gången – kunde vi åse hur SD:s partiledare beträdde medieschavotten. Här väntade nu, denna gång, en självsäker Karin Hübinette med bilan i högsta hugg. Inte nog med att programmet var riggat för en avrättning, utan bar dessutom namnet Hübinnette – ett namn som gav mig associationen ”om du inte passar dig så skall du få se på Hübinette!”
Nu handlar inte det här om denna dam explicit, utan mer om det fenomen som journalister i allmänhet.
Många undrar över hur i hela friden ett parti som SD kan inte bara hålla sig kvar på banan, utan än mer öka i diverse opinionsundersökningar? Det finns naturligtvis inte bara något enda svar, men en faktor som kanske inte är så belyst är journalisterna sätt att hantera SD och då menar jag Jimmie Åkesson. Det har blivit lite Kiviks marknad över hela situationen – ni vet då åskådarna inbjudes att gå upp i ringen och brotta ner ”världens starkaste man”.
En efter en har ett antal journalister uppträtt – alltifrån Malou von Sievers till nu senast Karin Hübinette – och alla får konstatera att de inte får håll på herr Åkesson. Till sist hamnar de i samma sits och ger nästan intrycket av att de instämmer i det mesta som rinner ur herr Åkessons väloljade trut. Likt en Super Mario studsar han han runt och undviker, parerar alternativt  avfärdar alla försåtliga frågor. Och programledarna imponeras av hans lättköpta argument – rasism är dåligt … ”det gäller alla partier”, men invandrarpolitik är inte bra … det gäller alla andra partier”.

Nu undrar jag; varför intervjuar man bara Jimmie Åkesson, när man ser alla andra partikamrater som uppför sig på ett sätt som inte tolereras av Jimmie Åkesson? Jag tror att det finns ett antal anledningar:

  • Jimmie Åkesson styr med järnhand och godkänner bara egna uttalanden.
    (Detta innebär likt Ny Demokrati att när Greven – Ian Wachtmeister – försvann och den ena tokstollen visade sig var värre än den andre och rämnade Ny Demokrati.)
  • Som jag nämnt ovan. Journalisternas blöta dröm att bli den som ”knäcker” Åkesson.
  • Medierna skriver, intervjuar och uppmärksammar Åkesson – för ” han säljer!”

Allt verkar upplagt för en ”one man show” på båda sidor.

Tänk om våra medier orkade ta sig ut i busken* och intervjua fotfolket i SD– det vill säga – de som Jimmie Åkesson säger sig bygga sitt förtroende på … då jag övertygad om att det skulle bli ett annat ljud i skällan. Alla minns vi väl Janne Josefssons valstugereportage.

* Exempelvis http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hogerextremist-kalldusch-i-lidkoping_7717938.svd och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fakta-curt-linusson_7718512.svd