Det skall fan vara teaterdirektör

skarmavbild-2016-12-14-kl-08-12-51

Igår kväll dök repliken ”det skall fan vara teaterdirektör” upp ständigt som rikspolischefen Dan Eliasson kom i i bild i Veckans brott.
Det var en märklig församling som samlats kring programledaren – tillika representant för kritikerkåren – Camilla Qvartoft. Där satt till vänster om henne pjäsens författare, en herr Ygeman, som hade endast en replik: Regeringen satsar mer än mer än någonsin de närmaste åren.
Tillhöger om programledaren satt publiken i form av två missnöjda skådespelare som samstämmigt vittnade om att de inte fått de roller som utlovats. Replikerna från dessa ”statister” kan sammanfattas i omkvädet: Kaos!
Huvudrollsinnehavaren själv satt längst ut på högerkanten och såg mest ut som om han hamnat på Söderakuten i Stockholm.
Som sagt; det var ett mycket säreget spektakel där alla aktörer pekade på någon annan. När lamporna i TV-studion släckts var det nog många som undrade över vem boven i dramat egentligen var. Men av de repliker som fälldes så skulle publiken förstå att det egentligen var ”publikens” representanter, som i stor enighet beställt denna tragedi.

Och så hade man klarat av ansvarsfrågan denna gång också!

 

Annonser

Språkpolisen – en gnällig pensionär

http---prima.tv4play.se-multimedia-vman-VMan-P242-VMan-P2428997_GG

Att vara språkpolis är något helt annat än att vara språkvårdare. I språkvården är det kärleken till språket som är pådrivande, för språkpolisen är det ilskan mot avvikare som styr. Som pensionerad språkvårdare märker jag att jag allt mer börjar anta språkpolisens reaktionsmönster: Det heter si och inte så! Så där kan man väl inte säga! Det fåniga med den sortens reaktioner är ju att det man säger att man inte kan säga är det ju just någon som har sagt, och det är därför man reagerat. Men nu släpper jag all logik och går på anti- och sympatier i stället.

I tv har de på senare tid anställt blonda norrländskor som fotbollskommentatorer och ankare i sportsändningar. Detta är gott och väl, eller vore, om det inte vore för det att de ibland öppnar munnen. De tjocka l:en i ”utklassade” som jag hörde häromdagen är ett av de ljud som gör att jag upphör att höra vad som sägs och bara koncentrerar mig på hur det sägs. Varför blir man så upprörd över det? ”För att det är så fult” är det enda svar jag kan komma på. Och det är fult. Dessutom stör sig merparten av Sveriges befolkning på det. Däremot låter det trevligt när en ny väderkille pratar bred men fullt njutbar skånska. Där sitter jag inte och tycker att de borde skicka den dialekttalande till en talpedagog.

Orättvist, javisst. Man varför skulle det vara rättvist i hur olika dialekter uppfattas, när inget annat är särskilt rättvist. Och säkert är det många som reagerar på annat sätt. Men det giver jag en god dag.

Kära vänner?

Bild 1

Ibland när jag läser morgontidningen får jag en stark känsla av déjà vu. Och den förnimmelsen kom över mig  denna morgon när jag såg en artikel i  SvD – (Affärsbilagan). För ett ögonblick kände jag mig nästan synsk när jag läste texten om den fortsatta utredningen i SAAB-härvan. Redan för dryga 2 år sedan skrev jag om ett ”snarlikt beteende”, (se ovan eller hela krian) och som baserade sig på deras image – med en ”kär vän” om halsen. Men se; det slutar inte bara där . Nu har även herr Muller blivit önskvärd hos polismyndigheten i Sverige för misstanke om brott. Men han finns inte inom landets gränser och lär säkert inte ha någon större lust att utsätta sig för vårt ”usla rättsväsende”.

Undras om han kommer att dela rum med sin look-alike, Julian Assenge på den colombianska ambassaden i London? Då kommer jag att göra anspråk på att bli vår tids Saida.

Den nya tabloidsjukan

Bild 3

Dagen efter en melodifestival hade våra vanligaste kvällstidningar braskande löpsedlar där man kunde läsa : VANN RÄTT LÅT?
Detta gav naturligtvis kvällstidningarna det rykte de förtjänande – ett löjets skimmer – att försöka upphöja tycke och smak till någon sorts vetenskap.
Jag vet inte om det handlar om tabloidformatet, men nu verkar det inte bättre än att en av våra vanligaste morgontidningar tagit upp tråden. VEM VANN?
SvD rubriksätter sin analys av gårdagens partiledardebatt med ett citat – ”Reinfeldt tämligen defensiv” – ett omdöme som avges av en  … statsvetare! … gu´bevars.
Det känns tryggt.
En statsvetare vet ju – eller åtminstone – borde veta vad hon talar om tycks SvD resonera och har genom att ge ett omdöme av en person sökt ge det hela ett sken av upphöjd vetenskap.
Inget ont om Jenny Madestam som privatperson. Hon må tycka vad som helst, men att låta sig upphöjas till någon som vet bättre i kraft av sitt ämbete ifrågasätter jag starkt –i alla fall när det handlar om att tycka något; och det officiellt. Nästa gång hon framträder så bär hon dock med sig sitt tyckar-DNA. Borde man inte som s.k. vetenskapsman ha bättre omdöme?
Eller är det kanske så att det är Svenska Dagbladets redaktion som bort visa detta, när vetenskapens representant fallerade?

Vem bryr sig (forts.)

Apropå den fortsatta incident-debatten.

"Vår beredskap är god" K. Enström

”Vår beredskap är god”
/K. Enström

Igår skrev jag under rubriken ”Vem bryr sig?” och konstaterade lite ironiskt just det – vem bryr sig!
Men tydligen bryr sig svenska folket av antalet blogginlägg att döma och tydligen även våra  riksdagspolitiker, som avlöser varandra på rad för att utgjuta sitt missnöje över vår incidentberedskap. Det intressanta är dock att samma politiker som kritiserar Sveriges försvarsförmåga är samma som varit med att avrusta vårt försvar. (SR)
Lina Sandell–Berg skrev psalmversen Jag kan inte räkna dem alla, men den sjöngs på den tiden då vi hade 21 flottiljer – nu har vi två! Psalmsången och politikernas räknekonst tycks gå hand i hand härvidlag. Två flottiljer – en i Luleå (F21) och en i Ronneby (F17) skall stå för vår incidentberedskap och så kommer de om natten mot Mellansverige! Och det behöver man ju inte vara politiker för att förstå att det inte finns resurser för sådana extravaganser som att hålla beredskap 24 timmar om dygnet i 365 dagar om året.
Nej; flygvapnet gör nog så gott de kan med de begränsade resurser som står dem till buds. Signalspaning via FRA, radarspaning och Nato-backup* är det vi får förlita oss till, även i fortsättningen. (*Samtidigt kan man ju undra över att det var danska plan i Litauen som sändes upp att bevaka incidenten.)

Efter alla dessa neddragningar kan man ju dessutom undra över om det möjligen fins de som bryr sig mer än vi andra medborgare. Kanske det finns en del militärer som bryr sig än mer. Kanske kan man till och med tänka sig att någon eller några av dessa brytt sig till den milda grad att påskincidenten legat i linje med egna intressen. Det är faktiskt en undran som ligger nära tillhands: Hur har alla dessa hemligheter i SvD kommit att läcka ut till en enskild journalist? Detaljer som tänkbara mål i Sverige, flygplanstyper mål och framför allt; information om JAS-beredskapen var lika med noll. Jag kan inte tänka mig annat än att någon/några inom flygvapnet tröttnat på Finansdepartementets besparingsiver, statsministerns uttalande om försvaret som ett särintresse och försvarsministern uttalande att försvarsförmågan är ”rimlig om man jämför med hur hotbilden ser ut i våra grannländer” och därför lyft på luren.

P.S. Försvarsdepartementet sorterar numera under Finansdepartementet – eller?

Vem bryr sig?

Bild 5Den 29 mars, nästan en månad tillbaka, meddelar SvD idag att konungariket Sverige varit föremål för rysk uppvaktning. Enligt uppgift har man simulerat anfall mot militära mål i Stockholmsområdet och Sydsverige. De närmast inblandade – den svenska militären togs bildligt talat på sängen – eftersom ryssarna ”knackade på” vid midnatt mellan långfredag och påskafton och då är det ju, som all vet, helgstängt och de som skall garantera landets säkerhet sov säkert.
Om det inte vore för att en journalist börjat gräva i ryssarnas förehavanden under påsken, så skulle det svenska folket fortsatt vara invaggade i sin rosenröda dröm om att Sverige – detta fredsälskande land – står över allt som kan te sig obehagligt.
Nu har det gått snart 10 timmar sedan jag läste om incidenten, men vad det verkar så är alla ansvariga för landets säkerhet fortfarande omslingrade av Morphi armar. Ingen statsminister, ingen försvarsminister* – nej ingen tycks vara redo att kommentera det inträffade på politiskt håll. Kan det vara så illa så att inte ens dessa blivit informerade, likt försvarsutskottets medlemmar. Den enda som kommenterat det inträffade är excellensen Carl Bildt. I fri översättning kan man uttolka hans kommentar som: Vem bryr sig!
Min undran är därför: Är detta uttalande den svenska regeringens officiella hållning?,  samtidigt som jag inte blir direkt förvånad.
Vem bryr sig?

 

* Inlägget från SvD dateras till den 11 april, då ryssen redan besökt oss

Det tysta förtroendet

1842Mest synd tycker jag om herr Omar, denne timide, ständigt förbindligt leende, kaffeälskande arabiske gentleman, vars enda likheten med dagens Omar är att det kan bli lite för lite  pratande. Förlagan sade endast älskvärda saker, medan den dagsaktuelle Omar talade giftigt för att senare tystna totalt. (Ibland kan man undra om huruvida Omar Mustafa rullat ut sin matta och bara försvunnit.)

Men nu är det inte denna gåta som fascinerar mig, utan något helt annat.
Min förundran berör istället något som uttalas ryggradsmässigt inom speciellt den politiska sfären och återfinns bland annat i dagens  SvDJag har stort förtroende för
I detta fall handlade det om Veronica Palm, men imorgon kan det istället vara någon annan socialdemokratisk företrädare som har stort förtroende för Omar Mustafa. I alla händelser hade han Stockholms arbetarkommuns fulla förtroende och som, i sin tur, hade kongressens förtroende för bara en dryg vecka sedan.
Med den bakgrunden kan man ju undra hur mycket ett förtroende betyder i den socialdemokratiska retoriken.
Kombattanterna heter i dagsläget Palm som åtnjuter stort förtroende från sin sekond Karin Jämtin,  men som nu verkar  vara ensam i ringen. Omar Mustafa tycks ha lämnat arenan med sina sekonder och domaren – herr Löfven tycks ha krupit under kavasen  och trycker där som en mus tills lamporna släckts ned. Eller kanske han väntar på att någon i partistyrelsen skall uttrycka sitt förtroende för honom och ropa: Kom fram Stefan – var är du – faran är över!

Jag förstår att folkhumorn ställer sig frågan:  Vem kommer att prata först – Löfven eller prinsessan Estelle?

Vi är en av dom…

Några individer i den långa raden

Några individer i den långa raden

Alltsedan Svenska Dagbladet renoverat sin papperstidning har allt blivit mycket klarare – eller transparent som det heter på riktig modesvenska. Den rosa affärstidningen har blivit en självständig del och får i lugn och ro bearbeta ”sin byk” som de är satta att bearbeta. Bröderna och systrarna i den vita delen blir kvar vid sin läst och får handskas med den vanliga byken. Men vad är det då som blivit så mycket tydligare? Jo, det som framstår är att samma sjaskiga moral återfinns i både den politiska som den ekonomiska verkligheten – men som sagt; nu än tydligare.
Den stora skillnaden är att allt elände som tidigare framställts som någon typ av institutionell ondska nu visar att det är enskilda individer som ligger bakom det mesta. Och det kanske inte är så konstigt; allting som skapas på denna planet är av människohand, även om det i medierna framställs som om det handlade om en osynlig hand som styrde och ställde.
Senast i raden står det att läsa i dagens SvD om ”affärsmannen” (sic!) Hans Thulin som konkursade, men som samtidigt ”flyttade en del av sina tillgångar till Cook Islands i Söderhavet”.
Visst är det ett lustigt uttryck – ”flyttade”?  Jag kan inte tänka mig att herr Thulin gick fram till fru Andersson i kassan på banken och bad en henne överföra ett antal miljoner Euro till Cook-örarna och en liten snutt till Schweiz (12 miljoner Euro). Inte heller ringde han till ett flyttbolag för att röja i källaren. Nej; naturligtvis har dessa transaktioner skett i slutna ekboaserade rum med herrar i Armanikostymer kring bordet – det vill säga – människor av kött och blod.
Vad jag är ute efter är att medierna bör börja skriva rakt ut vad det handlar om – individer – i stället för att klä händelser i ord som ”bankerna”, ”vapenindustrin”, ”politikerna” – ord som under alla år gjort att de skyldiga kan gömma sig i den kollektiva gruppen ”de är ju alla lika goda kålsupare allihop”. Ett mycket bra exempel på detta fenomen återspeglas i en annan artikel i SvD:s rosa tidning. Där uttalar sig en vingårdsarbetare om SE-bankens och SSAB:s tarvliga beteende: Allt sådant här skadar förtroendet, och allt sådant får vi se över nu.

We shall overcome

235

I måndags bröts den allsvenska matchen mellan Djurgården och Mjällby på grund av huligansim; (SvD). Och nu diskuteras vilket av tre alternativ som skall gälla: matchen skall fortsättas där den slutade – hur nu det är möjligt – spelas om eller Mjällby skall tilldelas segern med 3-0.
Det finns förespråkare för allt. I DN föreslås till och med endast kvinnor och barn skall få se fortsättningen, men i huvudsak tycks följande lösningar finnas till hands:

  • Att fortsätta matchen där den slutade är liksom att låtsas som om inget hänt – men med nya förutsättningar, vad gäller allt. Här kan man då bara påminna om det gamla kinesiska ordspråket som sager att man inte kan inte kliva ner i samma flodvatten två gånger.
  • Spelar man om matchen så är det naturligtvis samma sak som att uppmuntra det ena lagets supportrar att försöka bryta en match så fort man anar en stundande förlust. Men då gäller samma förutsättningar som i det tredje och sista alternativet.
  • Man tilldeladar det ansvariga laget en 0-3 förlust, vilket skulle göra  att lagets övriga supportrar ser till att huliganerna blir utrensade.
    Men naturligtvis måste man ju då invända att situtionen kunde vara den omvända – att Djurgården gjort mål, och Mjällbyhuligarnerna kastat in saker.
    Då kan man bara säga:
    – Tänkte inte på de´!

Nej, vad det verkar så har fotbollen fått sitt olösliga dilemma. Kvinnor och barn i all ära, men personligen tror jag mest att den enda lösningen som gives är att hyra in Birgit Friggebo då  det vankas skarpt läge nästa gång.

Läsning för pressekreterare

DownloadedFile

”Upp flyga orden, tanken stilla står”, är det första citatet som jag kommer att tänka på när jag läser vad en enskild minister kan åstadkomma på kort tid. Det andra citatet är Tegnérs ” det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” – (undrar om inte Tegnér hade Hamlet i åtanke när han skrev sina rader?).
Hur som helst så för herr Billströms pladder, pudlar och övrigt struntprat till min husguds, Tage Danielsson,  mycket tänkvärda bok Grallimatik. Det är en bok som jag livligt rekommenderar till alla pressekreterare på respektive partikansli. Här kan man nämligen i inledningskapitlet  få lära sig om struntpratets fysiologi och de olika organens funktioner. Tage Danielsson redogör här för ”de manliga struntorganen” i §1. De manliga struntorganen är hjärnan, munnen och känslorna.
I §3 framgår att struntpratet bildas i såväl hjärnan som hjärtat och som sedan utsänds genom meningslösa signaler till talorganen. ”Ut genom munnen kommer då struntet i form av ljudvågor.”

Ja, det är just här och nu herr Billström befinner sig. Men regeringens pressekreterare bör kanske studera även §4. Där skriver Tage Danielsson :
”Vi skiljer på omedvetet och medvetet struntprat. Det omedvetna struntpratet uppkommer när en hjärna är så liten att den spontant tänker fel …”
”Den medvetne struntprataren däremot har ofta ovanligt stor hjärna (men ofta mindre hjärta). Han eller eller hon tänker först i och för sig logiska och förståndiga tankar; för att påverka åhöraren i viss riktning omvandlas dessa tankar emellertid innan de lämnar personen till strunt. Anledning härtill är antingen att den medvetne struntprataren finner sina teser för svaga för att uttryckas på vettigt sätt, eller också (och vanligare) att han eller hon betraktar åhöraren såsom mer eller mindre korkad och därför uttrycker sina tankar på ett så meningslöst förenklat eller för korkade personer tillrättalagt sätt att struntprat uppstår. Vana medvetna struntpratares nervsystem är så väl uppövat i detta avseende att det automatiskt förvandlar deras tankeverksamhet till rent strunt innan den lämnar kroppen. Processen blir då såsmåningom allt mindre medveten för struntprataren själv; i praktiken kan han i sitt fullt utvecklade skick faktiskt hänföras till de omedvetna struntptarna (självförvållad fördumning)”.

Tack Shakespeare, Tegnér – men framför allt Tage Danielsson vars tes bör spridas vida kring i kvarteren kring Rosenbad.

SvD, SvD