”Har vi inte varnat er?”

images-2

”Alla pratar om vädret, men ingen tycks göra något åt det” är ett citat som verkligen tycks få mer fog för sig än eljest denna dag. Nu är det ju inget jag behöver ängslas för eftersom där jag befinner mig verkar vädret äntligen ha insett att det är vår. Blommande mimosa, mandelblom och starkt lysande citronträd är inte något man förknippar med snöfall, vilket varit fallet här i sydfrankrike, men som sagt; nu är det alltså dags för ”ovanligt” väder i Sverige.
Morgonens nyhetsbulletiner domineras av snöoväder och klass 2-varningar och åtföljande uppmaningar om att inte sätta sig i bilen (SvD DN m.fl.). Det är det meddelande man förmedlar från Trafikverket till alla tusentals som skall till fjällen, till de som skall från fjällen samt dessutom alla de tusentals som skall upp för att åka Vasaloppet. Och som sagt – uppmaningen är enkel: Vad ni än gör  – ge er inte ut i trafiken!
Uppmaningen känns lika vederhäftig som att ropa till den som ligger i vaken att ”vad du än gör … gå inte ut på isen!” Jag är faktiskt övertygad om att denne person är mera betjänt av att få reda på vad hen skall göra i den uppkomna situationen. Eller åtminstone bli informerad om vilka åtgårder som kommer att vidtas.
Kanske upplåta en radiokanal och berätta om läget på de mest utsatta vägarna, vilka vägar som är plogade, alternativa vägval för personer som skall åt det ena eller andra hållet.
Men som sagt; det lättaste sättet är nu att vända ryggen till och inta attityden att folk som inte hörsammat får skylla sig själva.
Gå gärna in på Trafikverkets hemsida och läs,så förstår man att man har gjort allt vad man kunnat. Bättre än så här kan det inte bli!

Annonser

Rapport från utebliven veckoavslutning

images-4

Eftersom Axel och jag befinner oss på skilda orter blev det ingen veckoavslutning i fredags. Något protokoll därifrån kan därför inte upprättas. Axel berättar däremot i sina mejl om sitt liv i värmen, som just nu inte är så hög. Om nyinstallerad duschkabin som inte fungerar som önskvärt och reflekterar över vad begreppet ”cette matin” från en fransk hantverkare innebär; luttrad som han är tror han mer på ”demain matin” som trolig tid för åtgärd.

Han redogör för en bok som han läser men inte avslöjar författare till förrän i slutet av lovprisandet, Theodor Kallifatides, och titeln inte alls. Av skildringen av boken gissar jag dock på En dag i Athen, och då kan jag hålla med.

Så berättar han, med sedvanlig brist på takt, om priserna på mat och vin och lyckas på något sätt  hävda att den kollekt köpcentrumet  upptar ger mer för pengarna än den som tas upp i kyrkor och tempel. Därom vet jag föga men tror heller inte att så många svenskar lämnar 70 € i kollekt i svenska kyrkor.

Jag berättar, därtill uppmanad, om min åkomma, och det kan inte vara någon nöjesläsning.

Axel frågar om jag har Skype och jag svarar undvikande. Inte för att jag vill hålla mig oanträffbar men för att jag tror att jag har förutsättningarna men inte vet  hur man gör. Och visst ligger det fortfarande lite i Dennis Hendersons lilla bildfundering i UNT från 80-talet(?), det var i alla fall innan mobil blev var mans egendom och sedermera uppdaterad till en bärbar dator: ”Inget ont om yuppienallar, men nog måste det väl ligga högre status i att vara oanträffbar?”

Så den internationella kontakten sköts nog även fortsättningsvis via e-post.

Huvudlöst i hönshuset

images

En god vän till mig myntade, ( eller möjligen citerade), uttrycket: En höna som värper för stora ägg, har en tendens att bli sladdrig i stjärten.

Just detta uttryck dök upp i huvudet när jag läste morgonens SvD, där socialdemokraternas utrikespolitiska talesman bredde ut sig och talade om, i bombastiska ordalag, hur den svenska utrikespolitiken skall bedrivs. Visserligen skriver han oupphörligen ”vi socialdemokrater” i sitt inlägg, men detta kan ändå inte skyla hans stolta ambitioner om att här talar ”Sveriges näste utrikesminister”. Läser man hans Brännpunktsartikel så inser man snart att  innehållet inte bara är munväder, utan tydligen verkar det ha en annan utgång  – därför min hönsassociation!

I gengäld verkar då herr Löfven ha mer fog för sin propå till herr statsminister Reinfeldt att lägga korten på bordet i den s.k. Nuon-affären, där 97 miljarder försvunnit ur konungariket Sveriges handkassa – (SvD). Det är naturligtvis ingen liten summa som stulits ur ”den blindes bössa”, men att som herr statsministern gör att skylla på Centerns dödsbo – [SvD] – känns inte riktigt rakryggat. Antingen vet han – som varande det högsta hönset – eller annars vet han inte. Eller står han över all kritik?
Här kan man kanske skapa ett inverterat uttryck: En höna som värper för stora ägg, har en tendens att bli sladdrig i munnen.

P.S. Nu vet jag bättre! Citatet ovan skall inte onödigtvis tillskrivas min vän utan källan är en annan –  med sonnamn – nämligen Fritiof Nilsson Piraten.

Rysskräcken håller i sig

Bild 3

För 47 år sedan inkallades jag, som all raska unga män på den tiden, till militär grundutbildnings och vår bibel hette kom att heta SoldF. Jag låg tillsammans med ett 60-tal blivande läkare och präster på något som hette medicinalpluton i Strängnäs och de stackars plutonbefälen hade det inte alldeles lätt i de ”intellektuella” diskussionerna som kunde uppkomma. Och detta mitt under det kalla kriget. Sovjetunionen var rustat till tänderna och, sossarna regerade och ÖB hette Rapp.
Det var då det.
Men vad händer idag.
Ryssland rustar, Alliansen (M) regerar och ÖB heter Göransson.
En liten uniformerad  gubbe säger samma sak som alla svenskar och deras folkvalda företrädare kunde sagt, och då rycker en åklagare ut och skall göra en förundersökning huruvida det föreligger skall för åtal för avslöjande som kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Utan att överdriva skulle jag vilja säga att det råder andra tider idag. Och någon större intellektuell debatt tycks inte pågå. Det mesta som sägs verkar vara ”lösplugg”. Är försvaret ett allmänintresse eller är det ett särintresse? SvD SvD
Jag skall naturligtvis inte romantisera försvarsdebatten av 1965 års snitt. Det är inte mycket som skiljer från dagens pladder. Den intellektuella spänsten var då, som nu, ganska så låg – i alla fall med följande lilla meningsutbyte i minnet.

En fänrik föredrog ett kapitel i vår gemensamma bibel. Det handlade om en invasion från öst och hur man skulle hantera densamma, varvid en av läkarkandidaterna undrade efter fullbordad föreläsning:
– Men vad gör man om fienden kommer från väster?
Efter en stunds betänketid svarade så fänriken:
– Ja just ja, … de kan ju göra en kringgående rörelse …… det har  jag tänkt inte på …

Ja, ungefär så här går försvarsdebatten. Så fort våra vänner i öster rister lite i vapenrocken och det dammar lite i våra medier, så kommer som ett brev på posten … en försvarsdebatt! Ingenting tycks ha ändrats sedan Karl den XII:s dagar. Hotbilden är densamma. Rysskräcken styr!

Finns det någon enskild medborgare som i sin vildaste fantasi kan tänka sig att ryssen ”sätter segel och seglar mot Roslagen”, samtidigt som EU, USA och det övriga världssamfundet sitter med armarna i kors i FN.
Är det inte dags att inse att vi lever i ”en annan värld”.

 

 

Mäklarkonkurrens

images

Eva Westberg, chef för Fastighetsmäklarinspektionen, har gjort ett uttalande i dagens SvD, som retat mig till den milda grad, så att jag känner att jag vill göra en dagboksanteckning.

Hon säger följande:
– Det finns en hel del missuppfattningar om vad som ingår i ett förmedlingsuppdrag. Det vanligaste är att man inte inser att fastighetsmäklaren är en neutral mellanman. Det köprättsliga ansvaret är kvar mellan säljaren och köparen, det är viktigt att man har klart för sig innan man går in i en bostadsaffär.

Fastighetsmäklaren är en neutral mellanman!
Har en av de högsta företrädarna på mäklarmarknaden så dålig verklighetsuppfattning, så är det verkligen skrämmande.
Som alla vet består marknaden av en säljare och flera köpare. Naturligtvis arbetar mäklaren för att sträva efter det högsta priset – mäklarens arvode är ju provisionsbasertat.
Neutral mellanman”. Pyttsan!
Nej, lagstifta så att säljarna får vända sig till flera mäklare direkt och den mest kompetente förmedlar affären.
(Så fungerar det i Frankrike.)
Annars kommer säkert ytterligare en neutral mellanhand in, som fördyrar processen ytterligare.

Trångsynt princip.

 

Bild 2I dagens husorgan hittade jag en liten notis som förde tankarna till våra bloggkategorier ”Dumt fôlk” och/eller ”Ankdammen”.
Det handlade om liten notis som löd ”Fel sänglucka kostar en miljon”. Naturligtvis var det själva ordet ”sänglucka” som fångade mitt intresse – handlade det om en sanitär innovation för åldringsvården; en automatisk ”bomblucka” som gjorde att personal kunde användas för mer vårdande uppgifter? Men ack nej. Det lilla TT-meddelandet förde mig till Helsingborgs Dagblad och då förstod jag att det inte handlade om en lucka utan fastmer om ett alltför begränsat mellanrum mellan ett antal sjukhussängar. Mindre än 80 centimeter får det inte vara.
Ja; jag förstår allt det där med arbetsmiljö och så, men idiotin för mig är följderna av Arbetsmiljöverkets inspektion. Jag ser framför mig ett antal nitiska tjänstemän på Arbetsmiljöverket, som med måttband i högsta hugg, uppmätt något som kan betraktas som motsatsen till att ”nu är måttet rågat”. Mellanrummet mellan sängarna renderar Helsingborgs lasarett ett vite om 1 miljon kronor! Och varifrån skall dessa pengar tas – jo, från vården naturligtvis. Och sjukhuschefen Lisbeth Cederwald tycker att det mycket pengar. För mycket pengar!
Jag kan inte annat säga än Grattis Arbetsmiljöverket!
Att summan av kardemumman antagligen blir än trängre utrymmen, alternativ längre sjukhusköer, bekommer säkert inte dessa tjänstemän – huvudsaken är att principerna får råda. Kanske är det måttet mellan öronen på Arbetsmiljöverkets tjänstemän som är själva problemet.
Man dömer ut ett vite som tredje man skall straffas för.

Kan någon förklara logiken?

 

Mer jul?

Nu, sent i november, har man kommit till gränsen, då det irriterande med den  övertidiga julreklamen börjar gå över och omvandlas till allmän vånda inför att det skall bli jul snart och man har ingen aning.

I allmänhet sköter Hustrun allt det praktiska, inklusive inköpandet av julklappar till barn och, numera, barnbarn. Själv koncentrerar jag mig på hunden och grunnar på att ett rött halsband skulle vara lämpligt. Hon klär i rött, Dottie.

Att köpa något liknande till Hustrun, fast kanske inte rött, med halvstrypfunktion, vore förstås lämpligt, men svårt, ety att det är Hustrun som har koll på pengarna och snabbt märker att det försvinner en massa kosing från hushållskassan. När hon fyllde 50 skrev jag ett gåvobrev om att hon, någon gång när jag blivit rik, skulle få en cykel – eller om jag nöjde mig med en halv, i ett plötsligt anfall av ekonomisk realism. Hon har, så här ett drygt decennium senare, fortfarande ingen cykel.

Jag har däremot cykel, men den har stått ute under ett antal vintrar, obegagnad, så den är inte i användbart skick. Och bor man uppe på åsen, så är det väldigt bekvämt att cykla ner på stan, men väl där finns det inga lagliga ställen att ställa cykeln. Och sedan är det väldigt mycket uppför hemåt. Så jag går. Och det får nog Hustrun göra ett tag till.

Men julklappsverser brukar hon få i alla fall. Tur att hon läser böcker, om än inte i större utsträckning dem hon fått av mig.

Om hågkomster

Axel tog i sitt gårdagsinlägg upp frågan om svårigheten att komma ihåg. Jag har inget egentligt att tillägga, för jag har glömt vad han skrev. Men visst är det så att man har glömt en del. Och en del önskar man att man glömt. En krullhårig lekkamrat fån Sundsvall har också skrivit om de där minnena från ungdomstiden som man ”skäms över med sådan stolthet” tror jag att han uttryckte det.

Jag kan tänka mig att minnesproblematiken förekommer med någon regelbundenhet också i politiken. Inte så att varje politiker med regelbundenhet påminns om något som han/hon gärna hade glömt. En del SD-politiker hade till exempel säkerligen önskat att det här med blatte-lover och järnrör hade fått vila i glömskan och kanske att Stefan Löfven gärna hade sett att de sydafrikanska metallarna hade låtit en del överenskommelser gå samma väg. Sedan är det en annan sak att hyckleriet ju finns på båda sidor i fall som Jas-affären. För vi upprörs av att ett svenskt företag har mutat sin tilltänkta kund – eftersom vi vet, glömska efter Göteborgsaffärerna med mera, att mutor inte förekommer i Sverige. Att utländska företag och stater håller på med sådant, det vet vi ju också, de är ju så där i utlandet, men inte vi! Man vet till och med att vilket annat med Saab konkurrerande företag som helst skulle ha gjort likadant, men då handlar det som sagt om företag och stater som inte når upp till  vår höga moral. Eller hur?

Jag fick nyss från en annan Sundsvallslekkamrat en hoper bilder från förr, och en del minns jag, så att säga i princip. Man förstår att det var så det såg ut, men man hade glömt bort. Mycket är sådant man alltså med hjälp kommer i håg, men utan att ha så många relationer till dem. Men så kommer en bild från Sjöbergs musikhandel, dit vi gick på frukostrasten – det hette inte lunch då – och spisade skivor.Eller också gick till vi Luxors affär längre bort, där vi regelbundet bad att få lyssna på Jokkmokks-Jokkes senaste, för att den var så corny. Kommer ni för övrigt i håg uttrycket ”corny”? Man var lite hipp om man sa att saker och ting var corny på den tiden, sent 50-tal, tidigt 60-tal. Nu är man inte lika hipp längre. Man är väl snarare lite corny. Och några skivaffärer finns det inte längre, där man kan få lyssna på skivor i hörlurar. Eller i ett lyssnarrum, men då fick man tränga ihop sig, så att hela gänget kom in. Och märk att de bara hade en hörlur. Det var före stereons genombrott. Nu skall hörlurar bli Årets julklapp har det bestämts. De är säkert stereofoniska.

SAS koster mange penger – for mange!

Här sitter många i spänd väntan på att SAS-dramat skall få sin upplösning.
Sju fackföreningar har kommit överens med sin arbetsgivare … och sedan väntar alla övriga på CAU – den danska kabinföreningen.
Och så har det alltid varit.
På den tiden hustrun arbetade i SAS så fick jag dels  lära mig att ”dansken” alltid skulle ha mer, och därför måste man invänta de övriga kabinföreningarna i Norge och Danmark och dels uttrycket ”det koster mange penger” – ett uttryck för daskens girighet.  Och med de fördomarna(?) om våra danska grannar är jag inte ett dugg förvånad att det ser som det gör nu, i skrivande stund. Alla vet att CAU kommer fram till en uppgörelse, men tydligen kan man hålla SAS på halster, även om man ”spelar med Danmarks största, och sin egen, arbetsplats som insats.
Att SAS styrelseordförande, Fritz Shur, är dansk är kanske inte att förvåna. Men nu sitter han där och har att välja mellan pest och kolera.

Kanske en öppning skulle kunna vara att herr Shur insåg att han koster mange penger – han också.

Veckoavslutningsprotokoll – ett litet P.S.

I sitt Veckoavslutningsprotokoll skriver Daniel om hur vi talade om likriktningen i dagens debatt. Det var en intressant stund som vi hade på Fågelsången, och som säkert innehöll en hel del nostalgi. Och i den bilden ingick naturligtvis Bodil Malmsten – en författare som ”går på tvärs” genom livet, men berikar oss läsare och antagligen sig själv också. (Eller kanske det skall uttryckas i omvänd ordning.)
Visst finns det många andra goda författare i den svenska debatten, men tyvärr skapas våra föreställningar om hur världen fungerar i våra vanligaste medier. Och här, i det lilla,lilla landet gäller en gyllene regel. En sak i taget!
Alla drar åt samma håll eller kanske bättre – en bild av att alla så kallade ”fristående” skribenter flyter med. Likt alla älvar i Norrland flyter mot havet, så flyter den svenska journalistiken åt samma håll och ändar ut i ett konsensushav. (Vågar jag dra metaforen vidare och påminna om att en av anledningarna till att Östersjön är ett innanhav med bräckt vatten, är älvarnas avrinning ?)*

I alla händelser; jag liksom Daniel har haft förmånen att prata med människor som förstått skillnaden mellan att säga vad man tycker eller att säga vad andra tycker. Eller inverterat; vi stöter mycket sällan på människor i vår omgivning som säger vad andra förväntar sig att de skall säga. De flesta ger uttryck för sina ståndpunkter, men vi vet; det fordrar en viss intellektuell spänst och ett visst mått avmod.

Att jag skriver det sista kan låta förmätet, men du kanske förstår vad jag menar om du får läsa vad en krönikör Lisa Magnusson skriver i Aftonbladet. (Hon kallar sig krönikör, men jag skulle nog hellre kalla hennes skriverier som ”tuta och kör”-journalistik.
Om man läser hennes text, som dessvärre börjar bli legio på våra förr hektografosande redaktioner, så ser man inte en enda nyhet, inte en enda nyskapande reflektion, utan mest handlar det om att skriva under parollen ”äckligast är bäst”.
Och kungahuset är lovligt byte för tillfället.
Jag ställer mig den enkla frågan – varför?
Varför ger Aftonbladet utrymme för en dylik artikel? Finns det ett egenvärde i dessa skriverier?
Har Aftonbladet ingen redaktionschef – dvs en tupp på dygnstacken – längre?

Får jag addera några rader av Tage Danielsson som kanske ger kanske en mer fullödig metafor  ”En droppe, droppad i livets älv, har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe: hjälp till att hålla de andra oppe!”