Avsändare UPA

Public service-avgiften för inkomståret 2021 är maximalt 1 329 kronor per person och år. Se där en schabrovink – ett annorlunda sätt att lösa ett problem – som våra folkvalda hittat på så att staten garanteras inkomster utan att höja skatten.
Genialt att sätta upp avgiften på skattsedeln kan tyckas, men som samtidigt givit upphov till att allt fler börjat citera en tidigare känd företagsledare:
Vad f-n får jag för pengarna?

Förr kunde man ju alltid smita från att betala – ( vilket kostade tre politiker en ministerpost) – men nu är även den möjligheten stäckad. (Kul i sammanhanget är att en av fuskarna numera sitter på den andra sidan som mottagare av licensskatterna.
Men visst är debatten oundviklig när Sveriges riksdag satt en prislapp på en produkt, som många uppfattar som undermålig.
Denna morgon har jag lyssnat till Henrik Jönsson som på sitt något yviga sätt dissekerat kvalitén på kanske de mest väsentliga produkterna. Gå gärna in på och se programmet, som i mina ögon blir remarkabelt cirka 8 minuter in i inslaget och framför allt kvintisensen när han ställer grundläggande kompetens mot något mycket lättviktigt, nämligen Mello.

Dåliga program skjuter jag åt sidan – det är ju en smaksak – men frågan accentueras –är det här den produkt som jag skall betala 1329 kronor för?

Jag – en klimatagnostiker?

Begreppet agnosticism är en tanke som hängt med mig alltsedan en långfredag för ganska exakt 60 år sedan.
I predikstolen stod, den dagen, en svartklädd komminister och höjde sitt beniga finger mot församlingen och spottade ut orden Fy! … Fy!
– Fy på er som syndat och för vars skull Jesus Kristus korsfästs … …

På vägen hem från Jäders kyrka frågade jag min far:
– Varför var prästen så arg på oss … jag har väl inte syndat … eller …?
Min pappa svarade då:
– Det där med Gud, det vet vi inget om, men sedan Jesus kom in i bilden har det mesta blivit en enda stor oreda. Man tror! Jag råder dig därför – bli agnostisker!

Det första jag gjorde när jag kom hem vara att slå upp ordet agnostiker i Nordisk familjebok och där jag kunde läsa följande: Åsikten att man på ett visst område intet kan veta.

Och den lärdomen har format mycket i min tillvaro, även om jag säkert många gånger kommit att framstå som en besser-wisser. Men just nu – på ålderns höst – känner jag nästintill en viss desperation – när klimatet kommer på tal.
Jag vet varken ut eller in, men omgiven av människor som vet, eller rättare sagt, tror sig veta, får jag känslan av svartrocken i predikstolen står där igen:

– Fy! … Fy! Fy på dig Axel Sjöstedt!

En riktig Norgehistoria

– Det känns oerhört bra att vi kan nå 200 miljoner människor inom två timmars flygtid, säger Bosse Halvardsson från Sysslebäck som sitter i styrelsen och i ledningsgruppen för moderbolaget Scandinavian Mountain AB till SvT Nyheter.

Jag har besökt Transtrandsfjällen. Senast var 25 år sedan och mycket har hänt sedan dess. Det märktes direkt.
Överallt bilar! bilar! bilar! … men tydligen hade inte fjällturisterna hörsammat sagde Bosse Halvardssons invit att ta flyget till fjällen.
Utan att känna Bosse Halvardsson själsliga egenskaper; men nog skulle jag känna en viss oro, om jag vore i hans kläder.
En investering om 750miljoner, men inga kunder.

Efter att ha besökt Scandinavian Mountains Airport och spanat ut över flygplatsens gigantiska parkeringsplats så fanns där inte en enda bil – än mindre flygplan.
Jag kände, rent intuitivt, att någon måste ha tänkt fel och inte blev jag klokare sedan jag läst följande på flygplatsens hemsida:
På Scandinavian Mountains Airport kan du parkera din bil i direkt anslutning till terminalbyggnaden. Det bästa av allt är att det inte kostar dig någonting! Och du får stå hur länge du vill (så länge du flyger till och från Scandinavian Mountains Airport).
Aha! Nu förstår jag
Eftersom det inte kommer några flyplan till Scandinavian Mountains Airport, så kan man ju inte ta betalt för eventuella parkerare, än mindre – dessa har väl ingen bil med sig på flyget. Då blir det ju logiskt att bjuda på parkeringen … eller?
Eller kanske Bosse Halvardsson tänkte:
Så många bilar dessa 200miljoner potentiella gäster måste äga … då gäller det att bygga en ordentlig parkering.

P.S. Om sanningen ska fram så landade faktiskt en Cessna från Borlänge


En gammal Bellmanhistoria som alla känner.

I sandlådan

Sverige visade musklerna gentemot Ryssland – DEN 8 FEBRUARI!
Tro nu inte att det handlade om att S annonserade om ett närmande till NATO.
Nej; i vanlig ordning handlade det om att ge svar på tal.
– Ivan … darra!

Den 8 februari utvisade UD en rysk diplomat som svar på att Ryssland sedan tidigare utvisat en svensk, en tysk och en polsk diplomat.
Det var väl bara Bellman som saknades.
Tänk efter – detta taskspeleri som pågår – vore det inte bättre att UD lägger korten på bordet och konstatera att vi sitter med idel lankor på hand.
Och som alla vet, sedan länge, så är Sverige försatt i vanmakt.
Ryssland kan göra vad som helst men ändå sitta med trumf på hand.

Motiveringen att den svenske diplomaten blivit utvisad på ”ogrundade uppgifter” svarar svenska UD, med Ann Linde i spetsen, att utvisa en rysk diplomat – men på vilka grunder?
– Det var dom som började! Så det så!
Och för att spä på retoriken så kommenterar vår utrikesminister, på frågan om hur våra relationer påverkas, att ”det är väl aldrig bra”.

Tänk så det kan bli.
Istället för koncentrera sig på det verkliga problemet – behandlingen av Aleksej Navalnjy – så lyckas ryssarna få Sverige att titta åt ett annat håll.
Det sägs att det bara är riktigt små barn och fånar som tittar på fingret när man pekar någonstans.
Och efter vad jag förstått så tittar vi inte ens på fingret längre.



En riktig påsksmäll

Läser i dagens SvD att 2,2 miljoner höns måst avlivas på grund befarad fågelinfluensa, hos Sveriges största äggproducent. Att denna påskpresent kom lagom till påsk kom säkert som en extra överraskning, eftersom till och med landsbygdsminister Jennie Nilsson kände sig tvingad att göra ett digitalt besök på den drabbade gården, men hon såg inget problem med att storskaligheten riskerar konsumenternas tillgång på svenska ägg.

Det känns ju skönt att veta att påsken är räddad, men nog ligger det nära till hands att plocka fram den eviga devisen: Man skall inte lägga alla ägg i samma korg.

Och så ; i värsta fall kan man ju alltid köpa Kinder-ägg i stället. De lovar ju till och med en extra överraskning!

Inkognito

Här var det meningen att illustrera bloggen med en bild av en toppenjurist, men man kan ju bli stämd för ingenting i dessa dagar., så därför avstår jag.

Det är synd om våra politiker.
Ständigt påpassade i allehanda frågor måste de ha svar och där där partiets och politikerns åsikter helst måste sammanfalla.
De enda politiker som väl kan koppla av idag är väl Liberalerna. De vet vad de vill, vilket även vi väljare vet.
Nej, de politiker jag tycker synd om är de som är kluvna, men som lärt sig att hålla masken. Men som alla vet så vet ju alla ändå vad som döljer sig bakom maskeringen – fråga bara Gustaf III.

Det är nu jag kommer med ett oemotståndligt erbjudande – något som kan liknas vid att slå två flugor i en smäll. Jag erbjuder dig som politiker att framträda på denna blog inkognito under täcknamnet ”Axel Sjöstedt”. Här kan man få uttrycka sina innersta tankar utan att behöva stå till svars för demsamma. Se dina blogginlägg som en sanitär angelägenhet för dig som politiker där du kan avlasta dina innersta tankar och inte nog med det. Det är helt ofarligt. Min blogg läses ändå av så få.
Välkomna!

P.S. Sedan kan man naturligtvis välja en annan väg om man vill. Man kan rigga upp ett trädgårdsbord mot en mexitegelvägg och berätta ”sin sanning”.

Jämlik körning

Förr, innan pandemin, fick jag anledning många gånger att dra paralleller med det politiska livet i Sverige med de eviga bilköerna till Stockholm. Det kanske låter långsökt, men faktum är att parallellen kanske inte är så dum i alla fall.
Jag svänger ut på en led från den lugna småstadsgatan i Gamla Uppsala. Redan här kan jag förnimma en viss konkurrens, eftersom det finns de som tror att en rondell är lika med en omkörningsfil. Väl sedan uppe på motorvägen iakttar jag att vissa bilister kör inte bil – de siktar – oftast i hastigheter kring 130-140 km/tim. Bakom ratten sitter allt som oftast en fräsig BMW-ägare – ibland en entreprenör i sin fläskmerca. Aldrig medelålders tant i salig mans SEAT!

Så har jag nu nått Upplands-Väsby och där blir det trefiligt och genast kan man konstatera att i den mittersta filen samlas de flesta. Långsam trafik viker sällan av till den högra eftersom man vill ha möjlighet att vika ut, byta fil och köra om. Likt det politiska livet håller sig de flesta i mitten.
Men så, snart börjar det att bli trångt i mitten men den vänstra flyter än så länge – en fil som så småningom kommer att utvecklas till en gräddfil. Det är då alla adrenalinstinna herrar börjar köra i alla tre filerna för att ”hänga med” tills det blir stopp – först i mitten, sedan till vänster, tillbaka i mitten … … men rör sig inte högerfilen snabbare … avfarten till Sollentuna. Högerfilen rör sig snabbare till det blir tvärstopp på grund av påfartstrafik från … Sollentuna!
Nu är jag framme i Stockholm. Fyra stillastående filer samt en ganska tom kollektivtrafik. Jämlikheten börjar visa sitt rätta ansikte. Bara de mest korrumperade, alternativt ekonomiskt oberoende börjar nu använda bussfilen i skydd av kollektivåkarna. Fixeringen vid trafikinfarkterna ser man som en produkt av alla orättvisor. Då är det upp till var och en att lösa ”sin egen” belägenhet – eller hur?

Men till slut, när allt står still och när till och med våra vänner BMW- och Fläskmerceägarna har måst resignera …
Då, … i bakspegeln kan de se en medelålders tant i salig mans bil – en SEAT!


P.S.
Jag påminner mig Rom på 80-talet då man kunde åka gratis på bussarna. Döm dock om min förvåning att bussarna vara tomma, även i rusningstrafik. Men efter att ha talat med några av de fåtaliga passagerarna så fick jag förklaringen:
– Nej, bussarna kommer ju inte fram för det är så mycket trafik på gatorna.


Uraktlåtenhet att handla

Jag har, i efterhand för att få en egen bild av en omtalad intervju, lyssnat till programmet 30 minuter på SVT Play i vilket vår statsminister Stefan Löfven lade ut texten om den pågående pandemin och kunde inte annat än att associera till den gamla devisen som stod att läsa i SoldF.
”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.

Jag skall genast göra klart för alla att mina militära meriter är inte något som står att läsa i min CV, men en sak är klar och det är att vår statsminister, även om hans CV är något digrare så har han missat något i sin militära grundutbildning.
Gång på gång framstod det klart att så fort utfrågaren i ”30 minuter” ställde en fråga som sökte ett klart svar så gömde sig herr statsminister bakom ”experterna”.
Speciellt krångligt blev det för honom då han skulle bemöta huruvida den danska statsministern, Mette Frederiksen, som klart uttalade att den dag 50% av den danska befolkningen blivit vaccinerad så skulle man lätta på restrektionerna och återgå till ett mera normalt liv.
Vad svarar då herr Löfven:
– Nu är det så att det är jag som är statsminister i Sverige!

Och lite senare yttrade han orden
… efter bästa förmåga … …”

Då stängde jag av!

Eskilstuna HAL

Allting började den 28 augusti 1956.
Det var dagen då livet började på riktigt.
Jag tror mig kunna förnimma just den dagen mer än alla andra. Alla sinnen var på helspänn.
Klassrummet, som låg på nedersta våningen, längst bort i korridoren, innehöll 28 nyfernissade bänkar, pulpet och sittplats i ett, och en kateder – lite upphöjd och ett kartställ, inte att förglömma.
Och där kom han – vår klassföreståndare – Harald Åström … fil.mag., låste upp dörren till vår gemensamma arbetsplats och förrättade ett första upprop.
Därefter gick femton gossar och 13 flickor över skolgården för eximination av doktor Belfrage som gick ”lärljungarna tillhanda med de råd , som deras hälsotillstånd kan påkalla”.
Det var den dagen … för mig och mina klasskamrater – dagen D!

Sedan den dagen lärde man känna, inte bara sina klasskamrater utan även många andra bland 1153 elever. Alla var vi stolta över att gå i ”plugget”! Visst gjorde vi mycket annat också, men vi visste alla varför vi gick i läroverket – vi var där för att plugga. Och det hägrande målet gjorde sig påmint varje år några dagar i maj … STUDENTEN!
Visst gick det upp och ner med studiemotivationen, vilket återspeglade sig i betygen, men målsättningen låg ändå fast. Skulle man komma någonstans här i livet så gällde det att traggla och plugga, vilket var det credo som våra skolfuxar matade in i våra med vetanden.
Så här i efterhand är jag dem mången tack skyldig.

Där sitter de – Tuppen, Mullen och Mullan, Tomaten, Totte och Tottelina, Kaparn och många andra kända ansikten. Märkligt nog var det inte många som hade öknamn, utan de flesta identifierade vi med deras kunskap inom olika ämnesområden. De var auktoriteter inom sina respektive fack, men kanske inte alltid de främsta pedagogerna. Men de dög för att inpränta vikten av kunskap – eller som en mycket omtyckt lärare uttryckte det:
– Självförverkligande får ni ägnar er åt senare. Nu gäller kunskap.

Känns det förlegat?
Men efter att ha läst en artikel i Skattebetalarnas tidskrift där dagens skola skärskådas, kan man inte annat än förfäras. Framför allt ett uttalande från Skolverket gjorde att jag kom att tänka på mina egna erfarenheter. Så här skriver man år 2003 – stick i stäv med all min erfarenhet:

”Kunskap går inte att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär”.

Stackars lärare årgång 2021!


Vet du vad en Pelling är?

– Å var kommer du ifrån då?
­– Ä-äh … …m?

Denna konversation torde antagligen vara en av de vanligaste i vår stad – i Uppsala.

Invandringen är stor, med två universitet som magneter, och utvandringen antagligen något mindre.
De tillfrågade kommer från orter som Kristinehamn, Sundsvall, Linköping, Sandviken, Karlskoga, Eskilstuna … för att nu nämna några. Men mycket sällan Uppsala.

Därför uppkommer nästa fråga. Finns det inga genuina innevånare? Det vill säga; så kallade infödingar?

 Men innan dess:

General de Gaulle påstås ha sagt: Hur kan man förväntas att styra en nation med 246 sorters ostar. Och här skulle man kunna extrapolera och konstatera att Uppsala som har tretton nationer – varav många medlemmar blir kvar och kallar sig gärna för varandes uppsalabor!
Men den genuina uppsalabon – Homo Upsaliensis är, har jag tyckt mig märka sedan länge, en utrotningshotad art. Och då definierar jag detta släkte som en person vars anförvanter bott i staden i åtminstone två generationer, men jag känner ingen trots att jag bott i Uppsala i mer än 50 år.
(De enda jag lärt känna har flyttat till Skåne!)

Vart vill jag nu komma med dessa ganska luddiga och ovetenskapliga påståenden?
Jo, min fundering är denna.
Var finns Uppsalas själ idag?

Under 30-, 40- och 50-talet dominerade tre starka män i Uppsala. Det var en politiker–Tycho Hedén, en stadsarkitekt – Gunnar Leche och en byggmästare – Anders Diös, som formade något av Uppsala som man kanske kan betrakta som dess själ.
Tillsammans skapade man ”staden på slätten”. En stad som uppsalaborna var stolta över – en låg småstadsbebyggelse som förstärktes genom siluetten av en katedral och ett slott på åsen.

Men sedan dessa ”genuina” Uppsalabor hamnat ”six feet under”, så har alla deras visioner kommit på skam.

Det som idag möter tillresande från söder är ett vattentorn, en skorsten invid värmeverket, en gigantisk kraftledning, ett anskrämligt industriområde och i förgrunden ett reningsverk. Herrar Hedén, Leche och Diös torde rysa – än mera rotera över senare generationers brist på pietet.

Idag har nya kvastar tagit vid, varav en går under namnet Pelling – tillika en person som gärna vill se sig som stadens starke man. För mig har dock hans namn kommit att stå för allt vad som man menar med grönska. Alléträd, gräsmattor eller i största allmänhet något obebyggt – allt går för mig under begreppet – en pelling.
– Se där … en pelling! Bygg! Bygg! Bygg!

Men ! I dagarna har begreppet ”pelling” kommit att utvidgas och stå för något som redan är bebyggt. Nu skall han ge sig på en av Uppsalas äldsta byggnader, slottet på åsen, och göra om det till något som påminner om ett Axels Tivoli med konstmuseum som magnet. Nu har naturligtvis även han förstått att tillgängligheten är kanske en av de viktigaste bitarna.
– Enkelt, säger herr Pelling. Lite Gröna Lund kan väl inte skada. Vi bygger en hiss!
Ett hopptorn skulle kanske andra kalla det, om man tar med i beräkning att akutmottagningen för vuxenpsykiatri ligger i direkt anslutning.

Brist på pietet och dåligt omdöme – se där en farlig kombination.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/vill-bygga-hiss-fran-svandammen-till-slottet Se hopptornet!