Skrattar bäst …

Skärmavbild 2019-03-07 kl. 12.03.49.pngSkrattar bäst som skrattar sist heter det. Men egentligen handlar den här bloggen om gråt.
Gråt förresten … nej det är än värre! Om ren och skär nonchalans, inkompetens, maktfullkomlighet och mygel på högsta nivå. Och av någon outgrundlig anledning så finns det tre gemensamma nämnare: två statliga ämbetsverk och …  Annie Lööf och Stefan Löfven.!
Om man läser dagens nyheter så förstår man.
1). Läs om en sparkad generaldirektör*
och
2). om en flygplats i Rörbäcksnäs.

Miljonerna strömmar ut ur statskassan till fullkomligt osannolika händelser.

1). Först en jätteskandal vad gäller rikets säkerhet som den socialdemokratiska regeringen försöker mörka, men tre statsråd måste offras. Men så kommer Annie Lööf in i bilden och räddar statsrådet Peter Hultqvist. Men inte ens den  habrovinken räckte 100%-igt, så därför avskedar Löven generaldirektören i hopp om att allt skall glömmas bort. Men så går människan, Maria Ågren, och överklagar! Och nu kommer AD och visar att även denna manöver måste bokföras på mygelkontot.
Hoppet att även detta debacle skall falla i glömska står nu till att Januariöverenskommelsen  får en tilläggspunkt (74), där Löfven och Lööf kan begrava sina gemensamma tillkortakommanden.

P.S. Jag skulle vilja förslå en permanent tilläggspunkt 74 som ges namnet ”massgraven”.

2). Och så var det flygplatsbygget där den socialdemokratiska regeringen Löfven pytsat ut en kvarts miljard till ett värdelöst projekt. Och upphovsmannen till godkännandet heter Annie Lööf, som under sin regeringsperiod tyckte det var ett bra projekt, (läs artikeln), och sedan tog herr Löfven över.
Nu kommer jag till slutklämmen – skrattar bäst som skrattar sist!
Skärmavbild 2019-03-07 kl. 11.41.37
När Skistar lyckades med konsttycket att dupera två regeringar om lämpligheten att förlägga en flygplats mellan Skistarägda norska Trysil och svenska Sälen så skrattade man i Norge gott. ”Ikke en eneste krone” har det kostat norskarna.
Men jag anar att skrattet kommer att fastna i halsen på Trysil beboere.
Vad skall man med en flygplats till, när det inte går några flyg?

 

*Läs även tidigare inlägg, som sammanfattar väl hela historien:

https://flanerase.wordpress.com/2018/04/13/ingen-vacker-syn/

https://flanerase.wordpress.com/2018/04/10/sveriges-watergate/

https://flanerase.wordpress.com/2017/07/26/med-en-papegojas-envishet/

https://flanerase.wordpress.com/2017/07/21/tillit-igen/

Annonser

Hoppas snart att vintern är över …

images-1.jpeg

           En stark laginsats!

Nu är det vinter … …
Maurice Manificat, kanske mer känd som världens främste skidskytt genom tiderna har åter tagit till orda i dopingsdebatten i gårdagens Sportspegel.

Alltsedan ett antal ryssar blivit avstängda har aktiva framfört stark kritik mot sitt förbund, IBU, för att man inte tagit i med hårdhandskarna mot skidskyttet i Ryssland. Och visst är det parodiskt att människor som antagligen inte ens borde ha rätten att bära skjutvapen, kan skida omkring i de europeiska skogarna under parollen; lär er skjuta och träffa nya vänner, samtidigt som de tjänar en massa pengar till sig själva och påstådd heder till sitt land.
Och under Seefeldt-VM avslöjades två österikare, två ester och en från Kazaktstan.

… … och snart är det sommar!
Ja, men jag orkar inte ens fantisera om vad som komma skall i dopinghänseende.
Räcker det inte med viska Lance Armstrongs namn?

Därför – kan inte alla goda krafter i samtliga internationella idrottförbund – finns sådana? – komma överens om att någon som beslås med att ha dopats sig skall stängas av på livstid, eller alternativt, öppna alla tävlingar för fri doping?

Fördumning och identitetspolitik

Unknown-1.jpeg
Widar Andersson skriver i en artikel följande: … … … Lite tillspetsat kanske men ändå. Fördumning och identitetspolitik har tagit ett starkt grepp om klimatfrågan. Stora privata och statliga mediehus lever i symbios med den privatiserade klimatskräcken som för dagen gärna bildsätts med grupper av skolbarn som likt medeltida självspäkare och gisseltåg drar runt och propagerar för naturens straff (på medeltiden Guds straff) mot mänskligheten.

” Fördumning och identitetspolitik”?
Ja, jag förstår precis vad Widar menar.
Jag läser SvD, jag lyssnar på radion, jag tittar på stats-TV:n.

 

Löfven – en man utan heder

Unknown
En god vän påminde mig häromdagen om mitt dåliga minne.
Syftet var inte att chikanera mig, utan fastmer påminna mig och oss alla om hur korta våra minnen är – och framför allt – vad är det som gör att vi inte minns uttalanden som i normalfallet skulle förorsakat en revolution i andra länder.
Men i Sverige tiger man!

Det min vän ville påminna mig om är ett löfte från nuvarande statsminister då han under 2014:s valrörelse utlovade alla cancerpatienter vård inom 4 veckor.

Vilken cynism!

Att karln inte skäms!

 

P.S. Antalet personer som inte fått en operation eller fått träffa en specialist inom vårdgarantins 90 dagar har gått från 44 000 till 86 000 under senaste mandatperioden.

 

Ett axplock för framtiden.


Februari månad har jag alltid förknippat med dagsmeja och takdropp. En hoppets månad* med andra ord. Men även om våren gör sitt bästa, så fördunklas tiden av en stundande apokalyps; inter– som nationellt.
Det är bara att följa nyhetsrapporteringen i stort som smått, så känner jag att jag helst bara vill krypa ner under täcket och försvinna – för stunden. Moln som Trump, Jinping, Putin, Erdogan, Duarte, Jong-Un m.fl. räcker mer än väl för mig, för att uppleva total solförmörkelse. Därtill förmörkas min himmel av ”Swedebank´s penningtvätt”, ”bankernas ohemula miljardvinster”, ”arvodes-racen i EU med Cecilia Wickströms extraarvoden om 70.000:- i månaden som exempel”, ”Fackförbundet Ledarnas korrupta leverne”, ”den avlyssnade Vårdguiden”, ”UD och Gui Minhai” … … … osv. osv.
Och även om solen kommer så småningom kommer lysa på ond som god, så har murvlarna redan börjat skriva om kärnvapenkrig, ”storebror ser dig”, börskrasch, stundande skogsbränder, förväntade värmeböljor, kommande lågkonjuktur, fascismens återkomst, och andra hotfulla tecken i skyn.

Det enda som möjligen skänker mig tröst i dessa, våra yttersta tider kan kanske vara ett gulnat tidningsurklipp som jag hittade på nätet, se ovan.
Kanske jag har 10 apokalyptiska år framför mig innan det är så dags … …

 

  • (Tyvärr, för min del, så grumlades hoppet om ljusare tider av en viss eftersläpning, som blev uppenbar på min födelsedag. Istället för att få presenter som skulle kunna användas om våren, så fournerades jag med skridskor, hockeyhjälmar, hockeyklubbor, vantar, skidor och annat som påminde om den gångna vintern).

 

Vi ett fredens folk?

Sommaren 1965 gick jag högvakt.
Under två veckor fick vi lära oss att gå i snörräta led, sätta på bajonett, rycka säkerhetsluckan, men framför allt att putsa skor.
– Are you commanders? frågade amerikanska turister. Vietnamkriget pågick för fullt och på topplistorna spelades Ballad Of The Green Berets. Att vi från P10 i Strängnäs bar mörkblå baskrar än mindre var krigshjältar spelade inte någon större roll. Tidsandan gjorde oss, 25 befälselever från läkarplutonen, varav en var passgångare, till någon sorts andliga övermänniskor.
Unknown.jpeg
I alla händelser inträffade en incident, med efterföljande replikskifte, en tidig sommarmorgon vid 4-tiden.
Lejonbacken var avstängd med rep vilket skulle förhindra ”obehöriga” att passera.
Ett par överförfriskade finnar – på nedåtgående – fick för sig att de skulle kliva över repet i den nordliga delen av Lejonbacken.
Enligt instruktion lämnade jag då min vaktkur, sträckte upp höger hand och ropade, HALT!
– Vad gör du om vi shiiter i din order?
– Då ropar jag HALT! ännu en gång.
– Och om vi shiiter i det också, vad gör du då?
– Då kallar jag på patrullen! (Som antagligen låg och sov, två slottsportar bort.)
– Då hinner vi ju passera innan de kommer – joo!
– Då ropar jag HALT … HALT eller jag skjuter skarpt – (dvs ryckte säkerhetsluckan på K-pisten.)

De två finländarna skrattade lite förläget och sade:
–Tu … vet tu – i Finland, där skjuter vi direkt.

Och kanske är det där den mentala skillnad ligger hos oss och vårt östra broderfolk.
Så kände jag i alla fal idag när jag lyssnat till vår utrikesministers senaste utrikesdeklaration.

Fader vår

Vi, i Sveriges avlånga land, har begåvats med en ny infrastrukturminister – en herr Tomas Eneroth. I gårdagens Aktuellt framträdde han i en intervju där alla svar på intervjuarens frågor inleddes med – ”därför satsar vi nu 100 miljarder …”.
Jag tror att själva inslaget egentligen handlade om att olyckor i icke-planskilda järnvägsövergångar, men övergick mer och mer hur illa Sveriges järnbanor fungerar.
Gång på gång fick herr Eneroth svåra på frågan om alla tidigare underlåtenhetssynder, men svaret blev alltid detsamma: ”… därför satsar vi nu 100 miljarder …”. (min korr.)
Ständigt blickade han framåt. Ett politiskt trick som alltid används av politiker när historien blir alltför obekväm.

images

Innan jag går vidare vill jag berätta om en liten petitess som numer, även den, kommer  hängas in i historiens klädkammare.
En affärsresenär planerade att åka från Göteborg till Hudiksvall med byte i Stockholm. Det anslutande tåget, visade det sig, hade blivit inställt och resenärerna hänvisade till ett senare tåg … som också blivit inställt!, vilket informerades om vid den tidpunkt då tåget skulle avgå. Nu tillhör det pjäsen att resenären hade sitt hem i Stockholm, varför han kunde åka hem och lägga sig för några timmars sömn – stiga upp klockan 4 för att ta bilen till Hudiksvall … arbeta 8 timmar och sedan en returresa på dryga 4 timmar.

images-1.jpeg

Fader vår!

 

Vår resenär vill härmed tacka ”hela svenska folkets järnväg”, men framför allt vill han rikta ett speciellt tack till inrikesminister Thomas Eneroth, som istället för att leva i nuet vill satsa på höghastighetståg.
Ursäkta; men kan inte denna prioritering vara annat än ett slag i ansiktet på dagens användare av det horisontella planet när Vår inrikesminister tycks ha rest sina tankar vertikalt.

Det ligger nära till hands att travestera Fader vår … räls oss från ondo!

 

 

 

Korten på bordet

images
Hur jag än vrider och vänder på problemet, har jag haft svårt att förlika mig med de olika turerna i den senaste regeringsbildningen. Man skulle kunna betrakta det politiska spelet, med endast vinnare, efter den 9 september som ett parti poker. Men redan dagen därpå började oron att sprida sig, då de inblandade vid tidigare spelomgångar varit vana vid att spela bridge. Men – trots allt – låtsades alla som om de att de satt nöjda med de kort de fått. Men så var det där med Svarte Petter – ett kortspel där det gäller att utse en förlorare snarare än en vinnare. Men Svarte Petter ingår ju inte i pokerspelet. Men lika förbaskat – han fanns där! Men eftersom ingen vill ha honom med i spelet så enades övriga spelare att man istället skulle spela Canasta – det där spelet man spelar med 2 lekar – eller 104 kort om man så vill.  Men inte nog med det! Oredan blev än större när en del påstod att de andra spelade Tummen upp, men egentligen hette spelet bluffstopp. Förvirringen var total. En av spelarna ville syna korten hos en medspelare för att se om han inte hade Svarte Petter i sin lek. Då ingen trodde på honom så enades kvarvarande spelare om att spela Skitgubbe, som småningom övergick i Svälta räv. Förutsättning var dock att bara fyra spelare skulle sitta vid bordet. Och han som satt satt på sin kant med, vad han trodde bara trumf på hand, började surade för att om han inte fick vara med. Och om så blev fallet så skulle han släppa in Svarte Petter … ”så de´så!”
– Äh, ge honom några kort så kan han sitta och leka för sig själv, sade de övriga. Vi andra kan ju spela svälta räv med resterande 73 kort.

I alla händelser skall det bli intressant och se hur spelet artar sig , sedan alla korten lagts på bordet, och det börjar bli dags att bekänna färg. Faran är dock överhängande att till sist återstår – som vanligt – bara en spelare vid det gröndukade spelbordet läggandes en välkänd patiens.
Idioten är visst namnet.

 

 

Ten years of turmoil

skärmavbild 2019-01-22 kl. 11.27.45

Mr misjudge

På måndag, den 28 januari, sänder BBC Two ett program om förspelet till Brexit, där mr Donald Tusk, Europeiska rådets ordförande, berättar om hur han 2015 avrådde dåvarande engelske premiärministern David Cameron att utlysa en folkomröstning. Men Craig Oliver, Mr Cameron’s före detta informations chef, förnekar att så var fallet. Med andra ord: Ord står mot ord.(sic!)

När jag läser om det kommande programmet, Ten years of Turmoil, är det inte utan att jag spontant associerar till något likartat, som timat i konungariket Sverige bara för några dagar sedan. Huvudpersonerna – hrr Löfven och Sjöstedt – slöt då en ”hemlig” överenskommelse, som sedermera visade sig vara ett antal minnesanteckningar. Vad dessa är värda återstår att se, men jag håller inte för otroligt att SVT 2 kanske får anledning och kontakta sina kollegor i London inom några år.

914752f9-49bf-40cf-b7ff-02c46205fe9e.png

”Så vitt jag minns …”                                                                                            SVT- bild   

Löfvenkvartetten

images.jpeg

Än så länge visas bara dess baksida

 

Löfvenkvartetten en beteckning som ligger nära hands när man skall benämna morgondagens regeringskonstellation. Och för att vinna tid. (Vem orkar alltid rabbla upp S+Mp+C+L?).
Men man skall nog passa sig för att dra alltför långtgående paralleller med Birger Sjöbergs klassiska epos, Kvartetten som sprängdes, även om det i persongalleriet återfinns namn som Första fiolen, Cello, Electrical girl för att inte tala om Skräcktanten, hon som till sist räddar kvartetten från ekonomisk katastrof. Och visst finns det ingredienser som starkt påminner om höstens bisarra regeringsbildning.
Men kanske boktiteln blir än  mer träffande då man beskriver höstens drama som Kristerssonkvarteten.
Ja, t.o.m. persongalleriet blir än mer illusoriskt, även om Skräcktanten i höstens drama berättelse blir originalets motsats.