Är sunt förnuft tillåtet?

Ganna

Axels intensiva skrivande lämnar mig ingen ro. Dels måste jag emellanåt skriva ner till Frankrike och påtala att han inte har skrivit det han trott att han har skrivit, dels skulle ju folk kunna tro att det bara är Axel som skriver här på flanera.se.

Men det mesta har sagts förut, och att tjata om dumt fôlk känns litegrann som att slå in vidöppna dörrar.

Men man kan inte annat än att tycka att det är skönt att sunt förnuft, om än importerat från Europadomstolen, smyger sig in i vårt land. Visst är det bra att det finns regler, så att inte all världens vitryska hjärtsjuka, dementa och halvblinda 92-åringar skulle välla in över våra gränser, men det kan väl ändå inte vara fel att använda sunt förnuft?

Samtidigt säger nu också Reinfeldt att det blir för dyrt att ta sådana hänsyn och att något annat i så fall i stället måste offras. Fan tro’t, men är det så, så får vi väl offra lite sänkt restaurangmoms för att få råd.

Det är helt enkelt så att om vi skall uppfattas – och kanske viktigare, uppfatta oss själva – som ett anständigt land, så måste vi handla på ett sätt som vi inte behöver skämmas för. Det ekonomiska argumentet faller då platt till marken. Det är det som är att uppföra sig anständigt. Att låta ekonomiska skäl väga tyngre än humanitära, det är inte anständigt. Det är inte konstigare än så.

Annonser

Folk i gemen

Är det rätt av Wikileaks att publicera diplomaternas korrespondens?

Denna icke helt ointressanta fråga finns utlagd på SvD:s nätupplaga. Som framgår av det aktuella resultatet är inte frågan avsedd att kunna besvaras med ett enkelt JA eller NEJ – (ställningen är tämligen jämn).

Kanske det är att gå för långt att jämföra Wikileaks med en skvallertant, men vissa paralleller är slående. (Observera att det könsbestämmande ordet ”tant” inte har någonting med min fördomsfullhet att göra, utan används mest för att dra ner frågeproblematiken till en något mer gemen nivå.)

En god vän till mig, sade då han anförtroddes en hemlighet … ”jag lovar att inte säga något, men jag kan inte garantera att den som jag berättar för inte håller tyst …” och detta överfört på Wikileaks kan man tolka som ”det är väl inget fel av Wikileaks att publicera diplomaterna korrespondens, samtidigt som Wikileaks naturligtvis inte kan ta ansvar för hur hemligheterna förs vidare.”

Som alla förstår så haltar resonemanget. Wikileaks vet ju att all världens media hjälper till att sprida allt lokalt skvaller och transformera om det till bypolitik. Följaktligen får vi oss till livs genom framför allt via Aftonbladet och SvD och deras nyhetsvärdering, vad de tycker är värt att föra vidare.

Jag vet inte om det är speciellt mycket att yvas över. De flesta s.k. nyheterna är väl av den digniteten som man kan förvänta sig av ”folk i gemen” – och då inbegrips även diplomater och att ”fint” folk.

Exit Mona

Så blev det till slut övermäktigt. Trycket på Mona Sahlin har efter valförlusten varit ohyggligt och hon har heller inte fått något riktigt stöd från de sina. Så att avgå var till slut det enda hon kunde göra. UNT skriver att hon gärrna hade velat bli historisk, men inte på det sättet: som den enda S-ledaren som aldrig blivit statsminister. Men visst blev hon historisk; hon blev den första kvinnliga partiledaren inom SAP, och det är väl gott så. I samma tidning skriver Erik Pelling att det finns två självskrivna kandidater. Men där har han fel! Det är ju just det som är tragiken för Socialdemokraterna just nu: de har ingen naturlig efterföljare. Lena Mellin i Aftonbladet påpekar också att det kommer att bli svårt att hitta en efterträdare. Den som alla vill ha, Margot Wallström, vill inte bli partiledare. Det har hon sagt flera gånger – och inte så som Göran Persson en gång (eller snarare flera gånger) sa samma sak. Hon har nog helt enkelt vuxit ifrån partipolitiken. Och den andra kandidaten han namnger, Carin Jämtin, är väl inget självklart val?

Mona Sahlin väcker känslor, men inte de stora känslorna som Palme eller Göran Persson. Hon var mer en förvaltare av partiet än en förnyare. Och det räckte inte. Ändå väcker hon sympati, som en boxare som går på den ena stjärnsmällen efter den andra, men hela tiden reser sig på 8 och fortsätter kampen. Men till slut har hon alltså nu kastat in handduken.

Det känns faktiskt lite trist.

”Östros låter som ett eko av Borg”?

Vi kan vänta.

Valanalysen inom det socialdemokratiska partiet pågår för fullt, och efter vad man kan förstå så är alla deltagare mer eller mindre sprickfärdiga med ”läckor” eller ”egna utspel som följd”. SSU-ordföranden vill att hela partistyrelsen skall ställa sina platser till förfogande. Tunga S-namn som Morgan Johansson, Ylva Johansson, Håkan Juholt har på ett eller annat sätt stämt in i kravet. och precis som S-tatsvetaren Stig-Björn Ljunggren konstaterar i  Aftonbladet , inträffar det som ingen helst önskar. Personangreppen ökar i takt med partiledningens resignerade hållning och framför allt i deras brist på närvaro.

Var är Mona Sahlin? Efter det att hon kungjorde att ” nu är det slut”, verkar det som om hon tagit en time-out – vilken i ordningen? Och var är partisekreterare Baylan? Var är Thomas Östros? Var är Thomas Bodström?
Var Urban Ahlin är – det vet vi. Han ligger lågt.

 

Som ni förstår är det inte läge att kasta sig in i denna präktiga baksmälledebatt, men jag kan i alla fall inte undanhålla mig från att konstatera att man uppfattar saker på olika sätt.
I dagens SvD kan man läsa ett Brännpunktsinlägg skrivet av  Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. Rubriken lyder  ”Östros låter som ett eko av Borg”.

Visst kan ekon förvandlas, men inte till den milda grad, va? Vad jag kommer ihåg från valrörelsen så utmärkte sig väl herr Östros mest för, efter att ha lyssnat till Borg, att alltid säga motsatsen.

I skuggan av skogens konung

Skogens konung

Gårdagens presskonferens i älgskogen blev, som väntat en uppvisning i cyklopjournalistik. ”Man – grant” stod de där, uppställda som förväntansfulla drevkarlar och hade bara en sak för ögonen. Nu skulle kungen bekänna sin synd och skuld och lösnummerupplagorna skulle nå oanade höjder. Och så kommer karln och säger att han inte läst boken. Ridå! Där stod journalisterna som fågelholkar och tittade förvånat på när ”skogens konung” gick rakt igenom drevkedjan. I upphetsningen och i förvissningen om  att ”så här lätt får han inte slinka ur greppet”, så kunde man höra någon förtvivlad drevkarl undra om sanningshalten i boken – som kungen inte läst! – istället för att haka på upplysningen från majestätet att han var på väg till Kina.

Se där en möjlighet till att ställa frågor.
Skulle kungen möjligen åka till Kina för att tala de kinesiska makthavarna tillrätta vad gäller de mänskliga rättigheterna i allmänhet eller specifikt; fråga om hur man tänker när man spärrar in en man vars brott är att han förespråkar flerpartisystem och respekt för mänskliga och demokratiska rättigheter; religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet?

Men där stod de – cykloperna!

P.S. Tänk om Alfred Nobel inte fått sin vilja igenom att fredspriset att det skall utdelas i Norge – då hade den kungliga kinaresenären fått ytterligare ett problem på halsen.

Läs förre PO, Pär-Arne Jigenius debattinlägg i DN. Något för cykloperna att begrunda.

Utsända cykloper från Expressen Aftonbladet

Läs även Expressens efterbörd.

OÄRK!

Expressen 4 nov.-10

 

 

Det finns ett onomatopoetiskt ord … OÄRK! … som jag lärde mig för att uttrycka en känsla som inte det inte fanns ord för.
Nu är det dags … OÄRK!

Jag vet inte varför jag inte kan stilla mig och bara betrakta alla dessa journalister som fått för sig att man håller på att uträtta något stort. Jag tänker naturligtvis på de stackars ”gyttjebrottarna” i våra vanligaste kvällstidningar som försöker hålla igång denna nymornade nymoralistiska lervälling.
Jag börjar undra om det kanske ligger något ”vidare” i det som vi ser hända omkring oss.
Vi har fått in SD i Sveriges högsta beslutande församling med sin bygderomantiska moral,
vi har KD som via sitt ombud Peter Althin, tillika ordförande i republikanska klubben som vill göra skvaller till en statsangelägenhet och kvällspressen har börjat moralisera över allehanda egenhändigt tillverkade skandaler. Snart sagt har vi väl en liten svart mustasch på varenda liten gubbe i det här landet.

I alla händelser är det ut det perspektivet som jag börjat fundera.

Är det kanske så att det är dags att sänka ribban? !

Vad jag menar är att det kanske börjar bli dags att  låta kvällspressen få löpa linan ut under parollen ”äckligast är bäst”. Låt kvällspressen dra ner byxorna på sig själva; så långt så att den seriösa journalistiken inte finner det trovärdigt att följa efter. Nu sitter redaktionsledningarna på våra seriösa mediaredaktioner och känner att ” vi måste hänga på – skvalleret har blivit av allmänt intresse”, och legitimerar därmed en dålig journalistik.
Vi har en pressombudsman, vi har pressens opinionsnämnd och vi har en förtalsparagraf. Låt det räcka.

Låt inte kvällspressen dessutom få bli en dömande makt!

Läs exempelvis: Expressen Aftonbladet och en något mer sansad bevakning i skuggan av … SvD och DN

Kungens vandel

Kungahuset upphör tydligen inte att fascinera människor. Nu senast är det naturligtvis historien kring den nya boken om kungen, en bok som just ingen har läst men som alla vill uttala sig om – och nu alltså jag. Vad som verkar uppröra mest är att kungens kompisar brukade ordna fester, där emellanåt kungen deltog, på olämpliga ställen, i en svartklubb som drevs av en åtminstone senare ökänd gangster. När dessa fester, där galanta damer av allehanda slag deltog, ägde rum är det ingen som meddelat, åtminstone inte så jag hört det. ”70-talet” har nämnts, men det kan vara av intresse om dessa tilldragelser inträffade innan Silvia Sommerlath kom in i bilden. Men därom veta vi – eller i alla fall jag – alltså intet.

Här uppstår frågor.

A) Är detta intressant?

B) Vad vet vi, kan man lita på vad författarna skrivit?

C) Har något fel begåtts?

Om vi tar den första frågan först, så kan det vara intressant om svaren på frågorna B) och C) är jakande. Är de då det? Nej. Författarna säger, angående fråga B) att allt är sant. De som sägs ha uttalat sig har sagt att de ingenting sagt eller att allt är ljug. Kan vi gissa att sanningen ligger någonstans mittemellan, dvs att kungen har varit på fest och har haft, får man hoppas, roligt. Ligger det något fel i detta? Troligen inte, eftersom Säpo hela tiden varit med och vakat över att inget otillbörligt sker.

Varför då denna uppståndelse? Jo, för att författarna är journalister och deras kolleger vill hjälpa till att sälja boken och drar därför i gång stora drevmaskineriet.

Jag själv blir mest mycket trött. Och glad över att jag inte var kung under min studenttid . . .

Läs sansad rapportering:  SvD

Drevet går – inte bara i älgskogen, utan främst i Expressen.

Drevet går vidare i AB

Varför förlorade S?

Efter valet – och för all del ganska mycket redan före – har  frågan om varför Socialdemokraterna förlorade valet stötts och blötts. Jag undrar om frågan inte är fel ställd. ”Varför vann Moderaterna och Alliansen?” borde vara en lika relevant fråga.

På det ytliga planet är svaret på den senare frågan lätt att finna: alliansregeringen har skött sig bättre än vad tidigare socialdemokratiska regeringar har gjort och under svårare omständigheter. Ett av flera enkla svar på den första kan hänföras till samgåendet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, partier som, på goda grunder, aldrig setts med blida ögon bland stora delar av de socialdemokratiska väljarna. Men framför allt går det inte att vinna ett val på gamla meriter. För det är väl där som Socialdemokraterna har gjort sitt största misstag: de har trott att de kan leva på det förgångna. På att det en gång var de som byggde upp folkhemmet (även om termen emanerar från högern), att det var under socialdemokratisk regim som Sverige klättrade till toppen av alla listor över länder med den högsta levnadsstandarden i världen. Men man glömde att det också var under deras regim som rutschandet utför på alla listor började och accelererade. Jag tror att det var Lars Stjernkvist som sa att det kvittar om Socialdemokraterna byggde upp folkhemmet om de inte klarade av att administrera och vidmakthålla det under  nya förhållanden. Och var det inte han, så var det någon av de relativt fåtaliga självkritiskt lagda inom partiet som sa det. Eller något i den linjen.

Ett annat svar på frågan om varför S förlorade är att man med en druckens envishet gjort sig av med sina sympatiska företrädare – som just Stjernkvist och tidigare Kjell-Olof Feldt – och satsat på sådana som ingen, utom den allra närmaste familjen, kan älska, som Thomas Östros. Och märk väl, jag skrev inte Mona Sahlin. Men jag kunde säga Göran Persson och Per Nuder, men de avsatte sig ju själva.

I dag skriver signaturen KK, som måste tydas som den ofta skarpsynta Katrine Kielos, en ledare i Aftonbladet, betitlad Det behövs en ny socialdemokrati, om just detta. ”Skyll inte på media, skyll inte på väljarna, skyll inte på Moderaterna, skyll inte på internationella trender och skyll inte på varandra. Världens mest framgångsrika parti förlorar inte så här stort utan att ha varit fundamentalt fel ute på något sätt.”, skriver hon bland annat. Jag har pekat på Stjernkvist som en sansad och tänkande socialdemokrat, men det finns alltså flera. Lotta Gröning är en. Kanske partiet skall söka upp dessa vasspennade kritiker i rörelsen för att få tips om hur det skall agera i fortsättningen? Det viktigaste är, tror jag, att man släpper tanken på att Socialdemokraterna, egentligen, är ett mycket större parti och att detta bara är ett tillfälligt dipp i kurvan. Jag tror att det är viktigt att utgå från att det är ungefär på 30 procent man ligger och lär där förbli, om man inte förmår skapa en ny socialdemokrati.

Demokratins problem*

Demokratiskt val?

Vi lever i en demokrati – ett begrepp som i dessa yttersta dagar fått sina törnar. Och orsaken är den chockvåg som genomsyrat det politiska etablissemanget efter SD:s inträde i vår riksdag.

Faktum är att jag inte riktigt förstår hur man tänker då olika politiska partiföreträdare höjer rösten för att berätta att för sina väljare att SD är parti som inte hör hemma i riksdagen på grund av sin ”främlingsfientliga politik”.
Men – tydligen –  har 5,7% av den svenska valmanskåren tyckt annorlunda.

Nu gäller i alla händelser demokrati i Sverige – förhoppningsvis – och följaktligen står det samtliga partiföreträdare fritt att i stället  påvisa för oss väljare, hur fel SD har i olika sakpolitiska frågor. Något som borde ha gjorts innan vi gick till valurnorna!

Dock; en tendens till att börja sansa debatten kan man se från skilda håll i bl. a. DN, och UNT:s ledarstick,  Lars Ohly i  Aftonbladet och Alice Teodorescu i samma tidning.

* Läs Tingstens bok med samma titel.