Att höras är att synas!

Goder afton!

Redan när jag skriver detta så vet jag att ni är inte så många som kommer att läsa vad jag skriver.
Men det gör inte så mycket för jag har förstått att det spelar väldigt liten roll. Genomslaget är ändå minimalt, såvida det jag skriver inte länkas eller refereras i TV.
Men jag kan ändå  inte annat göra än att skriva om detta pinsamma faktum, sedan jag lyssnat till programmet Publicerat.
(Nu exkluderar jag mig själv i fortsättningen.)

Ett antal kulturarbetare  har skrivit ett upprop som uppmärksammades i programmet, med den generella anklagelsen att media negligerar s.k. icke kommersiellt musikutbud. Som ett ”bevis” framförde författarna av uppropet fokuseringen på Eurovision Contest.

Att symbiosen kultur och säljande lösnummer  hängde ihop vidimerades mycket målande av musikkritikern i Expressen, Gunilla Brodrej, då hon uttryckte hon hellre var ”med vid förlossningen än att stå vid respiratorn” – syftande till de fenomen som uppropet åberopade.

Jag har sedan länge konstaterat att äktenskapet mellan (kvälls)-press och TV är det som regerar svensk kulturpolitik.
När jag växte upp så hette det på affischerna ” Känd från radio och TV”, så fenomenet är inte nytt, men numera har företeelsen accelererat.
Syns du inte så finns du inte! Syns du inte i TV, så skriver inte heller tidningarna.

Låt mig ge ett närstående exempel.
Min son – Martin Sjöstedt är idag en 33-årig musiker, (erkänd som både basist och pianist), aktuell med en världsomspännande turnéer. Han har genom gediget arbete, sedan 13-årsåldern, samlat på sig ett gigantiskt nätverk med unga svenska som internationella musiker. Han övar, repeterar, förkovrar sig cirka 5 timmar per dag,  undervisar på Musikhögskolan samt uppträder kanske vid cirka 200  konserttillfällen per år, samtidigt som han administrerar sin verksamhet. Han har ett antal fasta engagemang  samtidigt som han driver ett antal egna ensambler, allt för att föra svensk jazztradition vidare.
Men han klagar inte.
Han är faktiskt en av få som kan försörja sig på sitt värv.
Han är sprungen ur det rika musikliv som alltid funnits i Uppsala. Även om vägen till jazzmusiken inte varit spikrak, så fanns det faktorer som spelade in. Alltsedan en musikintresserad far spelat sönder alla sina skivor från jazzens guldålder (50-talet), en jazzintresserad lärare i stadens musikklasser samt kontakten med en av hemstadens basister,  har han alltid haft en ambition att bli hörd – som musiker.
Men det räcker inte.
Med förundran har han insett,  som 33-åring,  att det inte räcker.

Man måste bli sedd också.

När Martin började på akademien som 19-åring kände han sig sedd; eller snarare uppmärksammad. Martin var uttagen för sina konstnärliga kvalitéer. Av alla sökande, av alla jazzspelande basister, hade kan – Martin – blivit uttagen. Varför uttagningskommittén valt just honom framgick väl aldrig, men vem brydde sig? Bekräftelsen på att han fanns – som jazzbasist – kom i brevlådan.

Men sedan slöts dörrarna.Han blev en av alla elever på en skola – en högskola som utbildade unga talanger för att stå kulturen i samhället till tjänst.

(Med en grov generalisering kan man påstå att högskolan primärt utbildar instrumentalister till landets fåtaliga symfoniorkestrar – det är fin kultur. I andra hand utbildas musiklärare som har som uppgift att hålla grytan kokande i all evighet – till finkulturens fromma. Och så finns det en grupp till.)

Martin hade blivit antagen att spela kontrabas på ”afro-linjen”. Denna linje är definitivt inte skapad för att underhålla den suktande finkulturen, ej heller för att skapa kulturella utbildningsresurser. Linjen är kanske mer tillkommen för att svara upp mot samhällets underliggande krav på rebellism. Att sedan innehållet i undervisningen var allt annat än rebellisk är en helt annan sak. (Bara att benämningen ”brukspiano” användes – på en del av undervisningen – säger en hel del om den rebelliska andan på högskolan.)

I alla händelser ger högskoletiden kontakter med en massa andra musiker. De flesta utanför högskolemiljön, för det är där som jazzkulturen spirar – och frodas. Det är där som de får möjlighet att utvecklas som konstnärer. Och bli hörda.

Men så en vacker dag står han utanför högskoleporten och livet som fristående musiker – och egen företagare börjar. Härtill ges ingen utbildning. Det vilar en anda av en osynlig hand inom högskolevärlden, som ser till att allt ordnar sig till det bästa bara du delgivits grundläggande insikter inom ditt ämnesområde. Vem lär dig marknadsföring? Vem lär dig fakturering, bokföringens grunder, vårt skatte- och bidragssystem? Vem lär dig något om musikens sociala struktur? Vilka rättigheter och skyldigheter du har gentemot förlag? Vad gäller för regler vad avser upphovsrätten? Och om SAMI och Statens kulturråd? Och vem lär ut hur man skall bli synlig?

Nej, det är tydligen utanför högskolevärlden som kunskapen om det reella skall inhämtas. Genom mun till mun-metoden i jazzen och dess närstående kretsar.

Om du vill bli hörd så måste du bli sedd.

Nu efter femton år har Martin blivit sedd – och blir förhoppningsvis hörd.

Därmed inget ont sagt om ”Hellström”!

P.S. Som ett synligt bevis på Martins (p)  förmåga vill jag gärna förmedla Anna Sise då hon sjunger Fine and mellow;  det syns verkligen att det svänger.

Annonser

Jazz på recept

Hemkommen från Isoleringen* firar jag idag själens återkomst. Jag vet inte var den hållit hus, men den verkar ha anfäktats av läkarskräck, för nästan rent påtagligt kände jag att det var ”något” som lämnade mig vid ingång 70 vid mitt inträde på Akademiska sjukhustet. (Att det kunde ha varit just själen säger jag för det var inte något av någon större vikt som lämnade det köttsliga.)

Men som sagt; på den tredje dagen återkom själen och tillsammans kunde vi avnjuta en massa god musik. Det skulle föra för långt att dra alla de stycken som jag njöt av, men på You Tube hittade vi – kroppen och själen – en intro som definitivt tilltalade min sinnesstämning för stunden.
En svensk sångerska, Anna Sise, med en ”egen” röst tillhör inte vanligheterna, och med en väl sammansvetsad tät kvintett i bakgrund, får jag en idé, när jag lyssnar till henne. Är det inte dags att börja skriva ut jazz på recept?

Hälsningar från Axel och hans själ

*( I. ö. hänvisas till den s.k.”inläggningen” på sep. ställe.)