Morotskaka och politik

images

Protokoll från veckoavslutning på Konditori Fågelsången 19 april 2013.

Vi blir äldre och vi bryr oss inte. Så skulle en sammanfattning av dagens samtal över kaffe och ovannämnda bakverk kunna sammanfattas. Men det skulle vara fel.

Nyss uppstånden från en period av hospitalisering på härvarande Akademiska sjukhuset var detta mitt först besök i verkligheten på ett tag. Allt verkade sig likt; studenterna satt där med sina datorer och gjorde grupparbeten, pensionärer, ensamma eller i grupp letade efter bord och mammor med barnvagnar ockuperade södra delen av konditoriet. Allt var således som vanligt – trots Omar Mustafa och hans öden och äventyr. Naturligtvis kunde vi inte undgå att återigen förvåna oss över företeelsen och dess politiska, religiösa och mediala yttringar. Här är väl knappast platsen för att återge vad vi sa och vad vi tyckte. Alltför mycket har karaktären av truismer, oräkneliga gånger ventilerade i massmedier och i samtal och diskussioner. Vad vi emellertid hade upptäckt i sammanhanget var att vi båda inte längre iddes engagera oss i denna liksom en hel del andra samhälleliga frågor.

”Är det åldern?” undrade vi, men hade inget säkert svar.

Att vi inte ”brydde oss” är alltså en sanning med modifikation, för båda erkände att de reagerat på ett sätt vi inte var så stolta över. Under torsdagskvällens Debatt i tv deltog en dam som i någon mån företrädde Islamiska förbundet och oavbrutet avbröt andra talare på ett sätt som gjorde att både Axel och jag hemma i våra respektive tv-fåtöljer inte kunde kontrollera oss utan röt fåfänga uppmaningar till debattören att hålla tyst när andra hade ordet. Vi var förstås inte så stolta över hur vi reagerade, men tröstade oss med att talespersonen i fråga knappast kan ha vunnit några sympatier genom sitt deltagande i debatten. Alltid något. Problemet, som vi såg det, var att Islamiska förbundet på något sätt ansett sig vara och, vad värre är, av medier tolkats som företrädare för svenska muslimers uppfattning i samhällsfrågor. Det vore som om Örebromissionen eller pingströrelsen skulle uttala sig i den svenska kristenhetens namn.

Vi pratade vidare om politik och politiker och vad det var som ledde till att det är de som vi tycker är minst lämpliga som oftast engagerar sig inom politiken och om hur lite av demokrati som ligger bakom de i demokratisk ordning fattade besluten i olika politiska sammanhang. Axel hänvisade till Anne Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet, som rekommenderades för läsning.

Mycket annat pratade vi om, men vi tror oss inte beröva mänskligheten så värst mycket om vi inte återger det här. Dessutom har vi glömt vad det var.

Annonser

När Atlantis trycker på knappen …

Själv har jag kommit in i något sorts eldorado där Hypnos tycks härska enväldigt. Klockan 10 somnar jag till Kvällsekot och vaknar 8 timmar senare till Morgonekot.  Och av nyhetsflödet att döma så tycks i alla fall det behärskas av samma gud, eftersom skillnaden på s.k. insomnigs-som uppvakningsnyheter är hårfin. Kanske det är just detta faktum att ingenting händer, som är värt att hetsa upp sig av, som gör att jag sover så förbenat bra.
Det enda nytillskottet i P1-morgon som kunde vara värt att hetsa upp sig inför skulle i så fall vara ett inslag om boken, Knapptryckarkompaniet, skriven av  f.d. riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson. Nu är det inte hennes beskrivning av att ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte”, som upprör mig något, utan mer mediernas sätt att behandla den s.k. ”nyhet”. 

För det första verkar A-M Pålsson vaknat ur sin demokratidröm då hon konstaterar att riksdagsmän endast är att betrakta som knapptryckande transportkompani.
Det är väl ingen nyhet! Vi lever ju i en representativ demokrati och där partipolitiken är allena saliggörande. Och de som kandiderar för ett visst parti förväntas därför just vara representanter för sitt parti … på gott och ont!

För det andra, förutom det faktum att Anne-Marie Pålsson levt i samma sorts eldorado som jag, men med den skillnaden att den som härskat i hennes, var Fredrik Reinfeldt, så reagerar jag mot viss journalistiskt beteende. Eftersom nyheten om det knapptryckande transportkompaniet inte är någon stor nyhet, så måste medierna blåsa upp något som är mer säljande. I både SvD och DN gör man stor sak av att framställa statsminister Fredrik Reinfeldt som någon typ av diktator – sådant säljer – men efter att dessförinnan ha lyssnat till P1-morgon, där  Anne Marie Pålsson framhåller att hennes kritik ”inte bara gäller moderaterna, utan det är likadant i samtliga partier”, så kan man undra följande:

Har Anne-Marie Pålsson fått kalla fötter ik sin kritik av Fredrik Reinfeldt?
eller,
Är det, som sagt, medias behov att koka soppa på en spik ?
eller,
Kan det möjligen vara bokförlaget Atlantis sätt att marknadsföra en dussinbok i ämnet?
Och medierna hänger på!

Hjärtats röst.

Det stormar utomhus. Mistralen blåser från norr och för med sig bistra meddelanden. Sålunda berättar SvD att en av Moderaternas mer fritänkande partimedlemmar lämnar partiet och det beroende på oförmågan att landa den otidsenliga frågan om öppenhet vad gäller partibidrag.

Den första maj kommenterade jag partisekreterare Arkelstens (M) uttalande i DN där hon förklarade: Vi vill nu ta vårt ansvar genom att omedelbart och ensidigt börja offentliggöra namnen på privatpersoner som skänker mer än 20.000 kr per år till Moderaterna.
Lite surmulet undrade jag, redan då, vad som låg i hennes värdering av ordet ”omedelbart”, och nu har jag kunnat avläsa resultatet av det som i vissa militära kretsar definieras som uraktlåtenhet att handla.
Anne-Marie Pålsson har valt att avgå!

Ibland undrar jug hur denna vår regering, och då M i synnerhet, är navlad. Det verkar som om man definierar politik som någon typ av intellektuell tävlan, när det samtidigt, i lika hög grad handlar om känslor och ”känslan för”. Igår skrev Daniel under rubriken Är sunt förnuft tillåtet? Ytterligare kommentarer är därför överflödiga.

Möjligen som jag skrev i ett mejl till Daniel: ”Är inte en av hjärtats funktioner den att förse hjärnan med blod?”

/Axel