Att ”fjätervåla”

Unknown

Det är här man kan fjätervåla på riktigt!

– När fjätervålade du senast?
Frågan är kanske inte bland de vanligaste i vårt stressade samhälle och för att vara helt sanningsenlig – ”fjätervåla” är för de flesta ett ganska nytt begrepp. Insikten om vad som menas fanns inte förrän det kom på pränt den  23 februari efter artiklar i Dagens Nyheter och Sydsvenskan! Och kanske inte ens då! Men det som beskrivs i artiklarna av journalisten Ulrika By är just fenomenet – att fjätervåla – efter en vistelse i Fjätervålen. Kanske ger hon i artikeln upphovet till en ny trend– dock utan att använda själva ordet … att fjätervåla. Men det finns där hela tiden … undermedvetet.
Du som, för första gången, ser begreppet ”att fjätervåla”  undrar kanske över ordets etymologiska betydelse, men inte ens SAOL ger någon vägledning. Men själva stammen i verbet fjätervåla – betyder ungefär  ”steg”. Och kanske blir begreppet ”att fjätervåla”  ett första steg vidare mot en ny trend där fenomenet uppkoppling kommer på skam, och istället blir det avkoppling som kommer att gälla.

Visserligen heter det från de styrande att hela Sverige skall leva och då menas 95% av innvånarna i Sverige. Återstår så cirka 5% obygd , som vid en första bekantskap kan ges uppfattning att man gjort en resa tillbaka i tiden, till landet som inte finns – det ouppkopplade. Men som Ulrika By konstaterar i sin artikel att man  kanske i själva verket har gjort tvärtom: rest till det som komma ska, tillbaka till en ickedigital samvaro.
Sug på orden – en ickedigital samvaro. En sådan tillvaro måste vara en lisa för själen där allt vi företar oss numer är beroende av yttre faktorer. Vi har kommit så långt så att vi kan travestera René Descartes; jag är uppkopplad – alltså finns jag.
Men nu kommer motrörelsen.
Börja fjätervåla!

 
Unknown-1

P.S. En nioårig flicka kom inrusande till sin fjätervålande familj och konstaterade upphetsat att hon sett norrsken! Det visade sig att det hon sett för första gången i sitt liv var stjärnhimlen.

Annonser

Informationsminister sökes

Den europeiske unionen har det inte lätt. EU definieras som ett unikt ekonomiskt och politiskt partnerskap mellan 27 europeiska länder, men börjar kanske mer och mer likna ett riskfyllt experiment. Med “avlägsna” nationella ledare som Angela Merkel, en kejserlig Nicholas Sarkozy, en pajas som Silvio Berlusconi och en hoper övriga förhållandevis anonyma statsledare – ja, då är det inte lätt att skapa respekt för unionen.

I ett ledarstick i DN, av den 7 juli, skriver den i EU:s innersta skrymslen och vrår sakkunniga, Annika Ström-Melin, om organisationens demokratiunderskott. Hon skriver: ”Därför handlar den nuvarande krisen (den ekonomiska) inte enbart om euroländernas underskott – utan också om att många medborgare känner att det som händer i Bryssel inte gäller dem.” I kontrast till utrikesminister Carl Bildts skönmålning av EU i sitt sommarprogram så känns Annika Ström-Melins konstaterande mer verklighetsnära.

Hon skriver vidare: Alltför länge har EU framför allt varit ett samarbete mellan ländernas regeringar. Ministrarna och regeringscheferna åker till Bryssel för att förhandla och lösa gemensamma problem. Men var finns folket, de politiska diskussionerna och den fria press som granskar det som sker?

Precis den frågan har hängt alltför länge i luften utan att ha blivit besvarad. I samtliga riksdagsval, alltsedan vi anslöt oss till den europeiska unionen 1995, har vårt medlemskap skjutits åt sidan. Folket/Väljarna har förletts av politikerna att tro att EU är en, visserligen kostsam, filial till Sveriges riksdag.
Men i dagarna blir vi varse verkligheten. Våra förtroendevalda sitter likt sina uppdragsgivare och hukar i väntan på vad som kan komma att hända i Bryssel.

Mitt hopp står därför till den fria press som granskar det som sker. Det är bara att konstatera unionens demokratiunderskott emanerar ur ett gigantiskt informationsunderskott.

Kanske kan Annika Ström-Melin frigöras för större saker och råda bot på detta fenomen?

Zaremba!

Ur askan i elden

DN-journalisten Maciej Zaremba inledde  söndagen den 3 april en artikelserie om den svenska skolan som enligt utsago, i DN:s ingress, kan betraktas som varande i fritt fall sedan kommunaliseringen av skolan inleddes för 20 år sedan. Med stort intresse har jag följt denne, kanske vår ende helt ”fristående” journalist, när han nu tagit tag i det samhälleliga problem som vi ”infödda svenskar” haft svårt att se igenom – svenskt utbildningsväsende. Idag kom den sista artikeln, men fortsättning lär följa.
Det är många faktorer som Zaremba pekar på och frilägger, men Skolverket och kommunaliseringen av det svenska skolväsendet framstår som två grundbultar. Efter kommunaliseringen tycks den svenska skolan ha blivit ett lovligt byte för gnidiga budgetchefer, understödda av flumpedagoger som såg som sitt yttersta vapen att förändra samhället ”till det bättre” genom att göra utbildningen jämlik.

Det vore förmätet av mig att gå närmare in på, analysera och bedöma Zarembas artikelserie – det är mycket som måste smältas först* – utan jag nöjer mig med att citera hans slutkläm i den sista artikeln. Den lär duga bra som trotyl i den debatt som måste följa:

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsyntheten, och det har lyckats alltför väl.

*Läs alla 5 artiklarna nu , även om jag fått ett halvt löfte om artikelserien skall komma ut i ett särtryck. Samtidigt skulle det vara roligt om DN följde upp de ”ansvarigas” eventuella genmälen. Hittills har det varit tyst som i graven.

/Axel

Ett gammalt pussel

För ett antal år sedan visade Sven Melander hur man lägger pussel.

Filmen är faktiskt en god illustration till den artikel man kan läsa i ett inlägg på dagens debatt i DN.

Tre regionalpolitiker har plockat fram en kartong med bitar från 1631 – de gamla länen – och försökt, efter eget gottfinnande, skapa en ny bild av Sverige. Detta är naturligtvis ogörligt, eftersom de gamla bitarna är så förändrade och förvanskade sedan Axel Oxenstierna lade pusslet första gången.
Det vore naturligtvis förmätet av mig och komma med en egen bild, men min undran går ut på att betrakta det län som jag själv tillhör – Uppsala län. Denna gamla pusselbit skapades då länet var ett agrart samhälle med en domkyrka och ett universitet som avvikande företeelser.

Efter ha studerat debattörernas förslag må jag säga att jag, med bästa vilja i världen, inte kan se vitsen med att pussla in denna bit i en region, som skulle omfatta Uppsala, Västmanland, Sörmland, Örebro, Dalarna och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen primära uppgifter handlar om regional tillväxt, infrastrukturplanering, hållbar samhällsplanering och boende, energi och klimat, kulturmiljö och kanske skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Utifrån det perspektivet kan jag inte se vad Uppsala kommun, som nästintill kan betraktas som en förort till Stockholm, har gemensamt med Norra Dalarna, eller Tierps kommun för den delen. På sikt ser jag Uppsala och Stockholms kommuner som en enhet, med starka gemensamma behov att lösa, framför allt inom områdena regional tillväxt och infrastrukturplanering – ett område som ökar med cirka 40.000 medborgare varje år.

Nej, det kanske är dags att slänga det gamla pusslet och skaffa ett nytt med nya fräscha bitar, men med samma motiv – Sverige.

/Axel

Övertramp

"En bedragare"?

I dessa dagar då handbolls-VM löper av sin stapel i bl.a. Göteborg så kan det vara skäl att påminnas om hur denna sport utvecklats. Jag skall inte ha några speciella synpunkter på huruvida spelet utvecklats till sportens fromma eller om det är en, som jag upplever det, en allmän förslappning, men jag är nog inte den enda som reagerar över att s.k. övertramp idag verkar passera obemärkt. Men man kan ju försvara med att allt går ju så snabbt idag så att det säkerligen är omöjligt för en domare att hinna med och därför får en sådan liten företeelse som ett övertramp passera.

Paralellen ligger nära till hands då jag sedan kom att lästa ett ledarstick i DN från lördagen den 8 januari. Ledaren kommenterar fallet med det falska brittiska vaccinlarmet och som visar hur illa det kan gå när kontroversiella rön får stort mediegenomslag. Så långt är förstår jag, men så kommer det några meningar där man verkligen kan tala om övertramp. Och fort går det!
Detta vidimeras av skribentens något oreflekterade insikt. Som ursäkt för hur illa det kan gå skriver han : … Det sensationella har automatiskt nyhetsvärde. Någon tid att vänta på utvärderingar finns sällan.
Detta måtte ha genomsyrat ledarskribenten för i ledaren förekommer en passus som förskräcker. Jag saxar: … Att det finns enskilda forskare som ifrågasätter etablerade sanningar tillhör vetenskapens livsluft … Dessa motvallsfigurer i akademin kan vara aparta vetenskapsmän som inte förmått släppa sina käpphästar …Att avvikarna, som i fallet Wakefield, visar sig vara rena bedragare hör till undantagen. Bedrägerier blir dessutom sällan långvariga i vetenskapssamhället, som ju är uppbyggt kring ömsesidig kritik och testbarhet. Nya rön slår inte igenom förrän de upprepats och belagts ett flertal gånger. De banbrytande forskare som lyckas få vetenskapligt stöd för sin sak kan räkna med ett stort erkännande, kanske rentav ett Nobelpris på sikt. Bedragare visas däremot sällan någon nåd.

De läkare och forskare som tidigare gick tobaksindustrins ärenden är i dag svårt komprometterade. Detsamma kan sägas om de så kallade klimatförnekarna eller anhängarna av kallfusion, möjligheten att framställa kärnenergi vid låga temperaturer.
De s.k. klimatförnekarna ??? Bedragare???

Ursäkta en yngling … (nåja, före detta) … men vad menas med begreppet klimatförnekare? Är det en hurtfrisk individ som säger att det finns inte något dåligt väder … det finns bara dåliga kläder … eller är det en sådan som jag som inte vet tillräckligt om de vetenskapliga sammanhangen? Och är jag i så fall en bedragare?

Som tur är är jag inte vetenskapsman, men det hindrar inte att jag reagerade intuitivt när jag läste DN:s ledarstick. Hur kan en ignorant ledarskribent uttrycka sig så förnedrande om seriösa forskare?

Tydligen går det alldeles för fort på DN:s ledaravdelning och någon tid för utvärdering tycks inte finnas innan man sätter ner foten.

/Axel/

P.S. Av purt intresse sökte jag spåra några av de s.k. ”bedragarna” och fann bl.a andra Åke Ortmark. Och det finns fler.



Återupprätta DO!

För några dagar sedan skrev Hanne Kjöller ett signerat inlägg i DN, med kritiska synpunkter på vår senaste produkt – DO – en organisation som har diskriminering som gemensamt element. Det handlade tidigare om fyra separata verksamheter – ett ombud för könsdikriminering, ett för etnisk diskriminering, ett för diskriminering av handikappade och till sist, men inte minst, ett ombud för sexuellt avvikande. Vad som gjorde att allt ”hälldes upp” på en gemensam flaska kan man bara gissa, men ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv kan anas. Att en organisation, likt ett rött vin, kan komma att förädlas genom lagring har säkert inte föresvävat statsmakterna när man gjord organisationsförändringen.

Den första diskrimineringsombudsmannen, Peter Nobel, 1986-92, gjorde under sin tid framstående insatser inom området antidiskriminering. Diskriminering handlade då om diskriminering på grund av etnicitet och baserades på FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna. Men så, genom en utökad diskrimineringslagstiftning har istället skapats dagens hybrid. Lagstiftarna har försökt tränga in all världens ”orättvisor” i en lag, vilket skulle jämförelsevis vara samma sak som att hälla upp röda-, vita- och roséviner och etikettera produkten VIN.

Jag avser inte polemisera med Hanne Kjöller – hennes exempel på en myndighets oförmåga är talande nog – men samtidigt undrar jag inte om det är dags för integrationsminister Ullenhag och se till att DO måtte återfå sitt tidigare renommé, genom att bryta ut diskriminering på grund av etnisk tillhörighet.
I alla fall ytligt sett, verkar det enklare att  påvisa diskriminering som tidigare kunde relateras till JämO:s, HomO:s och HO:s ämbetsområden, medan tidigare DO:s ämbetsområde just nu verkar alltför brännande för att rymmas i någon typ av ”alla orättvisors Bag in Box”.
Låt inte den nuvarande organisation bli en trampolin för SD och deras gelikar genom  vidare tveksamma beslut från en grumlig organisation.

Skall Mona ensam bära hundhuvudet?

Jag såg i DN i dag att det verkar gå emot det sakernas tillstånd att Mona ensam drar konsekvenserna av valnederlaget och avgår, medan alla de övriga sitter kvar. Är det verkligen så att det socialdemokratiska partiet tycker att det blott och bart är Mona Sahlins skuld att valet gick fel? Har inte Thomas Östros eller Ibrahim Baylan del i att partiet förde fram ”fel” politik?

Efter förra valförlusten avgick Göran Persson, men det var väl redan förutskickat? Fick han gå ensam, eller drog han med sig några fler i fallet, Pär Nuder till exempel? Jag måste erkänna att jag har glömt hur det var, men Nuder satt i alla fall kvar som ekonomisk talesman efter Perssons avgång.

Min fundering, oklar men dock, kretsar kring frågan om det faktum att Mona Sahlin är kvinna har spelat in i fördelandet av skuldbördan.

Influensatider – Pass upp!

Denna morgon har ägnats åt rekreation. Snuvan har slagit till och åter påminns man om livets smittor och deras effekter. Men det är liksom försent, som i mitt fall, och att ägna sig åt förhöjd hygien med handtvätt och att sprita sig.

Som vi lärt oss på senare år så finns ingen bot mot förkylningsvirus; endast lindring via olika beprövade huskurer.  Men observera; inte ens antibiotika hjälper, även om många tycks tro det fortfarande! Dessutom kan man trösta sig med att förkylningen värker ut så småningom av egen kraft. Men bland tar det längre tid.

Associationen till förhindrande av smittspridning ligger faktiskt inte långt bort, när man betraktar alla de virus som smittar samhällskroppen. Framför allt tänker jag på de virus som uppträdde under 1900-talet, men som dessbättre dött ut. Men man får passa sig. Virus muterar och uppträder ständigt i nya skepnader.

ERGO:  bättre huskur än demokrati lär inte finnas.

P.S. Bra huskurer kan man läsa om i författade av Amir Adan i SvD, Lena Ström-Melin i DN och Maria Ripenberg i UNT

Adeln – ett petrifierat stånd?

 

Atavistiska ansiktsuttryck

Ja, jag vet; att ge sig in i en kulturdebatt det är som att läsa Dagens Nyheter på sjön i en segelbåt – i briska vindar. Men det hindrar inte mig för att i alla händelser  kommentera ett debattinlägg på DN:s kultursidor.
Låt mig göra klart från början att jag inte läst boken – ja, ni förstår säkert vilken – och kommer ej heller att göra det, men detta hindrar mig inte från att ha synpunkter på synpunkter.

En Malin Ullgren utsäger, som feminist, att hon inte är emot samlag, vad det nu har med hennes artikel att göra, men kanske det är ett sätt för henne att få acceptens för sina vidare  resonemang. I princip har jag väl inget att invända om det hon skriver, utom när hon betraktar männen, av kvinnor födda,  som patriarkala, men när det  kommer till följande slutledning måste jag invända att jag tycker att hon gjort det väldigt lätt för sig.
Hon skriver: Med adel och ärvda pengar följer en patriarkal kultur som mer än i några andra samhällsskikt bevarat en syn på könen som bara kan beskrivas som en atavism – en historisk rest. Ordet atavism råkar just i det här sammanhanget vara extra passande.
Visst är det tjusigt att man kan hänvisa till ord som atavism, men sedan snubblar hon i terrängen när hon bygger sitt vidare resonemang på vad hon läst i SAOL. Enligt SAOL betyder det ”uppträdande eller arv av egenskap från långt tidigare släktled”, och man kan lägga till att ordets etymologi också handlar om släktskap på fädernet. Se här har författarinnan hittat två små ord, arv och släktled, som hon sedan bygger sin drapa på. För finns det några bättre exempel på arv och släktled än adeln och monarkin?
Med en monarki följer också adel och ärvda pengar, eftersom det är viktigt för den här gruppen människor att ha goda relationer till hovet. Så vi har inte bara kungen, vi har följdriktigt och som en naturlig del av detta statsskick också ett gäng högbördiga hangarounds som präglar statschefen, och därmed konstitutionen, med sina specifika värderingar.

Jag skall inte citera mer ur artikeln, men jag undrar i mitt stilla sinne: Vad har adeln, denna kvarvarande spillra av mänskligheten, med det här att göra. Läser vi inte dagligdags om icke-adliga regissörer, ishockeyspelare, fotbollsspelare, filmskådespelare m.fl. som utövar samma makt som Malin Ullgren pådyvlar svenska adelsmän och monarker. Jag tror inte att man skall göra det så enkelt för sig om man nu vill diskutera monarkins vara eller icke vara genom att  göra det till en klassfråga. Och om man vill söka problemet så tror jag att man får söka längre tillbaka i släktleden och lite längre ner.

I skuggan av skogens konung

Skogens konung

Gårdagens presskonferens i älgskogen blev, som väntat en uppvisning i cyklopjournalistik. ”Man – grant” stod de där, uppställda som förväntansfulla drevkarlar och hade bara en sak för ögonen. Nu skulle kungen bekänna sin synd och skuld och lösnummerupplagorna skulle nå oanade höjder. Och så kommer karln och säger att han inte läst boken. Ridå! Där stod journalisterna som fågelholkar och tittade förvånat på när ”skogens konung” gick rakt igenom drevkedjan. I upphetsningen och i förvissningen om  att ”så här lätt får han inte slinka ur greppet”, så kunde man höra någon förtvivlad drevkarl undra om sanningshalten i boken – som kungen inte läst! – istället för att haka på upplysningen från majestätet att han var på väg till Kina.

Se där en möjlighet till att ställa frågor.
Skulle kungen möjligen åka till Kina för att tala de kinesiska makthavarna tillrätta vad gäller de mänskliga rättigheterna i allmänhet eller specifikt; fråga om hur man tänker när man spärrar in en man vars brott är att han förespråkar flerpartisystem och respekt för mänskliga och demokratiska rättigheter; religionsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet?

Men där stod de – cykloperna!

P.S. Tänk om Alfred Nobel inte fått sin vilja igenom att fredspriset att det skall utdelas i Norge – då hade den kungliga kinaresenären fått ytterligare ett problem på halsen.

Läs förre PO, Pär-Arne Jigenius debattinlägg i DN. Något för cykloperna att begrunda.

Utsända cykloper från Expressen Aftonbladet

Läs även Expressens efterbörd.