Kameraderi på högsta nivå

Kameraderiets högborg

Sverige är ett mycket litet land – ett land där många trådar löper samman. Ett land där kamraderi och kåranda betyder mycket.
Vi har partier, fack, polis, domare, åklagare och andra institutioner där solidariteten blivit en dogm. Samma regler som gäller för börsbolagen högsta företrädare gäller även här. Det förekommer en intern debatt, mellan skål och vägg, men utåt håller man ihop. De få skandaler som uppträder kommer oftast av att någon läcker – gärna genom ombud – och så är media igång.
Den kriminella världen använder sig av målvakter, men den mera sofistkerade världen använder sig av ombud. Resultatet blir dock detsamma. ”Samhället”(?) kan bara åse vad som sker … i lönndom.

Det var inte utan att just dessa tankar flög genom huvudet då jag lyssnade på debatten mellan f.d. JK Göran Lambertz och kriminologiprofessorn Leif GW Persson i gårdagens Aktuellt (13 min in i sändningen). Vad Leif GW tyckte och tänkte om Lambertz framgick med all önskvärd tydlighet och kan avläsas i olika pressreferat och intervjuer*. Men det som jag lade mest märke till, är Leif GW Perssons sista replik i debatten, efter han avfärdat kravet på en kommission med kalla det för ”finalen på en svart fars” som det svenska rättssamhället utgör och samtidigt utnämnt Göran Lambertz till orförande varvid denne svarade: Jamen jag är ju jävig!
(Tyvärr pladdrar programledaren, men jag tycker mig kunna utskilja hur GW nämner Quick-utredningen och namnet Clas Borgström.)

GW: – Ja men du ansåg dig inte vara jävig när du granskade Quickutredningen?

GL: – Nej, det var jag ju inte, var jag ju inte heller…

GW:– Nehej, inte, men Claes Borgström är en av dina bästa vänner

GL: Oh snälla Leif hehe …

Claes Borgström var som bekant försvarare av Thomas Quick, men bytte sedan sida. Göran Lambertz var JK och lade ned en granskning av  Quickfallet 2006. Men nu är de här igen … det gamla gänget. Göran Lambertz som själv tidigare ifrågasatt rättssäkerheten i svenska domstolar och hävdat att det satt oskyldigt dömda i svenska fängelser. Nu går han mot sig själv.

Sorry Göran; men nu skall jag åka in till stan och köpa Hannes Råstams bok. Den verkar ligga i klass med Per Lindebergs om da Costafallet. En annan rättsskandal i kameraderiets högborg – Sverige.

P.S. Läs gärna ett tidigare inlägg om vännerna Claes Borgström och Marianne Ny

* Svd

Läs även: DN debatt där Lambertz får sina fiskar varma efter sin debattartikel i samma tidning.

Rättsrötan är en ”man”*

Mina barn var 8 respektive 5 år gamla. Jag tror att det var lördag morgon – ledig från arbetet – och jag låg fortfarande i min säng då jag slog på radion vid 8-tiden. Jag vet inte om jag uppfattade något mer än att jag lyssnade till en taxichaufför som berättade att han svängde över sin bil på motsatta sidan av Sveavägen där någon blivit skjuten. Eftersom jag arbetade på det ”dåtida” Skandias huvudkontor, S44, hajade jag till. Jag var ju familjär med området kring Sveavägen 44 där taxi chauffören befann sig, men jag uppfattade inte att det var något realt i radioutsändningen. Jag uppfattade programmet mer som ett  repriserande av något banalt teaterstycke – i stil med ”RADIOTEATERN GER”.

Jag kommer faktiskt inte ihåg  hur resten av dagen artade sig, men vad jag minns så reagerade jag ganska rationellt och reagerade först på kvällen då jag bevittnade en basketmatch. Jag kommer ihåg att speakern påbjöd  en tyst minut … men sen var det tillbaka till det normala … dvs till basketen.

Sedan började cirkusen.
Det var kurder; det var PKK –  som visade sig vara detsamma –, det var Balkanspåret, Sydafrikaspåret, fantombilder och längst bort fanns ”ett ljus i tunneln”.
Jag vet inte vad som hände, men plötsligt inträffade det faktum att känslan för en individ som blivit mördad övergick i ett kriminaldrama där teoretisk spårbildning och intellektuell kapacitet kom att stå i centrum. Plötsligt hade det skett en förflyttning  från ett ett tragiskt mord av en levande människa till fokusering av kapaciteten av svenskt polisarbete. En katastrof visade det sig.
Hans Holmér – ett polisiärt kalhygge – ledde utredningen … åklagare kom och gick och så småningom sjönk det svenska folket ner i någon sorts dvala. Fokus förflyttades mer och mer över till att hitta syndabockar. JO-anmälningar haglade. JK hade fullt upp. Organisationsanalytiker tog överhanden.
Nu, idag är det alltså 25 år sedan Olof Palme mördades. Och fortfarande har ingen dömts för mordet.

Visst kan man skriva intressanta böcker och artiklar om Olof Palme som politiker, men för mig handlar Palmemordet primärt om ett brottsbalksbrott som inte kunnat styrkas, men framför allt, rättssamhällets oförmåga att revidera sin egen insats.
Ser man bakåt så kommer jag att tänka på två rättsfall i Sverige, som inte bara upprör, utan där rättssamhället tycks vara mer intresserad av att skydda sitt eget anseende, än att verkligen ta i tu med vad som närmast kan betecknas som inbyggd rättsröta. Ett av fallen är naturligtvis Palmemordet där inkompetens blandat med förtäckt kåranda gett resultatet att man än idag talar om ett s.k. polisspår. Det andra är det s.k. da Costafallet, där samhället på ett obehagligt sätt låter två icke dömda läkare, och därmed  oskyldiga, kränkas i rättssäkerhetens namn. (En bra sammanfattning av  eländet ges på Anders Carlgrens blogg.)

Jag hade höga tankar och förhoppningar om att tidigare JK, Göran Lambertz, skulle vara den som vågade ta bladet från mun och läxa upp rättssamhällets företrädare – detta efter att ha lyssnat till hans sommarprogram 2007. (Lyssna på de första 10 minuterna, så förstår ni).
I det pekade han på den samhällsskadliga kårandan, primärt inom polisen – men även inom domstolsväsendet.
Men sedan, någonstans på vägen, lyckades ”man”* tona ner hans ambitioner och nu är han avväpnad – som justitieråd.

Dessa tankar är de som uppkommer då vi idag påminns om 25-årsdagen av Palmemordet.

* ”Man” är ibland något dubbeltydigt  eftersom ständigt måste undra – <vem är ”man”?
Min titel på denna blogg alluderar dock på boken om ett justitiemord begånget i rättsstaten Sverige – Döden är en man.