En ursäkt som inte hörs

Igår fick jag anledning att skriva på bloggen om mitt älsklingsämne – om det intellektuella kapitalet –  eller dolda värden; värden som inte går att mäta i kronor och ören. Upphovet till min skrivklåda var ett ledarstick i DN signerat Hanne Kjöller och handlade om Per Nuder och hans omtalade girighet.
Nu visar det sig dock att fru Kjöller och alla andra tydligen varit ute i ogjort väder – ( läs Nuders dementi i DN) – varför min vandringskamrat kommit med följande på pekande i en kommentarDet vore mig naturligtvis främmande att raljera med min medvandrare Axel, men den som läst dagens Dagens Nyheter och där läst Pär Nuders redogörelse kan inte annat än erinras den cyniska gamla journalistklyschan: ”Kolla aldrig en bra story, för då spricker den!”

Jaha; så nu sitter jag här med skammens rodnad och bör naturligtvis be herr Nuder om ursäkt för min lättsinnighet att förlita mig på en av våra vanligaste avisor – vilket jag också gör – oförbehållsamt. Men …

Det här gör att en annan fråga väcks, med br Daniel von Sydows kommentar i åtanke – hur ”farliga”  är våra social medier?

Här sitter jag och många andra och skriver härsan  tvärsan på bloggar och twitter, baserade på länkar till andra etablerade medier som Tidningar, radio och TV, i tron att det som sägs är har en hög grad av trovärdighet. Innan social medier gjorde sitt verkliga inbrott skapades drev i medierna genom att redaktionerna baserade sitt grävande på källor som de förlitade sig på, i sin tur. I bästa fall kunde en dementi lindra drevet, men skadan var oftast skedd. Men nu har vi dessutom sociala medier som sprätter allehanda budskap vidare. Ponera att det finns 500 bloggare som kommenterat Hanne Kjöllers ledarstick till låt säga 100 läsare så handlar det alltså om 50000 personer som blivit förledda. Det räcker med att hälften av dessa personer inte nås av Nuders dementi – det vill säga att 25000 personer går omkring i tron att Nuder är en riktig girigbuk ……… och som sedan i sin tur för det vidare till sina vänner  … och som i sin tur …

Den enda trösten är en god väns ord, som uttalade när jag gav honom ett förtroende och sade:
– Du får inte berätta det här för någon annan …
och han svarade:
– Nej, men jag kan inte garantera att den jag berättar det för, inte för det vidare.

P.S. Om fru Kjöller kommer med en ursäkt skall jag naturligtvis förmedla den också!

Annonser

Ny kris i befolkningsfrågan

Som jag kommenterat tidigare, i ett tidigare inlägg,  så beslöt socialutskottet i förra veckan att uppdra åt regeringen att ”förutsättningslöst” utreda frågan om surrogatmödraskap. En idog läsare av denna blogg kommenterade därvid min kria och myntade därvid ett mycket säljande uttryck, som gav mig vidare associationer. Uttrycket föddes då hon, min kommentator, skärskådade kvinnans kön som det mest centrala för, vad hon vill kalla – jag citerar: ett genialt genitalt kapital! – och med tillägget ”riskkapitalisterna kan slänga sig i väggen! Det här har hållit i miljoner år!
Jag skulle inte kunnat uttrycka det bättre – men gav samtidigt upphov för mig att formulera direktiven till den kommande utredningen.
(Man kan ju samtidigt undra varför denna utredning; eller som Hanne Kjöller skriver i en signerad kommentar – annars i utredningssammanhang är det brukligt att man inte uppdrar åt någon att undersöka något som man från början vet är politiskt eller etiskt omöjligt att genomföra.)

Men eftersom beställningen nu är gjord  ville jag att utredningen inte bara utreder det politiskt eller etiskt omöjliga, utan går ett steg vidare och blickar in i framtiden.

Jag vill att utredaren föreslår möjligheter för att möjliggöra fortplantningen till att bli en ren statsangelägenhet. Livet är ingen privat rättighet. Människan ligger samhället till last och skall därför underställas statlig kontroll. Endast ekonomiskt självbärande individer måste vara samhällets vision.
Sålunda skall utredaren genomlysa möjligheten att inrätta en statlig myndighet, vars huvuduppgift skall vara att certifiera och kvalitétskontrollera  tre områden: Spermiebanker, ägganstalter och äggkläckningscentraler. Alla med human förtecken.
Ett centralt område bör dessutom vara ”livet efter konceptionen”, som bör ges en speciell granskning. Utredaren bör därvid lägga stor vikt vid lämpligheten av privata utförare av barnuppfostran.

Vid vägs ände …

Vid dagens slut – de tycks bli mer frekventa ju äldre man blir – läser jag Hanne Kjöllers signerade ledarstick i DN. Den är intressant utifrån en utgångspunkt att hon belyser en annan aspekt av vad som menas med liv.
Det är speciellt en mening som jag lägger märke till i ledarsticket, där hon refererar till en numer pensionerad läkare som upplevt (o)möjligheten att hjälpa en dödsdömd godvän till ett ”värdigt” slut i den ena ändan , men å andra sidan konstaterar att: … numera kan det (livet) handla om att utföra sena aborter för att ett barn har läpp- och gomspalt. En abortsökande kvinna har laglig rätt till ingreppet och sjukvårdspersonalen skyldighet att utföra det.

Hans dubier berör.

En blogg förutsätts att man snabbt skall reagera på olika företeelser, men jag måste tillstå att jag känner en viss ambivalens inför ovan citerade faktum.

Det är OK att ”förkorta livet” i dess begynnelse, men dubierna växer tycks växa, ju längre vi lever.

Är det inte så att vi – de flesta – älskar livet, men samtidigt tycks förnekas rätten att bestämma när vi tycker att det (livet) inte har mer att tillföra?

Om detta skall Daniel och jag tala om på fredag.

Som man frågar . . .

Jag har tidigare ondgjort mig över enfalden i svensk journalistik. Samtidigt har jag bestormats av frågor från Axel som ”Har vi någon Jolo i dag” eller ”Finns det någon Bang?”. Jag har hela tiden fått svara nej på hans frågor, helt enkelt för att det bara finns en Jolo och en Bang. Med läsandet av Tingstens fjäskande brev till Dag Hammarskjöld i färskt minne  så har också den giganten reducerats i min Hall of Fame för svenska journalister, särskilt som han efter dessa brev omedelbart satt sig vid skrivmaskinen och skrivit infama påhopp på Hammarskjöld, som han av någon svårförklarlig anledning led av ett mindervärdeskomplex inför.

Rubriken anspelar på en av dessa tramsiga enkäter som framför allt kvällstidningar frossar i. Man ställde häromdagen i Expressen följande fråga till fyra ”vanliga svenskar” och satte frågan sedan som rubrik: ”Gillar du att dina pengar går till bankchefernas bonusar?” Hur många tror ni svarar ja på den frågan? Nej, just det. Det är lika begåvat som att ställa frågan om vad de föredrar ”krig och elände” eller ”fred och välstånd”. Men man måste väl fylla spalten.

Men det finns undantag. Jag har pekat på Johan Hakelius, som alltid skriver väl och med en innehållslig knorr, som gör en lycklig. Åtminstone för en stund. I Dagens Nyheter kan man alltid med behållning läsa Hanne Kjöllers signerade ledare. Häromdagen skrev hon Bingo för politikerföraktet och gav svar på tal till alla gråtmilda kommentarer i Juholtaffären, om att den avgångne S-ledaren aldrig ”fick chansen”. Läs och gläds – eller irriteras, beroende på grundinställning.

Återupprätta DO!

För några dagar sedan skrev Hanne Kjöller ett signerat inlägg i DN, med kritiska synpunkter på vår senaste produkt – DO – en organisation som har diskriminering som gemensamt element. Det handlade tidigare om fyra separata verksamheter – ett ombud för könsdikriminering, ett för etnisk diskriminering, ett för diskriminering av handikappade och till sist, men inte minst, ett ombud för sexuellt avvikande. Vad som gjorde att allt ”hälldes upp” på en gemensam flaska kan man bara gissa, men ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv kan anas. Att en organisation, likt ett rött vin, kan komma att förädlas genom lagring har säkert inte föresvävat statsmakterna när man gjord organisationsförändringen.

Den första diskrimineringsombudsmannen, Peter Nobel, 1986-92, gjorde under sin tid framstående insatser inom området antidiskriminering. Diskriminering handlade då om diskriminering på grund av etnicitet och baserades på FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna. Men så, genom en utökad diskrimineringslagstiftning har istället skapats dagens hybrid. Lagstiftarna har försökt tränga in all världens ”orättvisor” i en lag, vilket skulle jämförelsevis vara samma sak som att hälla upp röda-, vita- och roséviner och etikettera produkten VIN.

Jag avser inte polemisera med Hanne Kjöller – hennes exempel på en myndighets oförmåga är talande nog – men samtidigt undrar jag inte om det är dags för integrationsminister Ullenhag och se till att DO måtte återfå sitt tidigare renommé, genom att bryta ut diskriminering på grund av etnisk tillhörighet.
I alla fall ytligt sett, verkar det enklare att  påvisa diskriminering som tidigare kunde relateras till JämO:s, HomO:s och HO:s ämbetsområden, medan tidigare DO:s ämbetsområde just nu verkar alltför brännande för att rymmas i någon typ av ”alla orättvisors Bag in Box”.
Låt inte den nuvarande organisation bli en trampolin för SD och deras gelikar genom  vidare tveksamma beslut från en grumlig organisation.