Dags att rensa i debatten

Häromdagen, när jag slog på radion vid 8-tiden på morgonen gick diskussionens vågor redan höga i en s.k. debatt* mellan två politiker. Eftersom jag  inte visste vad det handlade om så fick jag först för mig att det handlade om ett historiskt referat om svensk pilsnerfilm, ni vet där några käringar trätte från var sitt fönster på en innergård på Söder. Ord som vidrigt, patetiskt, snuskigt, haglade samtidigt som man mest talade i mun på varandra. Jag vet inte vilken av damerna som kom Julia Caesar närmast, men jag kan inte beskylla någon för att ha som mål att informera om respektive ståndpunkt.
Efter en stund förstod jag att det handlade om något så trivialt om huruvida det är rätt att läxhjälp skall bli föremål för RUT-avdrag.

Så här i efterhand undrar jag nu: Har det hänt något med vårt diskussionsklimat?
Med risk att framstå som mer än gerontisk, försöker jag ändå framkalla tiden då en diskussion kunde framstå som både bildande och underhållande. De flesta i min generation påminner sig säkert radiodebatter, men även TV-debatter, där intellektuella giganter som Ingmar Hedenius, Herbert Tingsten och Sven Stolpe kunde föra samtal i vilka stickor och strån kunde ryka – men ändå i ordnade former. Men man förde samtal och sedan var det upp till  åhörarna/tittarna att bedöma kombattanternas inlägg.
Samma sak gällde, vad jag minns, dåtidens politiker. Erlander och Hjalmarsson kryddade sina inlägg med humor och välformulerade pikar och även om Hedlund och den akademiskt tråkige Ohlin inte hade samma flyt i retoriken så nog hölls debatterna på en mer saklig nivå än i dag.
Nuförtiden verkar debattörerna ha ändrat karaktär. Nu handlar det tydligen mest om att ”ha rätt”.
Jag vet att de RUT-debatterande damerna säkert gått igenom kursen ”medieteknik”,  där mediekonsulterna inpräntat att man som debattör hela tiden skall föra fram sitt budskap. Jag vet av egen erfarenhet då en mediakonsult, (en f.d. journalist!),  lärde mig hur att hantera journalister:
– Bry dig inte om vad journalisterna frågar; svara alltid med det du vill ha sagt.
Och sådan är tydligen kulturen nuförtiden.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka till den tid då man förde samtal och försökte klargöra vad man egentligen ville ha sagt. Detta hindrar naturligtvis inte att man kan tycka att motparten har fel, men det kan uttryckas på så många olika sätt.
Om jag inte missminner mig så var det just Herbert Tingsten som i en debatt förklarade:
– En av oss kan ha fel. Det är inte säkert att det är jag.

* Om du orkar – Lyssna själv

Annonser

“Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor”

En kulturgärning

I en signerad artikel av Erik Helmersson i DN, konstaterar han att det  har börjat hända något med vår syn på våra intellektuella och att ett nytt intellektuellt klimat håller på att ta form. Han exemplifierar sitt påstående med att rada upp ett antal personer, som  Sven Wollter, Carl Johan De Geer, Katarina Frostenson, Lars Norén, Krister Henriksson, som för 20 år sedan kanske hade ett visst inflytande på kulturella företeelser i samhället, men som numer blivit marginaliserade  – (senast i raden Abba-Benny Anderssons  fåfänga försök att påverka det beslutade Slussen-bygget). Jag instämmer, men konstaterar samtidigt att man måste ta förändringen i det kulturella klimatet i beaktande. Helmersson pekar främst på att de social medierna då han skriver att; den viktigaste förklaringen till att en bokutgivning eller ett teater-cv inte längre är en biljett till debattens frontlinje är förmodligen just de sociala medierna.  Detta har naturligtvis sin betydelse och kan ses som en förklaring till att de flesta kulturdebattörerna idag kommit att framstå som lättviktare i jämförelse med tidigare decenniers – jag tänker då på sådana som Sven Stolpe, Olof Lagercrantz, Herbert Tingsten, Ingmar Hedénius med flera.

Ponera att  man likställer kultur med ”andlig odling” så inser man snart att detta är ett begrepp som håller på att försvinna.

Det mesta av den intellektuella debatten vad gäller bokutgivning, teater- och konst recensioner, eller annan allmän kulturdebatt har antingen kommit att övergå i ett introvert navelskåderi där de flesta mottagarna av eventuella kulturella yttringar inte förstår hälften av vad som skrivs, eller, bestickande nog, kommit att ge vika för kommersiella krav. Numera måste kultur förpackas så att det går att sälja. Och då räcker det inte med fristående, potenta tänkare, utan hela kulturklimatet  i media har kommit att kunna liknas vid vilken  amerikansk reality-serie som helst … med stänk av Jan Guillou och Göran Greider … bara det går att sälja.
Och de intellektuella har bara att rätta in sig i ledet eller förbli ”tysta”.

Nej, som sagt; jag tror inte att Erik Helmerssons analys av synen på våra intellektuella i första hand beror på de sociala medierna utan kanske mest beror på ”det nya” kulturella klimatet. Med Gustaf Frödings tänkvärda rader i huvudet, (återgivna i ingressen), handlar det kanske mer om den obefintliga källsorteringen i media.

Därför media!

Börja källsortera – det handlar om en sanitär olägenhet – men glöm inte att lägga på locket.

.

I stället för Idol

Vissa ord har devalverats och fått sitt ursprungliga – eller för mig ursprungliga – innebörd diminuerad (om nu det ordet finns). Tag ordet idol. Våra vanligaste ordböcker ger ”person som är föremål för intensiv beundran särsk av ungdom”, och det är väl så ordet mest uppfattas. Den lite större SAOB har som första betydelse ”i sht rel.-hist. föremål l. bild som representerar en gudomlighet o. som är föremål för gudomlig dyrkan, avgudabild, ‘avgud””, vilket ju är något annat. Som andra betydelse ger man den i dag vanligare, och särskilt exemplen är intressanta: ”2) bildl., om person, stundom sak, som är föremål för en utomordentligt hög grad av beundran l. kärlek o. d.; jfr AVGUD 2. Dagens idoler. LittT 1797, s. 92. Att Blenda var hans hjertas idol, kunde Herman ej mer neka för sig. KNORRING Ståndsp. 2: 128 (1838). Amerika är.. det moderna Europas idol och förebild. NDA(A) 1929, nr 132, s. 8. Vår barndoms idol och trogne vän, den gamle Jules Verne. SvD(A) 1950 nr 271, s. 8.”

Att ha Jules Verne som idol tycker jag är mer hedervärt än någon av dem som uppträder i tv-programmet Idol, även om jag är så märkvärdig av mig att jag aldrig sett något sådant program. Idoler av det slaget är också mer kortlivade, och ibland har man rentav fel. Som ung tvingades jag ta ställning i frågan om vem som var den största rockidolen, Tommy eller Elvis. Jag höll på Tommy, för jag tyckte Elvis var vulgär och plankade bättre artister, som Little Richard. I dag är det inte många som vet vem Tommy Steele är.

Allt detta var saker som på någon sekund rann genom huvudet när jag under morgonens hundpromenad gick nerför den del av Slottsbacken som leder mot Carolina Rediviva och kom att passera porträttbysten av Dag Hammarskjöld, som taktfullt gömts undan där. Jag gick förbi, läste vad som stod på inskriptionen och tänkte att det känns som om jag skulle ha rätt att säga hej till Dag H, eftersom jag emellanåt suttit och jobbat med hans brev de senaste fem åren. Jag kan inte säga att han blivit något slags idol för mig, det är vi för olika för, men läsandet av hans brev har gjort att han  ytterligare har stigit i min aktning. Jag kan förstå att min far, som delade DH:s intresse för djur och natur, gärna hade sällskap av den ett år yngre landshövdingesonen, när han gick via Slottsbacken och Övre Slottsgatan till läroverket, som hette så på den tiden. Han hade också sällskap av den mer jämnårige Jarl Hjalmarson, som hade den fördelen framför DH att han kunde trolla.

Men det var förmodligen inte detta det här skulle handla om.

DH var i sanning ingen lustigkurre och kunde emellanåt vara lite väl elitistisk i sin kultursyn, men hans förmåga till skarpa och slagkraftiga formuleringar är tilltalande. I ett brev till Henry Olsson klassar han exempelvis Herbert Tingstens  kritik som ”blamant okunnig”. Så’nt gillar jag! Över huvud taget har min respekt för DN:s på sin tid lika fruktade som aktade och avskydde chefredaktör i motsvarande mån sjunkit, efter att ha läst dennes fjäskande brev med propåer om att bli hembjuden till Dag Hammarskjöld i New York för att efteråt som en ilsken knähund – som bekant är ju aggressionen hos hundar omvänt proportionell mot storleken – nafsa generalsekreteraren i hälarna på betryggande avstånd hemma i Stockholm. När jag antydde för min amerikanske uppdragsgivare, som just nu slutför ett större arbete om Dag Hammarskjöld, blev hans reaktion nästan översvallande positiv: ”I think it would be great for you to pick a fight with this man. Lord, how he made DH suffer!”

Någon fajt med Tingsten vill jag emellertid inte ge mig in på, därtill kan jag för lite om honom. Men han har sjunkit i min aktning. Som sagt, idoler kommer och går.


Flashback

Som någon kanske har upptäckt behöver man inte ha något märkvärdigt att meddela sin omvärld när man skriver här. Jag vet inte om jag har det eller ej, men alldeles nyss kom jag att tänka på en sak. Eller till och med flera saker. Axel och jag har ofta talat om att det inte finns några stora profiler inom journalistikens område, ingen Jolo, ingen Bang, ingen Torsten Tegnér och ingen Herbert Tingsten. Detta har vi beklagat, även om jag, ju mer jag läst Tingstens lite fjäskande brev till Dag Hammarskjöld med frågor om att få komma på middag hos Den Store Svensken i New York för att direkt därefter i sina ledare och annorstädes göra sitt yttersta för att förlöjliga honom, antingen själv eller genom sin handgångne man Olof Lagercrantz.

Hustrun går just igenom tidningsurklipp. Det handlar mest om matrecept som hon lever i tron att hon någonsin kommer att bringa i någon sorts ordning. Hon visade mig baksidan av ett sådant recept. Där stod delar av en notis, av typen minnesord, över Per Engdahl, Nysvenska rörelsens grundare och ledare. I notisen stod att han aldrig ångrat sitt ställningstagande för Tyskland under kriget men att han förnekat att han någonsin haft rasistiska åsikter. Jag minns då ett fragment av ett samtal i radio, kanske tänkt som debatt, mellan honom och Tingsten. Tingsten försökte på alla sätt att få Engdahl att förstå hur tokig Engdahls hållning var, men Engdahl slingrade sig vant ur alla grepp. Till slut ledsnade Tingsten och sa något i stil med: ”Men du måste väl ändå hålla med om att det orimligt att försvara en rörelse som tog livet av sex och en halv miljon judar!” Engdahl fnissade till och sa: ”Sex och en halv miljon judar? Det var ju inte mer än fem miljoner!”

Då blev Tingsten tyst. Och det var enda gången jag märkt att han blivit svarslös.

Detta leder till ett annat ständigt återkommande samtalsämne: om den så kallade 68-vänstern. Axel påpekade i dag på vår veckoavslutning på Fågelsången (kaffe och napoleonbakelse) att han läst att KFML som i olika formeringar väl nu utgör Sveriges kommunistiska parti, ett parti som aldrig, inte ens under den allra mest illröda vänstervågen, samlade mer än en halv procent av Sveriges väljare. Och ändå hade de ett sådant inflytande, över medierna, i kulturlivet och även här på universitetet. Vi undrade hur det kunde komma sig att de fått denna genomslagskraft. Framför allt undrade vi hur de då övertygade marxisterna och marxist-leninisterna nu ser på hur de resonerade då, då allt skulle leda till den stora Revolutionen. Hur tänkte de att det skulle gå till, hur skulle livet i detta revolutionära Sverige se ut? Att det inte skulle se ut som i Sovjet eller Kina, det förstod man, ”för de var inga riktiga kommunistiska regimer”, hävdades det.

Det skulle vara intressant om någon ville förklara för oss, för vi kan ärligt talat inte förstå hur de, ofta de mest begåvade av våra samtida, kunde falla för en så romantisk ideologi som så framgångsrikt slog, om inte blå, så djupröda, dunster i ögonen på folk. Nu är de ofta utomordentligt konservativa, på sin höjd socialdemokrater (vilket väl i någon mening är att vara konservativ i dag: att vilja att allt skall vara som det alltid har varit) eller miljöpartister. Men att de än i dag framhärdar i sin övertygelse, på samma sätt som Per Engdahl framhärdade i sin, det vill jag inte tro.