Med rätt att tänka fritt

Vid fredagens veckoavslutning kunde Daniel och jag konstatera att den gångna veckan, ur en aspekt, varit något omtumlande för oss båda. Speciellt ett möte – en träff med en professor emeritus i naturgeografi – blev kanske det som mest kom att vända upp och ner på vår annars så invanda tillvaro.
Under en kortare föredragning fick vi ta del av hur det nuvarande forskningsklimatet fungerar och som genast förde tankarna till Thomas Thorilds devis ovanför universitetsaulans entré.
Man kan undra!
Är det så att den moderna forskningen – även med beaktande av alla tillrättaläggande tolkningar av Thorilds motto – kommit att hamna på en sen, senmedeltida nivå? ( ställdes bl.a.en banbrytande forskare inför inkvisitionens domstol, där han blev tvungen att avsvärja sig allt rörande den så kallade ”felaktiga läran”.) Parallellen till Galileo Galilei låg faktiskt snubblande nära, dock med skillnaden att ”den felaktiga läran” nu handlade om den globala uppvärmningen.

Varken Daniel eller jag har förmågan att tränga in i de rent vetenskapliga delarna, men det var inte utan att vi båda häpnade till den gigantiska dokumentation som uppvisades, som ett resultat av årtionden av forskning. I vartenda framlagt dokument kunde man utläsa att sambandet koldioxidutsläpp och den globala uppvärmningen bygger på väldigt omtvistad vetenskaplig grund. I vissa fall; direkt vilseledande forskning.
Men som sagt, varken Daniel eller jag har förmågan att bedöma alla de fakta som vi fick oss till livs, men fick en insikt i hur den vetenskapliga friheten fungerar i praktiken. Den forskare som har en avvikande åsikt göre sig icke besvär – varken att söka anslag för ”vidare” forskning; än mindre att söka publicera sina rön.
Samtidigt som allmänhet, medierna och politiker av alla schatteringar impregnerats av ”den enda sanningen”, fick vi en insikt om att det finns andra sanningar än de ”allmänt vedertagna” som  gäller för COoch den globala uppvärmningen. Fakta som tydligen inte bör komma allmänheten till kännedom. Konflikten tycks total!
Genom att man dessutom delat upp forskningsområdet i ”klimatkramare” respektive ”klimatförnekare” – de senare räknas som paria – har man dessutom lyckats banalisera en ytterst viktig fråga* . En sorts ”det-vet-väl-alla” – anda har lagt locket på och invektiven haglar i medierna och på nätet över dessa ”missledda” forskare. Och medierna har tyvärr blivit en megafon för ”en sorts sanning”.

Vår sagesman lade inte bara fram bevis för sin tes, utan klagade även på möjligheterna att få andra rön, än de politiskt korrekta, publicerade:
– Det är fullkomligt omöjligt att få in en artikel i t.ex. SvD eller DN!

Paradoxalt nog så stod samtidigt, i fredags, att läsa just i en av drakarna en artikel i Dagens Nyheter, om vikten av att vetenskapen låter publicerar sina rön. Inledningsvis står att läsa: Ny forskning når inte ut i samhället tillräckligt snabbt. Orsaken är att den akademiska världen är för dålig på att kommunicera med yttervärlden. I slutänden är det ett demokratiskt problem, menar flera tunga namn.
I den mycket aktuella och angelägna artikeln framhålls alltså problemet med forskares kommunikativa brister, men inte ett ord om mediernas ansvar att publicera.
Och för att ytterligare accentuera vetenskapens dilemma formulerar  vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz i samma artikel:
– Forskares kommunikationsförmåga påverkar kunskapsnivån i samhället och i förlängningen samhällsutvecklingen. Något som i sin tur påverkar hur vi agerar i viktiga frågor som klimatfrågan, kärnkraften, inställningen till antibiotika och mycket annat.

P.S. Avslutningsvis skulle det vara intressant om någon idé- och lärdomshistoriker mäktade skriva en artikel om rätten att tänka fritt. Kanske vi har något att lära om vår gemensamma framtid.

* Läst i DN:  Ack, om vi åtminstone slapp den korkade uppdelningen i förnekare och alarmister.


Annonser

Övertramp

"En bedragare"?

I dessa dagar då handbolls-VM löper av sin stapel i bl.a. Göteborg så kan det vara skäl att påminnas om hur denna sport utvecklats. Jag skall inte ha några speciella synpunkter på huruvida spelet utvecklats till sportens fromma eller om det är en, som jag upplever det, en allmän förslappning, men jag är nog inte den enda som reagerar över att s.k. övertramp idag verkar passera obemärkt. Men man kan ju försvara med att allt går ju så snabbt idag så att det säkerligen är omöjligt för en domare att hinna med och därför får en sådan liten företeelse som ett övertramp passera.

Paralellen ligger nära till hands då jag sedan kom att lästa ett ledarstick i DN från lördagen den 8 januari. Ledaren kommenterar fallet med det falska brittiska vaccinlarmet och som visar hur illa det kan gå när kontroversiella rön får stort mediegenomslag. Så långt är förstår jag, men så kommer det några meningar där man verkligen kan tala om övertramp. Och fort går det!
Detta vidimeras av skribentens något oreflekterade insikt. Som ursäkt för hur illa det kan gå skriver han : … Det sensationella har automatiskt nyhetsvärde. Någon tid att vänta på utvärderingar finns sällan.
Detta måtte ha genomsyrat ledarskribenten för i ledaren förekommer en passus som förskräcker. Jag saxar: … Att det finns enskilda forskare som ifrågasätter etablerade sanningar tillhör vetenskapens livsluft … Dessa motvallsfigurer i akademin kan vara aparta vetenskapsmän som inte förmått släppa sina käpphästar …Att avvikarna, som i fallet Wakefield, visar sig vara rena bedragare hör till undantagen. Bedrägerier blir dessutom sällan långvariga i vetenskapssamhället, som ju är uppbyggt kring ömsesidig kritik och testbarhet. Nya rön slår inte igenom förrän de upprepats och belagts ett flertal gånger. De banbrytande forskare som lyckas få vetenskapligt stöd för sin sak kan räkna med ett stort erkännande, kanske rentav ett Nobelpris på sikt. Bedragare visas däremot sällan någon nåd.

De läkare och forskare som tidigare gick tobaksindustrins ärenden är i dag svårt komprometterade. Detsamma kan sägas om de så kallade klimatförnekarna eller anhängarna av kallfusion, möjligheten att framställa kärnenergi vid låga temperaturer.
De s.k. klimatförnekarna ??? Bedragare???

Ursäkta en yngling … (nåja, före detta) … men vad menas med begreppet klimatförnekare? Är det en hurtfrisk individ som säger att det finns inte något dåligt väder … det finns bara dåliga kläder … eller är det en sådan som jag som inte vet tillräckligt om de vetenskapliga sammanhangen? Och är jag i så fall en bedragare?

Som tur är är jag inte vetenskapsman, men det hindrar inte att jag reagerade intuitivt när jag läste DN:s ledarstick. Hur kan en ignorant ledarskribent uttrycka sig så förnedrande om seriösa forskare?

Tydligen går det alldeles för fort på DN:s ledaravdelning och någon tid för utvärdering tycks inte finnas innan man sätter ner foten.

/Axel/

P.S. Av purt intresse sökte jag spåra några av de s.k. ”bedragarna” och fann bl.a andra Åke Ortmark. Och det finns fler.