Bikt och franska våfflor. Protokoll från veckoavslutning.

"Du först!"

”Du först!”

Veckans flanerande företogs huvudsakligen per bil. Vi for i Axels nya Chevrolet (made in Korea) till Sigtuna, där jag hade vissa åtaganden av privat natur. Väl framme tog vi oss också en promenad i det oväntat vackra vädret som mötte oss vid infarten till staden, resan i övrigt hade skett i konstant regn. Vi gick längs stranden och Axel berättade om olika tillfällen då han kommit till Sigtuna och inte för egen maskin eller motsvarande kunna ta sig hem igen. Jag berättade lite om mitt förhållande till staden, som skolstad och hembygd för nära anhöriga. När vi kommit till Gunnar Ekelöfs hus och läst minnestavlan över honom och bytt några ord om honom och hans skrivande vände vi åter mot bilen och hemfärden.

På hemresan kom vi av outgrundliga skäl att tala om bikten och den totala sekretess som den omgärdas av. Vi förstod inte riktigt det där och vi kom överens om att vid senare tillfälle ta reda på mer i ämnet. Jag kunde också föreläsa något litet (dvs så mycket jag visste) om Mats Rehnberg och hans avhandling Ljusen på gravarna från 1965, som förklarade den nu spridda seden att tända ljus på anhörigas gravar i allhelgonatid.

Återkomna till hemstaden uppsökte vi traditionsenligt Konditori Fågelsången för sedvanlig veckoavslutning. Denna gång avnjöts franska våfflor till kaffet – en nyhet för Axel, trots att han bjudit på sådana vid tidigare besök. Det påminde mig om mina historier som jag med jämna och ojämna mellanrum återkommer till, som en konversationens galten Särimner, som efter att ha ätits upp återuppstår som ny nästa gång det är dags. Axel har nämligen den goda vanan att alltid glömma bort mina historier, så de är som nya varje gång jag återberättar dem.

Mot slutet av sittningen inträdde en teologiprofessor i bekantskapskretsen, som vi kunde avkräva mer uttömmande detaljer om bikten och den absoluta sekretess som omgärdar den. Så vi slapp googla om ämnet  vid hemkomsten, då Axel skulle vara upptagen med att koka pasta innan han gick på basket. Vår prästerlige vän kunde sprida visst ljus över våra kunskapslakuner, men, som i så mycket, åtskilligt återstår. Han hade till exempel glömt om sekretessen var skyddad i lag, men trodde att så var fallet.images-2

Annonser