Dödskyssen

Många gånger har vi, Daniel och jag, kunnat konstatera hur fokus i media gör att ”allt annat” slinker undan. En liten detalj,(Jytte Guteland utspel) förstoras upp och övergår från ett enskilt uttalande till en mediastorm, som inte bedarrar förrän befälhavaren tvingats lämna sin farkost. När hon, i detta fall, äntligen fattat det avgörande beslutet så börjar analysen – varför lämnade hon fartyget – var det stormen? var det myteristerna? – samtidigt som samma analytiker, i samtliga medier, kastar sig över nästa säljande frågeställning. Kommer fartyget att brytas sönder? Eller; och om det klarar sig – vem skall ta befälet?
Få tittar bakåt.

Det var då ganska befriande att läsa ett litet ledarstick i UNT, signerat av Maria Ripenberg (se bild), om varför (S)-kutan överhuvudtaget kommit in i detta oväder. Hon pekar på den avgångna befälhavarens trovärdighetsproblem och gör en jämförelse med senaste presidentvalet i USA.

Fortsätter man sedan bakåt i denna jämförelse så kan man hitta en herre, Sveriges svar på Sarah Palin, i lä från mediastormen, där han sitter lugnt och betraktar haveriet. Kanske det driver i land en eller annan räddningsplanka där han sitter.

Daniel och jag har många gånger talat om politikens Janusansikten och specifikt reflekterat över Mona Sahlins personliga ”utstrålning”. Att hålla god min i elakt spel har varit hennes starkaste sida, men samtidigt det som kommit att förgöra henne. Hon försökte förnya partiet, men så kom kravet från partiets vänsterflank om att Lars Ohly (f.d.k.) skulle delta. Och där började haveriet – inte av ett enskilt krav från SSU:s ordförande.

Personligen är jag därför  mer intresserad av att få veta vem eller vilka som gav henne dödskyssen.

Läs även: https://flanerase.wordpress.com/2010/08/05/damernas-tjuv/ och

https://flanerase.wordpress.com/2010/05/25/act-naturally-…-please/

Annonser