Progrès?

Via Flaneras gästbok, har följande epos influtit från vår, för tillfället, mest sydlige korrespondent, vari han funderar över det gamla begreppet ”Nya kvastar sopar väl, men de gamla tar bättre i springorna”.

En dag när jag besökte vingården där vi brukar handla råkade jag komma just
när den äldre mannen som arbetar på vingården kom in för att rapportera. Han
hade ägnat förmiddagen åt att räkna hur många vinstockar som dött och som
behövde bytas ut. Hans metod för att räkna var att efter varje hundratal ta
upp en liten sten och stoppa den i fickan på byxbenet. Nu kunde han
rapportera att han hade 14 stenar i fickan och så var det fyrtio till.
Alltså var det 1440 vinstockar som behövde planteras.
Visst var det en enkel och praktisk metod han använt? Men damen som äger
vingården tyckte ändå att han skulle använda den mekaniska räknare som hon
hade givit honom. En liten apparat där man trycker en gång för varje sak man
räknar och när allt är klart är det bara att läsa av det totala antalet på
baksidan av den lilla apparaten. Men det ville inte mannen och skojade om
att det än så länge inte var någon risk för att han skulle tappa byxorna
Och varför skulle han egentligen använda den lilla apparaten? Hans metod var
ju lika bra och dessutom alldeles gratis.

Men kan man verkligen resonera så? Måste inte all ny teknik tillämpas även
om det bara gäller en sådan där liten apparat som kan hjälpa en att räkna?
I Frankrike, ett land där kärnkraften är, om inte direkt helig, så i alla
fall nästan helt utan ifrågasättande och där man tidigt lyckades bygga
snabbtåg som på bara några timmar brakar från den ena delen av landet till
den andra, är det naturligt att använda ny teknik.
Och i samma land går samtidigt mannen i vingården och räknar med hjälp av
småsten. Visst är det underbart? Kanske är det här framtiden ligger. Tänk om
vi skulle försöka behålla det som är praktiskt och bra och bara använda det
nya när det verkligen behövs och låta bli även om det går att tjäna pengar
på en ny uppfinning.

När jag tänker på mannen med stenarna i fickan kommer jag också att tänka på
farbröderna som sopade gatan när jag var liten. Några gick först med sina
sneda kvastar och efter dem kom hästen som lärt sig att gå i precis rätt
takt för att han som körde skulle hinna ta upp de små högarna och skyffla
upp i kärran. Gammaldags? Javisst, men betydligt trivsammare än dagens
gatsopare i hjälm och hörselskydd som istället för en sned kvast har ett
tjutande blåsaggregatet för att få undan löven på trottoaren.  Vari ligger
vinsten frågar jag mig? Jag som dessutom tycker om hästar.

Från obekräftad källa

Från vår skånske korrespondent har följande ornitologiska sensation inkommit:

Skånes Aljazira

Jaktfalkar har funnits länge i historien. Men en skvallerfalk är det väl inte så många som känner till. Kanske är jag alldeles ensam om detta något speciella husdjur, som jag sedan fyra år tillbaka har nöjet att hysa.

Det började med att jag kom i kontakt med Tord och hans patenterade fågelholkar. Jag föll direkt för den anspråkslösa formuleringen ”Världen behöver TeGes produkter”, som är företagets frejdiga slogan. Och på hemsidanwww.tegeprodukter.se beställde jag omedelbart ett antal olika holkar. Bland dem en för tornfalk.

Tillsammans med en granne satte jag upp holken på gaveln till den gamla ladugården som numera är ombyggd till konstgalleri. Efter att bara ha tappat holken en gång och tvingats spika ihop den igen, lyckades vi få den på plats högt där uppe, med utsikt över åkrarna och pågatåget, som precis som de gamla ångtågen i vilda västernfilmerna, glider fram långt där borta i fjärran.

Två veckor senare satt den där. Tornfalken som jag visserligen då och då sett fladdra förbi, men som nu tydligen bestämt sig. Det var på vår gård och i min holk han skulle bosätta sig och bilda familj. Och med en så fin bostad som Tords originalholk, var det tydligen inga svårigheter. Efter bara några dagar satt även hon där uppe på taknocken. Hans fästmö/hustru och blivande mor till kommande ungar.

Nu är det fjärde året de sitter där och tittar på mig när jag varje morgon går ut till brevlådan för att hämta tidningen. Jag brukar stanna till och säga God Morgon. Och så brukar jag höra mig för om det hänt något särskilt. Har det t.ex. utbetalats några nya bonusar till avskedade direktörer? Är det något kärnkraftverk som kapsejsat? Har kungen eller dotter Madeleine hittat på något nytt puts?

Jag ställer frågor och falken tittar på mig. För det mesta reagerar han inte alls, men emellanåt ser jag hur han rycker till och då förstår jag att mina spekulationer stämmer med verkligheten.

Så till exempel sa jag en morgon att jag fått för mig att man skulle sluta tillverka JAS-plan. Att alla som jobbar med det i Linköping skulle få behålla sin lön i tio år, men istället för att tillverka JAS-plan skulle de utveckla nya energisystem.

Då nickade falken och jag förstod att jag kommit på något. Förmodligen hade han redan hört det under någon flygtur uppåt landet.