Det är synd om Mona!

Timmen är sen och det kanske inte är läge att recensera Mona Sahlins avgångstal, och om man därvid anfäktas av hybris, kan man uttrycka … vad var det vi sa?

Men det handlar inte om hybris. Allt är en logisk följd. Om man följer svensk inrikespolitik så är det inte så svårt att framstå som en politikens Zelda. Den femte augusti skrev vi om den stundande dödsdansen, då Mona måste acceptera en icke önskvärd kavaljer. Tjugo dagar senare skrev vi om Mona som ”Ein mädchen für alles!” och konstaterade att ”det kan bara sluta på ett sätt.”
Och nu är vi där.
K-G Bergström summerar  i en krönika det som hela tiden varit uppenbart.

Vårt omdöme sluter sig till tidigare iakttagelser … och den senaste …

Det är synd om Mona!

/

Annonser

Skall Mona ensam bära hundhuvudet?

Jag såg i DN i dag att det verkar gå emot det sakernas tillstånd att Mona ensam drar konsekvenserna av valnederlaget och avgår, medan alla de övriga sitter kvar. Är det verkligen så att det socialdemokratiska partiet tycker att det blott och bart är Mona Sahlins skuld att valet gick fel? Har inte Thomas Östros eller Ibrahim Baylan del i att partiet förde fram ”fel” politik?

Efter förra valförlusten avgick Göran Persson, men det var väl redan förutskickat? Fick han gå ensam, eller drog han med sig några fler i fallet, Pär Nuder till exempel? Jag måste erkänna att jag har glömt hur det var, men Nuder satt i alla fall kvar som ekonomisk talesman efter Perssons avgång.

Min fundering, oklar men dock, kretsar kring frågan om det faktum att Mona Sahlin är kvinna har spelat in i fördelandet av skuldbördan.

Exit Mona

Så blev det till slut övermäktigt. Trycket på Mona Sahlin har efter valförlusten varit ohyggligt och hon har heller inte fått något riktigt stöd från de sina. Så att avgå var till slut det enda hon kunde göra. UNT skriver att hon gärrna hade velat bli historisk, men inte på det sättet: som den enda S-ledaren som aldrig blivit statsminister. Men visst blev hon historisk; hon blev den första kvinnliga partiledaren inom SAP, och det är väl gott så. I samma tidning skriver Erik Pelling att det finns två självskrivna kandidater. Men där har han fel! Det är ju just det som är tragiken för Socialdemokraterna just nu: de har ingen naturlig efterföljare. Lena Mellin i Aftonbladet påpekar också att det kommer att bli svårt att hitta en efterträdare. Den som alla vill ha, Margot Wallström, vill inte bli partiledare. Det har hon sagt flera gånger – och inte så som Göran Persson en gång (eller snarare flera gånger) sa samma sak. Hon har nog helt enkelt vuxit ifrån partipolitiken. Och den andra kandidaten han namnger, Carin Jämtin, är väl inget självklart val?

Mona Sahlin väcker känslor, men inte de stora känslorna som Palme eller Göran Persson. Hon var mer en förvaltare av partiet än en förnyare. Och det räckte inte. Ändå väcker hon sympati, som en boxare som går på den ena stjärnsmällen efter den andra, men hela tiden reser sig på 8 och fortsätter kampen. Men till slut har hon alltså nu kastat in handduken.

Det känns faktiskt lite trist.

Prometheus vs Epimetheus

Idag har vi kunnat lära oss om Pandoras ask genom att många obildade politiska analytiker tror sig veta att Mona Sahlin öppnat Pandoras ask och – ”därmed kan vad som helst hända”. Det är faktiskt inte det myten, om Pandoras ask, egentligen handlar om. Ekot av historiens vingslag är faktiskt mer sofistikerade än så.

Efter alla turer börjar jag nu undra, efter att ha bevittnat analytikernas upphetsning över att kunna relatera till den grekiska mytologin, att det kanske istället handlar om Prometheus. Prometheus  betyder nämligen ”den som tänker före”, och han var bror till Epimetheus, ”den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse).

Så här ser jag det.

Mona Sahlin ville styra det socialdemokratiska partiet i en helt ny riktning efter det att hon tagit över som partiordförande. För att kunna komma i regeringsställning insåg hon att måste ägna sig åt någon typ av blockpolitik. Hon valde Miljöpartiet. Men redan då kom hon till korta. LO och vänsterfalangen (läs Epimetheus) underkände hennes eget manövrerande och förde fram en ny ”fästman” – en friare som Mona Sahlin aldrig kunnat acceptera.
Resten känner vi som historia. Ett sällan skådat ras i opinionssiffror resulterade så småningom i socialdemokratins sämsta valrörelse i modern(?) tid.
Men vad är det märkvärdiga i det?
Centerpartiet och folkpartiet har i dagsläget decimerats i förhållande till den tid då Bertil Ohlin resp. Torbjörn Fälldin drev sina partier och där pågår inte något rätt- och räfstarting.
Nej, det handlar inte om socialdemokraternas ras egentligen; det handlar om Mona Sahlin som Prometheus – den som tänker före – och de, än så länge, anonyma motståndarna … Epimetheusarna – de som tänker tänker efteråt.

Genom att ställa sin – (och alla andras platser ”till förfogande”) – har hon startat en reningsprocess. Ganska symtomatiskt är hennes utfall mot Morgan Johansssons – ( Epimetheus) – eftervalsanalys som riktade udden mot Tomas Östros – där hon … Prometheus, men gav klart besked.
Det handlar inte om rosornas krig – det handlar om höger mot vänster.

Hon är smart hon– Mona Sahlin. Genom att öppna upp för fria spekulationer så lär hon känna sina fiender.

Men hon har definitivt inte öppnat Pandoras ask. Hon behöver inte vara nyfiken – hon känner sina antagonister.

Ergo … inget nytt under solen!

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN

Duellen Sahlin–Reinfeldt

Blev någon något klokare?

Problemen för en vankelmodig person som jag är flera. Dels är ju ingen av de båda duellanterna någon som jag kommer att rösta på, annat än indirekt, som blivande statsminister. Dels tycker jag inte att någon sa något som de inte sagt förut, och det de sa var inte något att skriva hem om. Dels var det Sahlin, som i den nyanlagda viskande rösten, rabblade sitt mantra om att borgarna tagit från de fattiga för att kunna ge åt de rika, och hoppades att någon svagbegåvad tittare skulle gå på det. Dels var det Reinfeldt, som såg mycket trött ut och ledsnare än tillförne, som tålmodigt lyssnade på vad Sahlin sa och sedan talade om att det var precis tvärtom. Eller att det i några fall var bra att ta från de fattiga för att ge till de lite mindre fattiga så att de skulle kunna tjäna bättre och köpa fler grejer så att de fattiga skulle kunna få jobb, och hoppades att någon klenbegåvad stackare skulle tro på det.

Utan att raljera vidare, så vill jag i stället tala om det jag tycker var intressant med debatten. Publikens agerande. Tidigare, när det bara varit en politiker som utfrågats, hade de ju sina egna i publiken som med applåder kunde stärka sin ledare. Där var vänsterpartisterna klart bäst att applådera hela tiden. De hade väl lärt sig under de kommunistiska partidagarna hur man skulle göra. Men nu fick Sahlin fler applåder och oftare, vilket gör att jag tror att det var inrepeterat, särskilt som hon själv var duktig på att avbryta Reinfeldts applåder genom att börja tala innan klacken klappat klart.  Det var intressant att studera.

Men jag kan också ha alldeles fel. I morgon får vi läsa redan på kvällstidningarnas löpsedlar hur det verkligen var: ”Sahlin fick tyst på Reinfeldt” eller ”Reinfeldts knockout i duellen”. Beroende på partifärg.

Jag skall försöka härda ut den vecka som är kvar till valet, men medge att det börjar bli drygt nu!

Expressen.

Aftonbladet

Bocken som örtagårdsmästare

Vem döljer sig här då?

Jag vet inte om gårdagens TV-utfrågning av  Mona Sahlin gjorde att hon kom närmare sin hett eftertraktade position, att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, men en sak fick jag klart för mig.

Tidigare i veckan i Ekots partiledarutfrågning svarade hon att Carl Bildt var den borgerliga politiker som hon skulle kunna tänka sig att samarbeta med – Urban Ahlin må ursäktas.

Därför kan man förstå nu, så här i efterhand, då fru Sahlin försökte bringa reda i det av oppositionens framtagna utrikespolitiska dokument i vilket USA specifikt utpekas, bland andra länder, som den makt som skall dra sig tillbaka, speciellt med sina kärnvapen.
Carl Bildt är säkert bara ett önsketänkande – eller ”en lek”, som Mona Sahlin utrycker det (efter 19 minuter i intervjun).

Men …
visst är det konstigt att en sådan central handling som oppositionens utrikespolitiska dokument skall behöva förklaras – i efterhand. Och om detta dokument skall ligga till grund för svensk utrikespolitik bör nu inte Urban Ahlin – utrikespolitiske talesman för (S) – bara känna sig hotad från höger. Bocken i örtagården lurar mer till vänster.

Läs även Per Gudmunssons artikel i dagens SvD

Stackars Mona

Tilt?

Lyssnade igår morse till Lars Ohly i P1:s partiledarutfrågning. Hal som en ål slingrade han sig genom frågedjungeln. När det passade sökte han framhålla ”de röd-gröna”, och då det inte höll fullt ut, talade han om sig och sitt parti som det enda som förde en rättvis politik*. Stackars Mona!
(Jag har tidigare kommenterat den oheliga alliansen som blev ett faktum 2008, efter det att Mona Sahlin kungjort samarbetet med Miljöpartiet, men fick backa inför trycket från de mer radikala fackföreningspamparna.)

Och så nu – denna morgon – var det så dags för Mona att bekänna färg … ljusröd, rödgrön eller kanske rosenrasande röd? Och detta i skuggan av ytterligare en opinionsundersökning.
Ja, inte blev man klokare av denna utfrågning, men definitivt kunde man förmärka att frågorna och svaren handlade nu mest om ”socialdemokratisk politik”.  De ”röd-gröna alternativet” hade tonats ned. Det är helt uppenbart att den socialdemokratiska strategin ändrats. Nu gäller det att lansera Mona. Hur många gånger sade hon inte – ”om jag får regera”, eller ”om jag får bestämma”, eller det är mitt tydliga besked till väljarna.

Jag konstaterar att det är synd om Mona. Inte nog med att hon skall försöka härma Alliansens grepp att gå samman, som  för fyra år sedan, dessutom skall hon visa på sin trovärdighet som ledare för socialdemokraterna och inte minst skapa förtroende för sin lämplighet som statsminister. En mädchen für alles! Det kan bara sluta på ett sätt.

Stackars Mona!

*Läs även Annika Ström-Melins ledarstick i dagens DN.

P.S. Apropå ovanst. illustration.
Jag tackar för P1:s partiledarutfrågning, som mest påmint om ett flipperspel. Programledarna sköt fram en ”kula”, och sedan fick partiledaren flippa frågan – än hit, ändit – tills den till sist försvann  …i  intet.

Act naturally … please!

Efter att ha läst en artikel i dagens SvD om Carl-Henric Svanbergs framträdanden i samband med ”oljespillet i den Mexicanska Golfen” plus ytterligare att inlägg i samma fråga började jag fundera över – vad är det som händer under ytan? – jag menar inte då inte vattenytan, utan det förytligande som håller på att förflacka all information och nyhetsförmedling. I det här fallet handlade det  om BP ordföranden Carl-Henric Svanberg, som sitter och ler  i samma andetag som han kommenterar en av världens största oljekatastrofer! (?)

Det mesta som det skrivs om i dagens media verkar mer om handla om yta än om innehåll. Inte för att det var annorlunda förr, men den stora skillnaden är att idag får man dessutom en samtidigt förmedlad bild, som ibland understryker innehållet – men vanligare – alltmer förvirrar och förbryllar.
Visst förmedlade TV, även förr, bilder av våra vanligaste politiker, och visst skapade vi oss vissa föreställningar om dem, men på något underligt sätt kom bild och föreställning om personerna ifråga att hänga ihop. (Undantaget som skulle kunna bekräfta denna min tes är väl dåvarande högerledaren Yngve Holmbergs image som Sveriges svar på JF Kennedy.)
Vi hade den ”långe” och evige Tage Erlander, den snustorre Bertil Ohlin, den gnällige Rådom Hedlund m.fl., men oavsett utseende så harmonierade yta och budskap. Men nu har något hänt. Våra makthavare har kommit att bli stereotyper för mig. ”Bilden av” har mejslats fram av konsult- och PR-byråer och utseendet har kommit att framstå som det alltmer väsentliga.

Jag skall naturligtvis inte falla i farstun och ha synpunkter på hur folk ser ut, men jag måste medge att jag har svårt för vissa personers utseende. Jag tänker förvisso inte då på utseendet som sådant, utan det som slår mig är då – när ett ansikte/ett utseende inte stämmer överens med personens budskap. Jag får samma känsla som när någon typ av specialist säger, ”lita på mig”, samtidigt som han kliar sig i huvudet
Exempelvis; jag vet inte vad det är i Mona Sahlins ansikte som gör att hon – oavsett budskap – alltid ”glittrar” med ögonen.( Är det mascaran?)
Ett annat ansikte tillhör Tomas Östros när han tar till orda. Det är alltid olika uttryck i ansiktet – ibland den stränge magistern, ibland den intellektuelle ekonomen, ibland den något överlägset leende – samtidigt som budskapet alltid är detsamma. Allt som regeringen gör är fel och allt som de röd-gröna kommer att göra är rätt. Ytterligare en person är herr Ohly, som tillägnat sig ett skrattande som tycks pass illa i allt vad han säger, men han verkar ha tagit intryck av någon stylist, som givit honom rådet att skratta, ”för kommunister skrattar inte”.

Ett tag trodde jag att jag skulle kunna lyssna till vad dessa makthavare och lyssnade därför till deras budskap i radion. Men ack nej; bilden av personerna är redan för stark. Radio har redan kommit att bli TV – men utan bild. Så stark är bilden!

I det militära hade jag en sergant som lärde oss beväringar att ”när kartan och terrängen tycks stämma överens – då har ni antagligen hamnat rätt”. Kanske en lärdom för våra vanligaste politiker.
Act naturally – Please!

Nu börjar de´

Om åtta månader går vi till val. Och vi är inte ensamma – det handlar, enl. SCB, preliminärt om 7.033.017 personer ytterligare som har möjligheten att tycka till den 19 september. Hur vi skall rösta har vi inte börjat att tala om än, men det ligger nog i farans riktning att vi låter oss styras av lite mer substantiella frågeställningar än de som media låter oss ta del av. Att Mona Sahlin inte går omkring med sin väska i en konsumkasse eller att en moderat riksdagskandidat definierat den s.k. arbetslinjen på sitt eget sätt är inget som vi tror skapar några större eruptioner i väljarkåren. Men tyvärr verkar det som om media tror så. Vår gemensamma förhoppning är att vi, som varande två normalt reflekterande väljare, i det stora kollektivet, tas på allvar och slipper fourneras med dylikt dravel i fortsättningen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6469349.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/riksdagskandidat-i-blasvader-pa-natet_4069071.svd