Efter tjugofem år inom försäkringsbranschen känns det befriande att läsa Johan Norbergs debattartikel i lördagens DN, där han sätter fingret på kanske det mest bedrägliga begreppet i vårt samhällssystem – bristen på eget ansvar. När jag läser JN:s artikel slås jag av hur vissa fundamentala begrepp – om det så ligger på individuell, regional, nationell eller global nivå – återkommer i samhället. Han exemplifierar med hur bankerna utvecklats till att ta allt större risker, och går det åt fanders så krävs att staten träder in. Hans slutledning blir den att man måste sluta att subventionera risktagande och därigenom öka ansvaret hos marknadens aktörer. Detta gäller, i hans artikel, om ansvar på makronivå, men det är inte utan att jag känner igen problematiken på mikronivå. Den så kallade ”nånannanismen” återfinns på alla nivåer. Människor har en tendens att handla mindre ansvarsfullt när det ges en möjlighet att skyffla över ansvaret på någon annan.
Från mitt yrkesliv känner jag igen repliken – ”Äh, det där tar försäkringen hand om!” Men det finns botmedel!
Det bästa sättet från försäkringbolagshåll var att höja självriskerna och göra ”folk” medvetna om att det i längden var billigare att ”ta hand om” och vårda sin egendom – men borde inte samma sak kunna gälla på alla nivåer i samhället. Borde inte alla typer av försäkringar vara behäftade med höga självrisker om det så gäller nödlån från Världsbanken, nationella bankgarantier, statliga lönegarantier, … ja, försäkringar på alla nivåer.
Jag propagerar naturligtvis inte för att avskaffa olika typer av försäkringar, utan vill fastmer återupprätta dessas status som katastrofskydd.
Att det finns svåra gränsdragningsproblem är jag medveten om – hur definierar man begreppet katastrof ? – men färdriktningen måste vara klar på alla nivåer. Man skall, i princip, inte kunna försäkra bort det egna ansvaret.
Bort från nånannanismen!
Och detta borde gälla alltifrån våra vänner grekerna, som till de människor som belastar våra sjukhus med det mest banala åkommor.
Flanera.se 