När alla går in i väggen!

images

Jag är säkerligen en mycket dålig jurist, allrahelst som jag släppte denna vetenskapsgren ganska omgående efter det att jag fått ut min examen. Jag hittade nämligen saker som jag fann oändligt mycket mer spännande i min omgivning En annan anledning till mitt tillkortakommande vad gäller juridiken var kanske att jag redan under studietiden hade en faiblesse för att läsa NJA baklänges. (För den oinvigde kan jag berätta att NJA är en årlig tidskrift och som står för Nytt Juridiskt Arkiv och där man kan läsa referat av Högsta domstolens viktigare domar.) Nu var det inte så att jag som vissa deckareentusiaster läser de sista sidorna för att få reda på vem skurken var, utan jag läste rättsfallet från början till slut, för att sedan memorera rättsfallet baklänges. Och många gånger blev då resultatet för mig att jag kom att ställa mig fråga: Hur kunde det bli så här?
Naturligtvis hamnade jag då snett i juridiken och det gick till och med så långt att en professor B. sade till mig att jag aldrig skulle bli någon riktigt bra jurist; ”du tänker alldeles för mycket ur ett humant perspektiv”. Det uttalandet skrämde mig och känslan sitter där fortfarande.

Varför jag nu associerar till tidiga studieår beror på att jag kommit att läsa en bok – En mördare blir till – skriven av f.d. kriminalkommissarie, Jan Olsson. Och det är en bok, som om man läser de två sista sidorna först, oundvikligen måste ställa sig frågan: Hur kunde det bli så här?

Denne kriminalkommissarie har i skönlitterär form redogjort för ett ”fiktivt rättsfall”, men den som läst Per Lindebergs bok, Döden är en man om det s.k. styckmordet där två läkare som aldrig blivit dömda för påstådda brott inser genast att det ”fiktiva” endast består av en annorlunda dramaturgi.
Författaren har som chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp deltagit som brottutredare i många uppmärksammade brottsutredningar och skriver sin bok från vad man kan kalla insidan. Att det reella ”styckmordet” svävar över denna fiktiva historia om gör boken intressant ur många aspekter, men för mig ger ändå den 50 år gamla insikten om att läsa rättsfall baklänges den största behållningen.

Läs gärna Jan Olssons bok, men börja på sidan 1!*

* … för det gör alla jurister och många andra.
För det är ju bara en deckare – eller …?

Annonser

Norrsken

En lätt rodnad kan anas på kvällshimlen om man, från mitt perspektiv, tittar mot norr. Ett lambertzkt sken kan annas, även om det i takt med aftonstjärnans verkar avta. Advokaten Olsson presenterade ett i mina ögon balanserat inlägg, i den annars så infekterade Quick-debatten på SvD:s Brännpunkt, och avslutar med den mycket relevanta frågeställningen: Hur kunde det bli så här?
Samma frågeställningen hoppas jag också att en av huvuudrollsinnehavarna i Quickdebatten kunde ge ett svar på vad gäller da Costa-fallet. Visserligen har Per Lindeberg väl beskrivit vad som hände i sin bok Döden är en man, men ändå ser jag många parallela delar i Göran Lambertz agerande – då som nu.

Men på den svagt rosa himlen tänds så ett fyrbåk, någonstans på himlen rakt norrut. I granntidningen så ser jag att Kulturhusets konstnärlige ledare skall anställa ett symboliskt bokbål, vars lågor lär flamma upp och uppmärksammas ända ner till Medelhavet … ett bokbål, som tydligen inte lär begränsas till ett antal Tintin-böcker, utan lär äta sig in i åtskilliga bokhyllor.
Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll skall rensas ut.

Hoppsan!
Kanske denne unge man missat ett grundläggande drag i svensk demokrati.

P.S. Och knappt har man vänt ryggen till så är Tintin ”back in town”.  Principen fort men fel har tydligen rått, varför vi, utan bitanka,  kan hälsa ytterligare en medborgare* välkommen in i det demokratiska samhället.

* Behrang Miri