Ny nya kundkapitalet

Jag har en god vän som betalar dyra pengar för en internetuppkoppling för allt vad elektronisk kommunikation heter.
Tyvärr kan han inte titta på TV, eftersom ????
Just det – frågorna hopar sig varför han ringer till det stora företaget och undrar varför ????
Och så har han hållit på i drygt en vecka.

Själv har jag en bank som tar ut en extraavgift om 1,50 för det fall man betalar sina räkningar med annat än plusgiro. Jag har protesterat och undrat och undrat var jag godtagit detta förhållande – en enkel fråga som inte fått sitt svar ännu, efter 6 månader och många påstötningar. Den stora banken behagar inte svar antar jag på grund av att den är  – just det; så stor.

Detta är två pyttesmå exempel som jag antar alla konsumenter av varor och tjänster känner igen sig i och som jag funderat mycket över.
På grund av sin storlek och i kombination med sin, efter alla år, läderartade hud, är det inget av våra stora företag, som bryr sig. Det enda som diskuteras i styrelserummen är tillväxt.
Tillväxt och åter tillväxt!

Jag skulle nu inte skriva detta om inte jag fått möjligheten att träffa en företrädare för ett Sveriges största företag, varvid jag frågade honom hur det egentligen stod till med det gamla uttrycket ”Kunden i centrum”, varvid han svarade med ett generat leende och den retoriska frågan: ”Jamen gäller inte det fortfarande?”

Så här har det blivit.
Alla företag har startat med kunderna som det viktigaste ”kapitalet”. Tillväxten skapade ett behov av att anställa, varefter de anställda kom att ses som den viktigaste resursen. Ökad tillväxt blev såsmåningom ett mantra för att locka till sig aktieägare – och tillväxten kom sedan att bli självgenererande. Växte inte företagen så flyttade aktieägarna sitt kapital inom nanosekunder.
Och i den världen lever vi nu. Tillväxt till varje pris!
Allt detta är ont nog; men kanske det värsta är det faktum att kanske det viktigaste fundamentet för all företagsamhet, nämligen tilliten – tilliten till de stora företagen – håller på att errodera. Inte bara genom moraliskt förkastliga affärsmetoder, utan kanske mest på grund av bristen på uttalat ansvariga.
Men ”kunden i centrum” – gäller inte det fortfarande?
Jovisst!
Men ”kunderna” heter nu – aktieägarna!

Läs: SvD, DN, DN

Annonser

I Kron-Kalles anda

Lagstiftare är vi allihopa… allihopa … allihopa …

Ända sedan landskapslagarna har devisen land skall med lag byggas varit vägledande för våra makthavare. (Om jag inte missminner mig så hade den levnadsglade Karl XV devisen som sitt valspråk – ett valspråk värdigt en man som stod ovanför lagen.)

Ingen levande kan idag med säkerhet uttala sig om antalet lagar och förordningar – men många är de – och framför allt; de skapar arbetstillfällen. Senast i raden av exempel är civilministerns krafttag om att lagstifta ytterligare i Skollagen vad gäller de konfessionslösas rätt i samhället, som både Daniel och jag kommenterat.

Men nu var det inte lagstiftarnas iver som jag vill kommentera utan istället vill jag ondgöra mig över det ”civila samhällets” egna lagar, lagar som de stora företagen och myndigheterna stiftar på eget bevåg och som kommer liksom, som grädde på moset.

Säkert har fler än jag lagt märke till alla de tiotusentals avtal som ingås varje dag, av typ så kallade standardavtal – de där avtalen, som inga läser, men som man måste godkänna för att komma vidare.
Än värre är de avtal som ingås, men som sedan ändras under resans gång, samtidigt som man är avtalsbunden , oftast upp till 24 månader. Läs till exempel om Telias övergrepp vad gäller nätneutraliteten på DN debatt.

Men det är inte heller denna typ av ”lagstiftning”  jag pratar om, utan min irritation handlar om all de avtal som man skulle kunna benämna ”take it or leave it-avtal”.

Jag tar ett konkret exempel från bankvärlden, som skriver sina egna lagar:
Banken Nordea införde för ett antal år sedan en straffavgift för de transaktioner som gjordes via Bankgirot. Avsikten var naturligtvis att styra över transaktionerna till det av Nordea helägda Plusgirot. (Även om avgiften är blygsamma 1,50 per transaktion, så … många pengar blir det!) Men inte nog med detta så fick jag för några månader sedan ett brev från Skattemyndigheten där man helt sonika kundgjorde att fr.o.m. den 15 maj kan svenska skattebetalare bara betala till Skatteverkets bankgiro.
Att be Nordea att ta bort sina enfaldiga straffavgifter var förstås något övermaga – herrar ägare och ledningspersoner har ju vant sig vid en behaglig inkomstnivå – men att Skatteverket ikläder sig lagstiftarens roll, även om det kan ses som myndighetsutövning, känns lite konstigt. Med vilken rätt har de ingått detta ensidiga avtal. Jag kan inte betala min skatt kontant, jag kan inte använda mig av Plusgirot – ”det är för dyrt” enligt uppgift från Skatteverkets jurist.

Varför tassa fram på detta enfaldiga sätt?

Jag har ett mer långtgående förslag:

Skatteverket tar in alla pengar direkt och skickar tillbaka resterande efter avdrag – via förslagsvis Bankgirot! Synd om Nordea, men de kan ju alltid fördubbla avgiften på kvarvarande transaktioner.