Om girigbukar

hans_eriksson

Girigbuk.
Ja, det är inte utan att ett mycket passande ord dyker upp i huvudet när man, i det rosa bladet, läser om vad som försiggår ”in the state of Sweden”.

 

 

I dagens SvD Näringsliv hittar jag en mening  i ett reportage från Swedbanks aktiebolagsstämma:
Swedbank målar gärna upp sig som ett välmående, folkligt alternativ i finansvärden. 

En känsla av deja vu gör att jag trott mig läsa denna mening tidigare, men då löd texten antagligen: Transportarbetarförbundet målar gärna upp sig som ett ett välmående, folkligt alternativ i fackföreningsvärlden.

Denne store transportarbetarbasen, Hasse Ericsson, blev känd, inte bara för voluminösa kroppshydda utan även för ett passande uttalande: Bra grabbar ska ha bra mat! Detta uttalande skall inte blandas ihop med bilden, även om man kan spåra ett visst samband, utan avgavs i samband med att medierna granskade Transportarbetarförbundets representationskonto.
Denna gång handlar det alltså om exakt samma sak, men med den stora skillnaden att kejsaren har kläder på sig och det är inte längre på modet att röka cigarr. Men i övrigt är alla kriterier på ”ordet” uppfyllda. En gammal S-märkt ledare lät sig därför upphöjas ytterligare ett antal procent, närmare 70%, över ”folket”. Arvodet är nu 2,35 miljoner, underförstått … ”bra grabbar ska ha bra arvoden”.
Så nu vet Swedbanks kunder det!

Annonser

Den stora bankbytardagen

Bild 3

Idag inföll den stora bankbytardagen – för mig – inte för att det var så tänkt, men så läste jag i en rubrik  på Svenskans förstasida Bankerna göder ägarna och då kändes det som en lämplig liten uppgift att ägna en annars glåmig förmiddag åt.
Först började jag notera räntan på mitt eget Allt i Ett-konto på Skandiabanken. Här ökade min vilopuls från normala 60 till det nästintill dubbla. (Nog för att jag vet att man redovisar ränta i procent, och det betyder hundradel – men det kändes konstigt att läsa att den intjänade räntan uppgick till hundradelar av en hundradel). Jag ringde upp banken och redan efter 8 minuters väntan fick jag beskedet att ”vi förhandlar inte om räntan” och jag genmälde att jag förstod – ett hundraprocentigt lyft skulle ge räntan 0,1 är väl inget att bråka om. Och eftersom mitt andra konto – ett sparkonto i samma bank – gav räntan 1,05 så borde jag väl jubla.
Ny väntan; Nordeas telefonsvarare informerade om jag väntade kvar, så skulle jag bli uppringd av någon som ville höra om allt gått bra. Efter dryga 10 minuters väntan så fick jag tala med en trevlig flicka som tyckte liksom jag att det var ett oskick att Nordea debiterar 1,50 per betalning om jag använder mig av bankgiro. Nej, man skall betala via deras eget Plusgiro – ”då kostar det inget”. Jag blev kopplad till Nordeas kundombudsman som visste bättre i allt jag frågade om, men att hon inte stod på kundens sida, det framgick med all önskvärd tydlighet. ”Nu har man (!) bestämt att det ska vara så, och vi gör inga undantag”.
Och så var turen kommen till Danske Bank, men där behövde jag inte bli långvarig. Under tiden jag väntade i deras telefonkö, så hann jag läsa i SvD att de skulle börja ta betalt för att man upprättade ett konto i deras bank, och då lade jag på.
Handelsbanken, dit jag hade fått ett personligt telefonnummer till herr Bäck, ”för han hade inte tid” vid mitt personliga besök, men han hade tydligen inte tid att svara nu heller.
Swedbank fick inte ens chansen. När en telefonsvarare kom in och meddelade att väntetiden var 18 minuter och det med en annan artikel i minnet så förstod jag ungefär varthän det lutade. Banken var naturligtvis nedringd av glada ägare – ni vet de där människorna som skrattar hela vägen till banken – som ville gratulera herr Wolf, för räntan på insatt kapital – 9,90 per aktie. Jag vet inte hur många procent det handlar om, men jag har en svag aning om att det i alla händelser handlar om mer än 0,05.

Sammanfattningsvis har jag insett att jag nog aldrig kommer att tillhöra kategorien ”de som skrattar hela vägen till banken”. Jag har bara en from förhoppning om att få känna mig glad när jag lämnar banken.

P.S. Finns det möjligen någon därute som kan hjälpa mig att besanna min förhoppning – jag kan ju inte bara lämna bankerna – för att bli glad.