Läsning för pressekreterare

DownloadedFile

”Upp flyga orden, tanken stilla står”, är det första citatet som jag kommer att tänka på när jag läser vad en enskild minister kan åstadkomma på kort tid. Det andra citatet är Tegnérs ” det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” – (undrar om inte Tegnér hade Hamlet i åtanke när han skrev sina rader?).
Hur som helst så för herr Billströms pladder, pudlar och övrigt struntprat till min husguds, Tage Danielsson,  mycket tänkvärda bok Grallimatik. Det är en bok som jag livligt rekommenderar till alla pressekreterare på respektive partikansli. Här kan man nämligen i inledningskapitlet  få lära sig om struntpratets fysiologi och de olika organens funktioner. Tage Danielsson redogör här för ”de manliga struntorganen” i §1. De manliga struntorganen är hjärnan, munnen och känslorna.
I §3 framgår att struntpratet bildas i såväl hjärnan som hjärtat och som sedan utsänds genom meningslösa signaler till talorganen. ”Ut genom munnen kommer då struntet i form av ljudvågor.”

Ja, det är just här och nu herr Billström befinner sig. Men regeringens pressekreterare bör kanske studera även §4. Där skriver Tage Danielsson :
”Vi skiljer på omedvetet och medvetet struntprat. Det omedvetna struntpratet uppkommer när en hjärna är så liten att den spontant tänker fel …”
”Den medvetne struntprataren däremot har ofta ovanligt stor hjärna (men ofta mindre hjärta). Han eller eller hon tänker först i och för sig logiska och förståndiga tankar; för att påverka åhöraren i viss riktning omvandlas dessa tankar emellertid innan de lämnar personen till strunt. Anledning härtill är antingen att den medvetne struntprataren finner sina teser för svaga för att uttryckas på vettigt sätt, eller också (och vanligare) att han eller hon betraktar åhöraren såsom mer eller mindre korkad och därför uttrycker sina tankar på ett så meningslöst förenklat eller för korkade personer tillrättalagt sätt att struntprat uppstår. Vana medvetna struntpratares nervsystem är så väl uppövat i detta avseende att det automatiskt förvandlar deras tankeverksamhet till rent strunt innan den lämnar kroppen. Processen blir då såsmåningom allt mindre medveten för struntprataren själv; i praktiken kan han i sitt fullt utvecklade skick faktiskt hänföras till de omedvetna struntptarna (självförvållad fördumning)”.

Tack Shakespeare, Tegnér – men framför allt Tage Danielsson vars tes bör spridas vida kring i kvarteren kring Rosenbad.

SvD, SvD

Annonser

Veckoavslutningsprotokoll – ett litet P.S.

I sitt Veckoavslutningsprotokoll skriver Daniel om hur vi talade om likriktningen i dagens debatt. Det var en intressant stund som vi hade på Fågelsången, och som säkert innehöll en hel del nostalgi. Och i den bilden ingick naturligtvis Bodil Malmsten – en författare som ”går på tvärs” genom livet, men berikar oss läsare och antagligen sig själv också. (Eller kanske det skall uttryckas i omvänd ordning.)
Visst finns det många andra goda författare i den svenska debatten, men tyvärr skapas våra föreställningar om hur världen fungerar i våra vanligaste medier. Och här, i det lilla,lilla landet gäller en gyllene regel. En sak i taget!
Alla drar åt samma håll eller kanske bättre – en bild av att alla så kallade ”fristående” skribenter flyter med. Likt alla älvar i Norrland flyter mot havet, så flyter den svenska journalistiken åt samma håll och ändar ut i ett konsensushav. (Vågar jag dra metaforen vidare och påminna om att en av anledningarna till att Östersjön är ett innanhav med bräckt vatten, är älvarnas avrinning ?)*

I alla händelser; jag liksom Daniel har haft förmånen att prata med människor som förstått skillnaden mellan att säga vad man tycker eller att säga vad andra tycker. Eller inverterat; vi stöter mycket sällan på människor i vår omgivning som säger vad andra förväntar sig att de skall säga. De flesta ger uttryck för sina ståndpunkter, men vi vet; det fordrar en viss intellektuell spänst och ett visst mått avmod.

Att jag skriver det sista kan låta förmätet, men du kanske förstår vad jag menar om du får läsa vad en krönikör Lisa Magnusson skriver i Aftonbladet. (Hon kallar sig krönikör, men jag skulle nog hellre kalla hennes skriverier som ”tuta och kör”-journalistik.
Om man läser hennes text, som dessvärre börjar bli legio på våra förr hektografosande redaktioner, så ser man inte en enda nyhet, inte en enda nyskapande reflektion, utan mest handlar det om att skriva under parollen ”äckligast är bäst”.
Och kungahuset är lovligt byte för tillfället.
Jag ställer mig den enkla frågan – varför?
Varför ger Aftonbladet utrymme för en dylik artikel? Finns det ett egenvärde i dessa skriverier?
Har Aftonbladet ingen redaktionschef – dvs en tupp på dygnstacken – längre?

Får jag addera några rader av Tage Danielsson som kanske ger kanske en mer fullödig metafor  ”En droppe, droppad i livets älv, har ingen kraft att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe: hjälp till att hålla de andra oppe!”

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”

Räddaren i nöden

Hej Daniel! (och alla ni andra.)

Så tycks då ytterligare än boksommar gått åt skogen.
Man står därhemma inför bokhyllan och väljer. Ambitionsnivån är hög. Kanske för hög – för så står man några timmar senare och försöker ”sänka” densamma, genom att hitta något lättläst i Pocket-Shop på Arlanda.

Första dagen i Provence så startar jag med Blonde – Joyce Carol Oates tegelsten – som redan efter två dagar blev till en tegelstensmur, om du förstår vad jag menar. Jag skrev om den på bloggen, och sedan dess ligger den där bredvid huvudkudden och tittar anklagande på mig.
Jag vet att jag gjorde ett kardinalfel då jag istället kastade mig över en något tunnare bok – en kortroman eller kanske det handlar om en längre novell. I alla händelser bokens format och omfång var det som avgjorde mitt val. Men … fel! fel! fel! Valet var fatalt. Kafkas Förvandlingen lämpar sig knappast för sommarläsning.
Men som tur är förvarar jag ett väl tummat exemplar av Tage Danielssons Paket – som en litteraturens antabus – och som räddat mig från många litterära haverier. ( När jag kommer hem skall jag som tack ansluta mig till Tages vänner.  (Gör du det med.)

Efter ett dygns konvalescents så var det så dags att återgå till den planerade läsordningen. Det var dags för Bang, skriven av Beata Arnborg. Boken är intressant och välskriven, men ack,ack, vilken eftersmak. Jag tog faktiskt åt mig av ett okänt levnadsöde – ett i stora delar tragiskt levnadsöde, som genomsyrades av Bangs oförmåga att skriva en biografi över Elin Wägner.  Jag blev faktiskt låg av att läsa den här boken. Jag skrev då till dig Daniel:
Bangbiografin har fått mig att börja fundera: För att kunna se framåt måste man göra upp med historien, annars blir det bara ytterligare en ”ny kula” som kommer i rullning – i livets flipperspel!  Har man ett ok att bära måste man avlasta sig detsamma.
Och det var i det läget som hustru Lena skrev på  en lapp  till mig:
Sörj inte det som varit. Ta istället på det som återstår.

Jag har sparat den lappen och använder den nu som bokmärke, och tur är väl det, för vad gjorde jag som nästa val.
Kafka igen!
Processen!!!

Därför … tillbaka till Tage Danielssons mest bärande utsaga: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”.
P.S. Daniel. Till nästa ”fågelsång” får du härmed en uppgift. Hitta en bok som räddar min sommar.

Dagens lönebesked

"Nu vet vi ...!

I dagens nätupplaga av Expressen kan man läsa om vad som  skulle ske om ishockeyspelarnas löner skulle redovisas öppet.

Låt spelarlönerna bli offentliga.
Låt oss se vad stjärnorna tjänar.
Det skulle också sätta mer tryck på de spelare som inte lever upp till sina löner.

Att lönerna för elitidrottare skenat iväg kan man säkert ha många synpunkter på, men nog måste man utgå ifrån att ansvariga arbetsgivare i respektive klubb tar sitt ansvar, då man skriver sina kontrakt.
En öppen redovisning av löner skapar möjligen mer utrymme för journalister och Jantelagstillskyndare att ha något att oja sig över.

P.S. Tage Danielsson skaldade om ohemula löner följande i sin Postilla under rubriken Äldre revolutionärers söndag:

Kan det va rätt att våra söner
har så förbannat höga löner