Tur till Touren

IMG_0435

Så är vi då hemma igen, hustrun och jag, efter att ha begått vår första Tour – live.
Efter att ha beskådat åtminstone 10 säsonger via Eurosport på hemmaplan, så tog vi oss för att uppleva evenmanget in natura så att säga. Etthundranittiosex cyklister hade uppgiften att underhålla etthundranittiosextusen åskadare på sträckan Cagnes-sur-Mer – Marseille. Och detta under cirka 5-10 sekunder per skalle. Vi beslöt oss för det senare alternativet – 10 sekunders – en Tourens ”de luxe” om man så vill, varför vi fattade posto i en liten stad med det vackert klingande namnet Méounes -Les-Montrieux. För att få full valuta gällde det att ställa sig så nära stadens 45-gradiga kurva, för det hade vi förstått att cyklisterna måste bromsa ned och därför kunde skänka uppmärksamhet i upp till 10 sekunder.
Nu kanske man kunde tänka att detta ögonblick var just ”ett ögonblicks verk” – men ingalunda. Vi anlände till Méounes vid tolvtiden, åt en varm sandwich och drack ett glas kallt rosé under platanerna på det lilla torget. Underhållningen, i väntans tider, bestod under de närmaste två timmarna i att beskåda alla bilar som sökte åka igenom staden, men som fick vända och hitta andra vägar. Det handlade om privatbilister, husbilar, lastbilar och övriga nyttofordon. Den lokala polisen såg till att Méounes blev en stängd stad nu, denna dag då staden blivit satt på världskartan, även om det gällde bara för 10 sekunders uppmärksamhet – med ett undantag. En svart limousin gavs tillstånd att passera avspärrningarna och ur bilen klev en mycket soignerad, silverhårig man iförd vitt linnekostym,  för att ta några steg upp till stadens mest fashionabla restaurangs uteservering. Där väntade stadens honoratiores. Stadens borgmästare hade anlänt! Festen kunde börja. (Om det inte varit ett faktum att Jacques Tati varit död sedan många år, så kunde man tro att det handlade om en filminspelning – en nyinspelning av Fest i byn.)images-5
Visst var det fest i byn. Säkert ett tusental åskådare som väntade och väntade bakom de temporära avspärrningarna. På det exakta klockslaget klockan 14.03. så kom så karavanen, ett jippo som består av ett av  sponsorerna sponsrat karnevalståg. Under dryga halvtimmen far mer eller mindre spektakulära fordon fram med unga småfransyskor i högsätet som kastar allehanda gåvor till åskådarna. Det var intressant att se hur tusen människor förvandlades till egoistiska varelser, när de tävlade om att komma åt en liten påse med okänt innehåll … men det viktigaste var att man hade något med sig från Touren – en trofé! Den ende som inte bemödigade sig och nedlåta sig till denna primitiva sysselsättning var stadens borgmästare – (jag kan tänka mig att han redan fått sina gåvor från annat håll när han förhandlat om hur stadens skulle föräras att sättas på den franska Tourkartan) – som lugnt gick omkring utanför avspärrningarna och sög på sin pipa.
Karavanen var nu ett minne blott och gatan befolkades av nöjda såväl som missnöjda åskådare som jämförde sina troféer; nu var det väntan och åter väntan i ytterligare en och halv timme som gällde. Men då – klockan 16.08. – kom de farande. Jag kände vinddraget när de svischade förbi, men ingen av de 196 cyklisterna gjorde ens en ansats att bromsa ned, utan fem! sekunder senare hade de försvunnit bakom kröken.

... och så var dom borta ...

… och så var dom borta …

Snacka om att ha blivit snuvad på konfekten!
10 sekunder blev 5 –  efter 3,5 timmars väntan!
Det bestående minnet av Touren kommer därför framledes att bli den allsmäktige borgmästaren  som  i alla delar påminner mig om Mr Hulot – Jac ques Tati’s figur – där han gick och sög på sin pipa.

P.S. Frankrike har 36 569  borgmästare!

Annonser

En tävling med traditioner

Jag har ett par dagar suttit och låtit timmar förflyta framför tv:n, som visat Tour de France. Min son ställde i dag den raka frågan om jag gör det bara för att det är kul att se andra människor lida. Han menar att det knappast kan vara på grund av något spänningsmoment, eftersom han kommer in och ser att det är en massa människor som cyklar och så var det någon timme tidigare och likadant ser det ut när han kommer in lite senare.

Jag tror att det ärliga svaret på min sons fråga är ja, för roligt är det inte. Och så blir jag irriterad på alla dessa förmodligen höggradigt berusade åskådare som i kalsonger springer i vägen för cyklisterna, viftande med armarna, lyckliga i sin tro att folk kommer att ha sett dem på tv. Fröken Jansson i kassan kommer nog inte att i en av dessa rusiga huliganer  igenkänna den prudentlige kamrer Berntsson, från utlandskontoret på firman, och skulle hon göra det, så tror jag inte att hon tar upp frågan vid kafferasten efter semestern.

Annars är ju tyvärr cykelsporten svårt skadad av alla dopningsskandaler och -rykten, där de senare efter undersökning snart nog blir ytterligare bidrag till den förra gruppen. Det var därför intressant för en gammal serieentusiast att läsa en analys om fusket inom cykelsporten och dess föregångare, La Tour de Gaule. Intet nytt under solen, alltså.

I ensamt majestät

I fredags skedde vaktavlösning på konditori Fågelsången.  Jourhavande bloggföreståndare – Daniel von Sydow – skulle avresa till Västkusten för viss vila, samtidigt som jag återkommit från Frankrike. Eftersom vi endast konverserat via nätet har Flanera.se kommit att brukas sparsamt. Precis som ”it takes two to tango”. Dock, under Daniels bortovaro, har jag nu fått möjligheten att breda ut mig under parollen ”Wenn jemand eine reise tut – i Frankrike” … och i ensamt majestät.

 

 

Lördagen den 2 juli var det tjockt på fransk TV. På France 2 visades Monacobröllop och på France 3 startade årets upplaga av Tour de France.

Med bara en TV skulle det kunna utvecklats till ett växelspel. Hustrun ville titta på ”högdjuren” och deras hattar samtidigt som jag var mer intresserad av Hushovd, Schleck, Contador  och andra fulldopade grabbar.

Hustrun avgick med segern under motivering att högdjurens föreställning inträffade bara en gång, samtidigt som cyklisterna skall göra samma sak – dag efter dag – i 22 dagar. (Att cykla alltså.) Att jag ”tvingades” titta på operettföreställningen var i och för sig lärorikt; dels hur tokigt mänskligheten kan bete sig, dels hur detta kom att återges.

3500 stolar var framställda, varav 1200 inne i kyrkan och 2300 utanför – i 28-gradig värme och gassande sol – där de inbjudna fick åse spektaklet på stora bildskärmar. (Säkert var det många av gästerna som drömde om att det var toalettstolar de satt på under den dryga 3 timmar långa ceremonin – inklusive samling.)

Det viktigaste inslaget i TV-sändningen var la march sur la tapis rouge. Först fick man se när högdjuren lämnade Hotel de Paris med elegant limo, (BMW hade dragit längsta strået), för att de 5 minuter senare anlände till den röda mattan, där de kunde paradera och visa upp sig för 2300, inte lika höga djuren, ”les bestiaux”. (Greppet är genialt och väl känt i historien, hur kungar och kejsare låter tjusa noblessen för att framstå som än tjusigare.)

Här kom  medlemmar ur den diplomatiska kåren, duchess´, markiser, grevar,  prinsar, prinsessor, drottningar, kungar … och till sist när noblessen intagit sina platser inne i kyrkan; då kom:

Le president de la république Nicolas Sarkozy.

Han kom i egen kortege och gick sedan helt ensam på den röda mattan och vinkande, de sista  150 metrarna fram till kyrkan. ( Greppet är genialt och väl känt hur presidenter låter noblessen tjusas av kungar och kejsare, för att senare visa vem det är som bestämmer – men patetiskt)

Albert togs emot av biskopen i Monaco – köksvägen. Charlene kom via en serveringsgång i sällskap med farsan, som mest såg ut som en sydafrikanske bonde iförd ett plagg som han antagligen tidigare bara sett på bild.
När alla var på plats började ett evigt marscherande av biskopar och prelater som sökte se så heliga som bara en människa kan, med händerna uppåtvända, och med en fingertoppskänsla som väl beskriver deras åtbörder. Små korgossar sprang omkring och höll upp böcker för officianterna – pojkarna är ju vana att tjäna, har man ju fått höra. Hovkappellet spelte både Händel och Mozart och gosskören lät som en unison stämma.

Ja, de va fint som f-n.

Och allt detta för att aveln skall befruktas av ”redigt folk”.

P.S. Efter spektaklet blev det kortege i en Lexus (!). I början var det mycket folk, men de sista kilometrarna gick uppför ensliga gator där kravallstaketen var det enda som paret kunde vinka åt. Tala om ensamt majestät!